Hur kan vi skapa utvecklande kollegiala möten?

Vissa möten känns som möten för mötenas skull, och inte möten som verkligen ger något.

I mitt jobb har jag lyckligtvis inte så många sådana möten. Samtidigt tror jag att många möten skulle kunna effektiviseras. Det finns så mycket att göra i skolan att vi måste prioritera vad vi bäst använder tiden till.

I sommar har jag läst Larssons och Löwstedts bok Strategier och förändringsmyter – ett organisationsperspektiv på skolutveckling och lärares arbete. Jag fastnade specifikt för två delar. Dels kapitlet om nätverk, och vad forskning visar om att använda nätverk för att bidra till skolutveckling, och dels kapitlet om arbetslag, och vad arbetslag bör och inte bör göra för att mötena ska leda till utveckling. Några reflektioner:

Nätverk. Att mötas i nätverk är något många människor tycker om, och i utvärderingar skrivs det ofta positiva omdömen om hur givande nätverken är för möjligheter att utbyta erfarenheter och sprida idéer. Jag tycker också så ibland – det är roligt att åka på konferenser och ofta tänker jag ”oj, vad klokt, detta vill jag prova”. Men, med handen på hjärtat, hur många av alla nya idéer genomförs verkligen i klassrummen sedan? Och hur vet vi att det är bra just för våra elever? Larsson och Löwstedt (2010) pekar på ”att det finns få studier som visar på konkreta förändringar som resultat av satsningar på nätverk, i alla fall i ett kortare perspektiv” (s. 93, min kursivering). Författarna hävdar att nätverk kan vara viktiga för att ge avlastning och stöd, men skriver också att nätverken mer leder till bekräftelse kring det vi gör, än utmanar oss till ny utveckling.

Ett exempel på nätverk där många lärare möts är arbetslagsträffar. Dessa kan ju ses som någon slags lokala nätverk som knyter ihop lärare kring klasser och elever. Ja, jag tror självklart på tanken att lärare ska samarbeta och arbeta med kollegialt lärande, men vad används tiden i arbetslagen till? Hur mycket blir praktiska diskussioner och hur mycket blir utmanande pedagogiska samtal där lärare tillsammans utforskar, utvärderar, planerar och utvecklar det som händer i klassrummen? Larsson och Löwstedt (2010) skriver att ”Arbetslag som huvudsakligen fokuserar på att lösa och hantera frågor som ligger vid sidan om själva undervisningen löser en del praktiska problem och kan ge lärarna ett socialt stöd i ett utsatt arbete, men skapar inte de nödvändiga förutsättningarna för skolutveckling” (s. 184). Istället hävdar författarna att en förutsättning för skolutveckling är att arbetslag också är lärlag.

Okej, jag skulle kunna avsluta det här blogginlägget med något präktigt i stil med att vi ibland använder möten i nätverk till fel saker, och att vi inte borde ha möten för mötenas skull, men en sådan avslutning blir bara en bekräftelse på något vi redan vet. Jag skulle även lite provocerande kunna föreslå att vi ska ställa in alla möten som inte också är utvecklande, men för att göra det behöver vi först bestämma vad ett utvecklande möte är. Därför väljer jag istället att avsluta inlägget med att utmana er att tillsammans med mig, era kollegor och skolledare svara på frågan – hur skapar vi tillsammans möten (i och utanför nätverk) för meningsfullt lärande som leder till skolutveckling?

Referens: Larsson, P. & Löwstedt, J. (2010). Strategier och förändringsmyter – ett organisationsperspektiv på skolutveckling och lärares arbete. Lund: Studentlitteratur.