”Får inte glömma hur det var att vara ung”

– Du arbetar mycket med noveller i din roll som lärare i Svenska som andraspråk; berätta mer om det!

– Jag har alltid själv gillat noveller så jag tror det är lite därför jag började använda det i större utsträckning. Det finns noveller inom alla genre och många romanförfattare har också skrivit noveller. Jag tycker dels att det är ett behändigt format men också att det lämpar sig bättre för att öva läsning än till exempel romanutdrag.

För att träna läsning av skönlitteratur tror jag att eleverna behöver en helhet i texten och noveller erbjuder det i ett kortare format än romaner. Mycket av mina tankar kring novellläsning är att vi hinner läsa fler noveller än romaner och det blir naturligt mer lästräning för eleverna. Jag tror också att noveller är utmärkta verktyg för att öva upp litteraciteten överlag eftersom eleverna får en chans att tolka och analysera en hel berättelse men inte behöver lägga tiden det tar på att läsa en roman.

Noveller har dessutom oftast bara ett huvudtema där romaner har flera och för elever med lite läsvana kan en roman nästan bli övermäktig. Då kommer inte eleven att läsa på samma sätt för den känner ett instinktivt motstånd till texten och hela idén med läsningen faller. Genom att låta eleverna möta flera litterära världar blir de också mer vana läsare av skönlitteratur och de ökar på så vis sin förståelsehorisont för andra litterära verk, såväl noveller som romaner.

Noveller är också bra för att öva analys. Förslagsvis kan läraren välja noveller med utgångspunkt i vad hen vill att eleverna ska öva på att analysera, kanske miljöbeskrivningar. Om läraren då väljer ut noveller med utgångspunkt i detta får eleverna flera möjligheter att träna – och bli bättre på – just att analysera miljöbeskrivningar, vilket de har användning av när vi läser romaner.

Mycket av min undervisning med noveller handlar alltså om att eleverna ska möta så mycket skönlitterär text som möjligt utan att känna att de är dåliga läsare på grund av att de läser på sitt andraspråk. SvA-elever har ofta någon form av begränsning i sitt språk och därför har de också föreställningar om att de inte alltid inte förstår vad de läser. Genom att läsa noveller och ha samtal kring dem synliggörs elevernas egna erfarenheter och tankar kring det lästa vilket är jättevärdefullt för just SvA-elever som upplever att deras språk inte alltid lever upp till en standard som de kanske önskar. Naturligtvis tränar de också upp sitt ordförråd och sin inneboende grammatiska förmåga när de läser vilket såklart är ett stort plus för både elevernas språkliga utveckling överlag men också för mig som lärare där jag kan komma bort från formell språkträning, tänk glosor, och istället får in det som en naturlig del i läsandet.

– Du är lärare i religion och svenska som andraspråk. Vilka pedagogiska kopplingar kan du göra mellan de två ämnena?

– Alla ämnen i skolan har väl en liknande pedagogisk utgångspunkt: att eleverna ska förstå ämneskraven och egennyttan med det för att kunna bli så bra samhällsmedborgare som möjligt. Därför ser jag en stor del mitt arbete att göra kunskapen som behövs för detta så lättillgänglig för eleverna som möjligt. Det första jag tänker på då är syftet med undervisningen. Det skiljer sig något mellan de olika ämnena men som pedagog handlar det för mig om att eleverna ska känna att det vi lär oss är generellt meningsfullt. Jag försöker alltid motivera eleverna i bägge ämnena genom att visa på vilka fördelar de har av detta i ”det verkliga livet” så det inte bara ser undervisningen som ”något vi gör för att det står i styrdokumenten”. Jag har märkt att det enklaste sättet att göra detta är att utgå från elevernas verklighet och erfarenheter och alltid innan ett nytt ämnesområde låter jag eleverna diskutera och själv formulera svaret på ”Varför ska vi lära oss detta?”. Eleverna har ofta många bra idéer och jag behöver sällan förklara varför vi ska studera detta, oavsett om det gäller hinduers högtider eller hur man refererar i text.

En annan gemensam nämnare är att båda ämnena är väldigt identitetsutvecklande. Jag tror mycket på att vi förstår oss själv och vår omvärld genom mötet med andra och båda ämnena erbjuder bra möjligheter för eleverna att just utforska vem de själv är i förhållande till andra. Genom det faller det naturligt att prata om värdegrundsfrågor som respekt och jämlikhet. EPA-modellen är något mina elever vänjs in i fort och genom den får alla elever möjlighet att känna att de har möjligheter att uttrycka sig och vara en del i diskussionen och därigenom bli sedda för vem de är. De övas också i att lyssna på andra och vara sakliga i diskussioner vilket alltid är bra.

Genom att ha mycket diskussioner möter också eleverna i bägge ämnena ”den andra” på riktigt. Det är sällan helt homogena åsikter kring saker vi läser eller ser i det verkliga livet och jag försöker uppmuntra fri åsiktsbildning och yttrandefrihet så mycket det går i mitt klassrum förr att ”simulera verkligheten”. Genom att ha media som uppmanar till självreflektion och som ger exempel på normbrytande förhållningssätt får eleverna ett bra chans att utvecklas moraliskt och som medmänniskor i mötet med den andre. Jag ser mycket av mitt arbete som förberedande. En stor del är att jag ska ge eleverna verktygen till att bli egentänkande individer som förhåller sig kritisk till information de möter, oavsett om det gäller svenska eller religion.

– När känner du att du gör skillnad i sitt yrke?

– När jag lyssnar på mina elever. Väldigt ofta i mitt yrke märker jag att eleverna har ett väldigt stort behov av att bli sedda. I dagens mediasamhälle försvinner lätt deras röst i bruset och med stora klasser blir det inte lättare att göra sin röst hörd. Jag känner att jag gör mest skillnad när jag ger varje elev en stund av min uppmärksamhet.

Många lärare verkar tror att eleverna är någon typ av maskin som bara fortsätter att gå oavsett hur mycket den har att göra och de tar ingen hänsyn till elevernas privatliv. Alla rapporter visar att unga mår psykiskt sämre nu än vad de någonsin har gjort och jag tror skolan, framför allt, borde ta det på allvar. Det viktigaste i livet är inte att kunna årtalen för romantiken, vilka attribut Shiva har eller vad en kovalent bindning  är. Det viktigaste i livet är att känna att man duger som man är och tyvärr är vårt skolsystem inte byggt på ett sätt som uppmuntrar eleverna till att känna just att de duger som de är. Lärarens jobb, tycker jag, blir att visa en mer humanistisk sida och visa att det är ok att må dåligt ibland, det är ok att vara ledsen och det är ok att känna att man inte orkar ibland. En av de viktigaste sakerna jag lärde mig under min lärarutbildning var att jag aldrig fick glömma hur det var att vara ung. Något många lärare verkar ha missat.

Jag känner också att jag gör skillnad när eleverna ”får upp ögonen” för nya saker eller intressen. För mig handlar mycket av undervisningen också om att visa eleverna på det speciella och fantastiska i verkligheten och i livet. Vi lärare borde hylla det fina och fantastiska sakerna människorna har åstadkommit och genom det ge eleverna förutsättningar att inse att de har en inneboende potential. När en elev visar att hen tror på sig själv då känner jag att jag har gjort mitt jobb.

– Vem vill du skicka vidare till?

– Aleksandar Djordjevic, lärare i allmänna på S:t Petri skola:

– Du arbetar mycket med formativ bedömning, vad är det positiva med det arbetssättet utifrån pedagogens perspektiv? 

– Vika förändringar har du behövt göra i din undervisning för att kunna bedriva formativ bedömning om du jämför med innan? 

– Vad tycker du är det viktigaste i ditt yrke som lärare?