Tolerans eller normkritik?

Skolans värld är ofta präglad av ett toleranspedagogiskt synsätt, där vi – enligt Kumashiro (2002) – bedriver antingen utbildning för den Andre (hur ska du anpassa dig?) eller utbildning om den Andre (hur ska vi förstå dig?) i syfte att motverka diskriminering. Toleransperspektivet – oavsett hur välmenande – är problematiskt på flera sätt, några av dessa illustreras på bilden nedan.

Centralt för normkritiken är att vi flyttar fokus från den som befinner sig utanför normen på olika sätt, till att fokusera på den som befinner sig i normen och vilket handlingsutrymme och vilka privilegier det medför. Det kan vara svårt att ställa om sitt fokus. Ett sätt att visualisera denna synvända är när vi jobbar med ord och begrepp: vad betyder t.ex. funktionshinder? Är det en människa som har funktionshinder, eller finns hindret i den miljö hon befinner sig? Vad medför de olika synsätten?

En viktig komponent av varje träff är det strukturerade loggsamtalet, där deltagarna diskuterar den litteratur de läst och reflekterat kring sedan förra träffen. Att få stöta och blöta sina tankar med andra leder till fördjupad förståelse och samsyn, och detta är alltså ett viktigt verktyg även för det fortsatta arbetet ute i verksamheterna. Vi utgår från det utmärkta materialet ”Samtalskonst i praktiken” från Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.

Våra processtödjare går fort framåt, och kraven är höga. De befinner sig ständigt i två processer: dels den egna förståelseprocessen och utvecklingen; dels metaförståelsen och -analysen som beredskap för uppdraget i verksamheten. Nästa gång djupdyker vi i normer och privilegier, samt tar emot gäster med kompetens inom inkludering som motgift mot radikalisering, och relationell pedagogik som verktyg för inkludering. Väl mött!