”Hur långt är det till Libanon?”

Årskurs 3 och förberedelseklasserna har arbetat med geografi. Jag blir inbjuden till klasserna för att prata om kartböcker, källkritik kring kartor och visa praktiska sidor på internet: Google Earth, Google Maps och NE:s tjänst Världens länder.

Att visa kartböckerna funkar bra. Barnen bläddrar nyfiket och i den klass där jag har ett rent bokprat i ämnet får jag knappt prata färdigt innan boklådan närapå töms – alla vill titta!

Det blir också intressant att prata om varför kartor ser olika ut på olika bilder. Varför är Afrika så stort här och så litet där? Vad händer om man ska ta något runt, som jordklotet, och platta ut det? Titta på den här jättegamla kartan på Malmö, så annorlunda staden såg ut då! Hur gammal är kartboken du håller i?

Men det är när jag visar webbsidorna som det verkligen gnistrar till. Lättare lektioner går knappast att föreställa sig. Barnen nappar direkt och vill söka på allt möjligt, särskilt förstås sina egna adresser, i Malmö och i hemlandet. Det är oerhört fascinerande att zooma in från hela det stora jordklotet till precis sin egen gata. Titta, där är pappas bil! Där är farbror!

Källkritiken bakas in rätt naturligt när det som dyker upp på skärmen inte riktigt stämmer med verkligheten. Ett torn lutar farligt i gatuvyn och stackars farbror har blivit delad på mitten, med benen på ett ställe och överkroppen en bit ifrån. Själv visar jag att mitt hus är så nytt att det inte ens finns med på kartan, där är bara gräs. Jag berättar också om hur viktigt det är med stavningen och tar som exempel några soldater som år 2000 skulle flyga till Kristiansand och hamnade i Kristianstad.

Nya platser är också spännande att titta på. Ibland hamnar man förstås mitt i Australien med bara ödemark åt alla håll (”Vad tråkigt!”) men lika ofta på Disneyland eller bland skyskrapor i Dubai. Någon letar efter Stockholm, hamnar i Solna och blir besviken: ”Ser Stockholm ut så? Det är ju som Malmö. Jag trodde att det var en jättestor stad.” Stockholms centralstation får däremot mer godkänt: ”Där var det fint, det är glas!”

Det är knappt att de har tid att vänta för att höra mer om de olika funktionerna, men när de väl har tagit fingrarna från tangentbordet och lyssnat blir de taggade på nytt. Att mäta är spännande, det går att mäta exakt hur långt det är från hemlandet och hit. Att dela är också kul men krockar lite med skolans regler: ”Får jag gå in på Facebook? Jag vill dela platsen med min pappa!”

Google Maps ger ännu fler möjligheter. Eleverna fnittrar åt tanken på att gå till Stockholm (126 timmar, pauser och skavsår inte inräknat) och fascineras av länkarna till hemsidor och annat. Någon söker på McDonald’s och klickar sig fram till en beställningssida. Ögonen lyser: ”Jag ska beställa hamburgare till hela klassen. Nej, till hela skolan! Rektorn får betala.”

Jag tvekade lite innan jag testade Världens länder på förberedelseklassen, eftersom texten är så svår. Men trots språkförbistringen gillar de verkligen funktionen att jämföra länder. Framför allt blir det ditt land mot mitt land: Vilket är störst? Vilket har mest människor? Hur ser flaggorna ut?

Geografin blir på riktigt. Det främmande och det närmaste knyts ihop och blir ett.

Ännu mer fantastiskt blir det när barnens frågor tar steget vidare.

”Kan man se Uranus?” frågar en elev. Lite svårt att tillmötesgå just på Google Earth, men vi letar vidare och hittar Google Sky, inte lika detaljerad förstås men ändå med en blick ut i rymden.

”Om jorden är rund, varför trillar vi inte av?”

”Flyter världsdelarna på vattnet?”

”Vad finns inuti jorden?”

Tyngdkraften och världsdelarna klarar jag någorlunda av att förklara, men hur såg det nu ut inuti jorden? Mantel och kärna och… eh… NO-läraren, hjälp!

Viljan att lära är så kompakt att den går att skära med kniv. Upptäckten är svindlande även för mig som vuxen: Hela världen ligger för deras fötter (fingrar).