Ett omsorgsetiskt förhållningssätt i förskolan

alt=””
Foto: Colourbox
Det här inlägget handlar om vad ett omsorgsetiskt förhållningssätt skulle kunna innebära i förskolan.

Den har sin utgångspunkt i Noddings (2015) bok “Philosophy of Education”. Detta är inte en fördjupning, eller en full redogörelse för vad omsorgsetiken innebär, utan endast min tolkning av några utvalda delar av omsorgsetiken som jag tycker kan vara relevanta för oss i vårt arbete. Jag hoppas hursomhelst att detta inlägget kan fungera som en bra introduktion och underlag till vidare diskussion. 

Vem är Nel Noddings?

Noddings föddes i USA 1929. Hon är känd för sitt arbete inom pedagogisk filosofi, teori och omsorgsetik. Noddings är pedagog, feminist samt filosof och har själv arbetat inom skolans värld under 23 års tid. 

Omsorgsetikens startpunkt

En startpunkt för omsorgsetiken handlar om det mänskliga behovet av att någon bryr sig om dig. Om kärlek, fysisk omsorg, respekt och uppmärksamhet.

Omsorgsgivare och omsorgstagare

Inom omsorgsetiken talas det om omsorgsgivare och omsorgstagare. Inom förskolan är pedagogen den som är omsorgsgivare och barnet är omsorgstagare. Istället för att vi som omsorgsgivare ska luta oss mot principer för vägledning ska vi istället vända oss mot omsorgstagaren och börja ställa oss frågor som:

“Vad behöver han eller hon? Kommer detta behov att skada andra? Är jag kompetent att uppfylla detta behov? Kommer jag offra för mycket av mig själv? Är det uttryckta behovet verkligen det bästa för omsorgstagaren?” (Noddings 2015)

Finns inga färdiga recept

Det finns inga färdiga recept eller mallar att använda inom omsorgsetiken. Det vi som omsorgsgivare gör för ett barn behöver inte vara rätt för ett annat. Vi måste alltid utgå från varje möte med den som vi har framför oss. Personliga och kulturella skillnader kommer också gör att omsorgen kommer se olika ut.

Moralisk utbildning från ett omsorgsperspektiv

Noddings pratar här om fyra olika beståndsdelar i den moraliska utbildningen; Modellering, Dialog, Praktik och Bekräftelse. Jag kommer här nedan gå igenom dessa var för sig.

Modellering

  • Vi ska inte bara säga till barnen att bry sig om varandra eller ge dem böcker att läsa om ämnet.
  • Vi måste vara förebilder som visar vad en genuin omsorg innebär genom vårt eget agerande.

Dialog

  • Vi ska inte bara visa vad omsorg är. Vi behöver också uppmuntra barnen till att delta i en dialog om omsorg.
  • Viktigt att hjälpa barnen att tolka vuxnas omsorg med tanke på att den kan se olika ut.

“En mening med dialogen är att hjälpa oss och barnen att reflektera kring och kritisera vår egen praktik. Det ger en möjlighet att undersöka varför vi gör vissa saker och vilka konsekvenser det får.” (Noddings 2015)

Praktik

  • Låt barnen träna på att visa omsorg till andra och reflektera kring det.
  • Tillsammans med vuxna förebilder som visar och diskuterar.
  • Lyfta fram värdet av att hjälpas åt vid barnens gruppaktiviteter.
  • Dessa erfarenheter kan skapa en “mentalitet” hos barnet.

Bekräftelse

  • Handlar om att bekräfta och uppmuntra det bästa i den andra.
  • När vi bekräftar någon uppmuntrar vi utveckling till “ett bättre jag”.
  • Kräver att vi känner varandra väl för att upptäcka vad den andra strävar efter.
  • Målet måste ses som värdefullt för både oss och den andra det gäller.
  • Det handlar om att försöka läsa av vad den andra försöker säga – att förstå varför något hände. Detta för att vi ska kunna börja med att säga “Jag vet att du försökte…” till barnet som uppvisat ett problemskapande beteende. Att visa att vi inte stödjer det specifika agerandet men att vi ser ett bättre jag bakom.

“Den andra kommer ofta reagera med en stor lättnad. Här är en betydelsefull och uppmärksam person som ser igenom småaktigheten och elakheten i mitt nuvarande beteende, för ett bättre jag som en äkta möjlighet.” (Noddings 2015)

Mina egna avslutande reflektioner

Jag tror att omsorgsetiken kan vara ett stort stöd till oss i vårt arbete. Att den kan finnas där som utgångspunkt i vårt förhållningssätt och som bollplank när vi analyserar samt planerar vår verksamhet. Jag sprang först på omsorgsetiken under min förskollärarutbildning i Malmö och tyckte den var svår till en början att ta till sig. Men idag skulle jag säga att den är en av mina grundpelare i min yrkesroll. Jag försöker alltid tänka på att inte låsa fast mig i olika principer eller mallar utan utgå från det konkreta mötet med barnet.

Vilka behov verkar det barnet ha just nu? Vilket slags stöd behöver jag ge? Det kan handla om att hjälpa barnet med en uppgift som du vet att hen egentligen kan själv – men den här gången tolkade du det som att det fanns ett behov av din närhet och direkta stöd som pedagog. Det kan också handla om att motivera ett barn till att testa något själv. Barnet kan ha ett specifikt behov under en vecka, en dag eller en minut som kan se annorlunda ut en annan vecka, en annan dag eller en annan minut. Kanske har barnet förlorat ett husdjur, fått ett nytt syskon, upplevt bråk i familjen eller bara känner sig osäker kring kompisrelationerna. Kanske har barnet precis lärt sig något nytt, fått en trygg anknytning till en pedagog och äntligen hittat flera kompisar att leka med. Omsorgsetiken med sitt fokus på det konkreta mötet med den du som pedagog har framför dig kan vidga din blick och därför ge dig en större förståelse kring vilket slags stöd och utmaningar du ska erbjuda. 

Barnens behov och intressen befinner sig i rörelse och vår omsorg måste också göra detsamma. Samtidigt bör vi också grunda den i något som står fast. Jag tänker här på omsorgsetikens startpunkt: att vårt förhållningssätt och våra handlingar ska vara genomsyrat av att vi bryr oss om varandra och att vi försöker tillgodose olika mänskliga behov som kärlek, fysisk omsorg, respekt och uppmärksamhet. 

Jag tycker det också är intressant att fundera kring Noddings resonemang om en moralisk utbildning från ett omsorgsperspektiv. Hennes fyra beståndsdelar (modellering, dialog, praktik, bekräftelse) tycker jag ger mig flera konkreta verktyg och utmanar mitt tankesätt. Jag gillar hur Modellering lägger sin tyngd på pedagoger som förebilder. Att vi inte bara ska säga till barnen att bry sig om varandra utan att vi i vår genuina omsorg till barnen och andra kan visa vad det innebär i praktiken. Barnen gör oftast inte som vi säger utan som vi gör. 

Samtidigt tycker jag också att Dialogen tillför mycket i sammanhanget. Att det inte bara stannar i vad vi gör utan att vi behöver bjuda in barnen till en dialog om omsorg. Detta menar jag i linje med Noddings kan fylla flera funktioner. Det hjälper barnen att tolka varför vi vuxna gör vissa saker och varför vi sätter upp olika ramar. Det hjälper samtidigt oss och barnen att kritiskt granska innehållet och formen på dessa ramar. Jag tänker att det exempelvis kan handla om situationer som exempelvis samlingen. Att vi kan bjuda in barnen till en dialog om den. Vad tycker du om våra samlingar? Vad gillar du? Vad gillar du inte? Varför tror vi har denna regeln kring samlingar? Tycker du den är bra? Varför inte? Genom samtal och observationer kan vi upptäcka eventuella behov av att göra förändringar. Behålla vår kritiska blick!

Praktiken är något som också format mig som pedagog. I det vardagliga, i det lilla och det stora, försöker jag upptäcka tillfällen för barnen att få träna på att visa omsorg till andra. Ett barn som trillar kan exempelvis ibland behöva hjälp att resa sig. Då kan jag fråga ett barn i närheten om hen kan hjälpa det barnet. Ibland gör vi det också tillsammans. I lekens värld går det att dra igång liknande lekar som kan bidra till en häftig känsla av samarbete och gemenskap. Det kan också handla om att be något barn att hämta något som någon tappat eller behöver. Att ge ett gosedjur som någon vill krama om kan skapa en fin upplevelse för den som får ta emot och den som lämnar den. Jag får en känsla av att man mår bra av att visa omsorg för andra och att detta ofta går att se i barnens ansiktsuttryck. Oftast är det barn som på eget initiativ gör saker för andra och då försöker jag vara där efteråt med några bekräftande ord. 

Avslutningsvis tänkte jag skriva om den sista beståndsdelen: Bekräftelse. Alla barn kommer vara i behov av särskilt stöd under olika perioder i livet. De kommer “göra fel”, utmana och testa gränser, försöka lära sig det sociala samspelets och lekens regler, översvämmas av svårhanterliga känslor osv.. Jag tror att det som Noddings lyfter fram inom detta området är viktigt för alla barn, men att det kan göra mest skillnad för de barn som återkommande är i behov av särskilt stöd och ofta hamnar i konflikter. Att de får möta vuxna som kan kommunicera till dem med ord och kroppsspråket att: “Jag förstår att du blev ledsen och arg när… Men nästa gång kan du göra… Eller säga till mig så hjälper jag dig att…”

Det är en gåva som du kan ge i din omsorg och den är ovärderlig.

Referenser

Ett kapitel som heter Feminism, Philosophy, and Education i boken Philosophy of Education av Nel Noddings (2015).