Nytt på Malmö delar
Den förSKRÄCKliga barnkulturen
Årets tema Barnkulturens gränsland inbjöd till föreläsningar och samtal kring gränser inom barnkulturen, hur vi begränsar barnkulturen, eller begränsar barns tillgång till kultur på olika sätt. Och det var det sista som mina tankar fastnade vid, hur vi vuxna begränsar barns tillgång till kultur och då framförallt vissa frågor som gestaltas inom kulturen.
Barns och ungas sexualitet, döden, barnmisshandel och psykisk ohälsa är några av de ämnen som vi värjer oss för när vi väljer vad våra egna barn och elevgrupper ska få uppleva. En av symposiets talare var Karin Hellander, professor i teatervetenskap, och hon pratade bland annat om detta. Som exempel lyfte hon debatten kring den tidigare barnfilmsambassadören Suzanne Ostens egen film ”Flickan, mamman och demonerna”, som när den kom blev klassad med 15-års gräns av Medierådet. En barnförbjuden barnfilm alltså.
Filmen handlar om en flicka, Ti, vars mamma lider av psykisk ohälsa och jagas av sina inre demoner. Den är bitvis ganska otäck så klart men det som ändå gör den till en viktig del i barns kulturutbud är att den tar upp hur det är att leva med en psykiskt sjuk förälder, ur ett barns perspektiv. Och det är så klart väldigt tufft och obehagligt och otäckt. Men Suzanne Osten lämnar inte sin unga publik med någon känsla av oro och hopplöshet utan snarare med en känsla av hopp och tillförlit. Ti är ett mycket kompetent barn och det finns en vuxenvärld som hon kan kräva (och får till sist) hjälp av.
När Karin Hellander besökte en konferens i Norge nyligen där man bland annat diskuterade barn och ungas välmående fick hon veta att det barn och unga idag är överlägset mest rädda för är… Håll i er nu… Klimathotet. Hur många filmer och föreställningar om miljön och klimathotet har inte jag släpat med mina egna barn på…? Inte visste jag att detta ämne är det som sätter skräck i dem. Och visst har de varit tyngda av allvaret i det vi upplevt tillsammans när vi gått därifrån. Men de har också sett möjlighet till lösningar, blivit medvetna om sin egen påverkan på miljön och hållit mig och andra vuxna i örat när vi vill ta bilen istället för cykeln. De har alltså fått med sig ett eget språk kring dessa problem och har därför kunnat hantera sin rädsla och kan ställa krav på vuxenvärlden.
Så vad händer då om jag tar med mina egna barn till ”Flickan, mamman och demonerna”? Nu när Medierådet äntligen har sänkt gränsen till 11 år. De kommer säkert att få en stark emotionell upplevelse, de har aldrig upplevt någon som är psykiskt sjuk på nära håll själva. Men de vet att några barn i deras närhet har upplevt det och lever i det. Kanske ökar deras förståelse för de barnens situation, kanske uppstår det många frågor och kanske vet jag inte vad jag ska svara. Men jag tänker att samtalet som uppstår är bättre än att tiga ihjäl det faktum att detta finns i deras omedelbara närhet. Men jag kan inte förneka, jag känner mig osäker…
Jag tror att vi vuxna behöver prata mer med varandra om svåra frågor. Vi måste sluta raljera och säga att man självklart kan prata om allt, för så är det inte. Alla kan inte prata om allt, varken med barn eller vuxna. Vi måste få prata mer om hur vi hanterar svåra frågor själva och hur hanterar vi dem när de kommer från eleverna och vad gör vi om föräldrarna klagar? Alla vet att som lärare är det inte bara elevernas reaktioner en behöver hantera, utan även som sagt föräldrarnas och kanske till och med kollegornas… Och det är inte alltid så lätt. Så hur gör vi? Vilka verktyg har vi för att reda i detta? Vad behöver vi vuxna för stöd för att bli modiga och våga korsa dessa gränser som hindrar barnen att bearbeta och lära sig om det obehagliga, svåra och utmanande genom kulturen?
PS. I höst kommer vi att bjuda in till föreställning och samtal för att tillsammans diskutera dessa frågor. Vilka verktyg har vi att hantera det tabubelagda inom kulturen och hur får vi fler?