Man kan ju inte fira kanelbullens dag hur som helst..!

Det var dagen då ordet kanelbulle upprepades så många gånger att vi nu drömt om de ljuvliga bakverken en hel natt och vaknat med känslan att det är tur det bara är en gång om året vi firar denna dag.

När ska vi äta kanelbullarna? Hur många kanelbullar får man äta? Får man ta hem de som blir över? Vad ska vi dricka till kanelbullarna? Får man mer dricka om man blir mer törstig? Får jag bjuda någon annan också? Får man lov att tvätta händerna när vi äter kanelbullarna till fredagsfilmen…?

Tjugo minuter över åtta går vi varje dag igenom schemat för skoldagen. Dagarna och veckorna rullar på utifrån en given struktur. Sedan kommer dessa schemabrytande dagar så som kanelbullens dag. En dag som för de flesta av oss flyter ganska obemärkt förbi. En dag i mängden liksom – men inte för alla. För eleverna jag fått äran att arbeta nära med en tid, en klass med många härliga personligheter. Någon som är expert på flaggor, en som kan fixa alla tekniska prylar, vi har språkvetaren, proffset på sopsortering och estetiska talanger. Eleverna läser enligt inriktning ämnen på grundsärskolan och flertalet av dem befinner sig inom autismspektrat.

…En dag som kanelbullens dag kan vara en dag som ”ställer till det”. Dagen i sig har eleverna sett fram emot länge, de har bakat kanelbullar på hemkunskapen, fått tydliga, enligt mig, instruktioner om när och hur dessa skulle förtäras. När schemat för dagen presenteras lägger jag inte så stor vikt vid kanelbullarna. Jag besvarar deras frågor men är på långa vägar inte tillräckligt tydlig.

Jag lär mig i den stunden att orden kanske, jag vet inte riktigt, vi får se och vi tar det senare är ord som säger absolut ingenting de skapar bara ännu mer förvirring och ger upphov till ännu flera frågor. Gör om och gör rätt, hade jag varit mer förberedd på att dessa frågor som skulle bli ett mantra under stora delar av skoldagen hade jag enkelt kunnat förebygga detta. De ovärdeliga ”sju frågorna” hade gett eleverna svar på alla frågetecken. Vad ska vi äta? Var ska vi äta bullarna? Vem får smaka? Vilken tid ska de ätas? Vad ska jag göra med bullarna sedan? Vad behöver jag ha med mig, dricka? Varför firar vi denna dag?

Eleverna är de bästa kompetensutvecklarna som finns på marknaden! När saker går snett, när arbetsmoralen tryter eller när bråk uppstår har det nästintill alltid att göra med att jag som vuxen inte givit tydliga ramar för vad som förväntas i den situationen. Som när vi på veckans klassråd hade en punkt på dagordningen som löd: Vilka förhållningsregler ska vi ha i soffan? Det hade under en tid uppstått konflikter om vem som skulle få sitta i den åtråvärda soffan när veckans nyheter visades i lilla aktuellt. Skulle veckans fixare få göra det?

Men det var enligt eleverna inte rättvist. Skulle de elever som har störst behov av att få ta del av undervisningen i en soffa få göra det? Absolut inte, ännu mer orättvist, eleverna är rörande överens. Jag vet, säger plötsligt en elev, rektorn kan köpa en större soffa, så får vi plats alla samtidigt! En lysande idé tycker samtliga i klassen och ett febrilt arbete påbörjas – så kom inte och säg att elever med autism inte kan samarbeta – hittar man bara en tillräckligt motiverande och meningsfull uppgift går det som en dans. En elev räknar snabbt antal personer i rummet, stegar sedan ut hur stor soffan bör vara, konstaterar snabbt att rektorn får minsann ta bort en bänk eller två och så var det problemet ur världen. Möjligen att rektorn själv hade en annan åsikt angående elevernas planer för ommöblering, men kreativiteten kan man inte klaga på. 

…som sagt en mindre bra lektion med ett gäng elever som verkar som kompetensutvecklande konsulter har vi massor att lära av. Våga lyssna inåt, vad gjorde jag som kan ha orsakat denna situation eller vad gjorde jag inte? Vad missade jag att kompensera för? Är jag tillräckligt tydlig? När sedan pusselbitarna faller på plats mer och mer, när eleverna effektivt kryssar av sina checklistor, när time-timern räknar ner så exakt att ingen av eleverna hinner fundera över vad denne ska göra, när de regler som tillsammans har utformats blir begripliga, finns det inget snack om saken, en regel är en regel och den ska följas, punkt slut. När jag en dag lägger armen om en elev som kommit lite sent och i en omfamning säger: Vem är det som kommer här? Och svaret blir ett leende och orden ”Din stjärna..” Då får man blinka någon gång extra när en envis tår av stolthet letar sig fram i ögonvrån.

Sist men absolut inte mist vill jag lyfta, höja och hylla det kollegiala samarbetet som är viktigt i alla pedagogiska sammanhang självklart. Men i den här klassen är det helt avgörande om dagen ska hållas flytande. Alla behövs, någon är bra på att klappa på trötta ryggar, en annan kan avläsa en elevs oro och förebygga ett utbrott innan jag ens hunnit reagera – medan en av oss är grym på att fånga eleverna under högläsningen. Vi har goda relationer med alla elever men alla relationer ser olika ut beroende på vilka vi är. Någon planerar de bästa rastaktiviteterna eller kommer på lysande idéer hur vi kan utveckla lärandet genom digitala verktyg och ibland behövs en extra stark kopp kaffe som utan att jag ens hinner blinka finns upphällt i termosen.

Så blir då äntligen klockan halv två denna fredag eftermiddag. Vi inleder med lilla aktuellt, alla sitter på sina platser utan att protestera – regeln är: Alla sitter på sina platser. Och vad inleder då reportern såklart dagens avsnitt med. Jo ätandes på en kanelbulle med den inledande frasen. Du har väl inte missat att det idag är kanelbullens dag?