Intresset styr material och miljö

– Det gör det lättare att fördjupa sig i någonting, att inte behöva vara allt på en gång, säger Stephanie Persson, förskollärare.

“Väldigt nära och väldigt långt borta” – så löd temat som alla förskolor i området Innerstaden skulle förhålla sig till. Avdelningen Pärlan på Ribersborgs förskola fastnade för kartor och distans, och började titta i boken “Kartan” av Aaron Becker. I den hittar ett barn en röd krita, ritar en dörr och försvinner genom den in i en magisk värld.

– Barnen slukade den fullständigt; de var ointresserade av allt vad kartor hette, det vara bara den här röda kritan och “vad finns på andra sidan dörren”, säger Stephanie Persson.

Intresset fick styra

Barnens intresse fick styra och det övergripande temat blev istället “Magiska världar”. På Pärlan har personalen barn de har särskilt ansvar för, men är sedan tre år också stationerade på olika bestämda platser; biblioteket, ateljén eller temarummet. Under temaarbetet alternerade barngrupperna mellan läsning (biblioteket), skapande (ateljén) och lek (temarummet). På det sättet kunde förskollärare och barnskötare fokusera mer på enskilda arbetsuppgifter samtidigt som de träffade fler barn.

– Personalen får göra något man tycker är extra roligt, och vi kan fördjupa oss i något tillsammans med barnen, säger Stephanie Persson.

– Vi måste ju vara lyhörda när barnen berättar. Vara där och lyssna in. Det här ska ju bygga på vad de tycker och tänker, säger Agneta Zeberg, barnskötare, som ansvarar för arbetet i ateljén.

Uppdaterar varandra

I biblioteket har de fokuserat på böcker som anknyter till temat “Magiska världar”, för att sedan bygga upp egna världar i ateljén. För att arbetssättet ska fungera krävs det att personalen kontinuerligt uppdaterar varandra kring vad som är på gång i projektet, vad barnen skapat och lekt med. Förutom den vanliga reflektionstiden har personalen haft samtal under mer informella former.

– När grupperna var färdiga brukade vi träffas i minisamlingar i tio-femton minuter medan barnen lekte vidare i temarummet. Reflektionen på tisdagar handlar mer om det stora, som “den här riktningen tycker vi att barnen går i”. Minisamlingarna är mer “det här har min grupp sagt och gjort inne i rummet”, vad de la fokus på i berättelsen man just läst, säger Stephanie Persson.

Framhöll egna barngruppen

När de deltog i förvaltningens fortbildning BDU (Barns delaktighet och utforskande) var det många som framhöll ansvaret för den egna barngruppen.

– Det var det här klassiska “jag sitter vid bordet och äter med mina barn” som gällde och de flesta var väldigt nöjda med det. Men vi pratar varmt om det här att som vuxna vara stationerade och låta barnen gå runt, just för att det är lättare att fokusera och att man inte behöver vara allt på en gång, säger Stephanie Persson.

– Sedan lär man ju känna alla barnen, inte bara de man själv har ansvar för. Man har en relation till alla, och vi har det lättare när vi ska ha utvecklingssamtal för vi ser ju alla olika sidor hos barnen, säger Agneta Zeberg.

– Vilka särskilda krav ställer det här på er?

– Att man inom det tematiska, projekterande arbetssättet är aktiv för att det ska gå framåt. Man kan inte förlita sig på någon annan, allt är så sammanflätat och alla är beroende av varandra, säger Stephanie Persson.

– Att man möter alla barn i gruppen. Alla är ju olika och tycker olika. Vi har de som klarar av att vara i ateljén i tio-femton minuter och sedan är de färdiga. Och vi har dem som man till slut får säga till att nu måste vi avbryta…, säger Agneta Zeberg.

Material och miljö

Både material och miljö ingår i förskolans särskilda inriktningar. Ambitionen att möta barnen och ta tillvara deras intressen, nyfikenhet och fantasi innebär att miljöerna snabbt kan förändras. När temat handlade om kroppen byggde de upp ett sjukhus och de magiska världarna växte fram i oväntade riktningar.

– Om de har tankar om att de vill göra någonting försöker vi ju skaffa material. Senast har det varit mycket skräp- och naturmaterial, säger Agneta Zeberg.

– Här blev det tre väldigt olika miljöer; någon som såg väldigt mycket ut som en stad med hus och slott, någon som såg ut som ett fängelse och någon som vi döpte till glitterlandet. Det var glitter överallt, säger Stephanie Persson.