Det bästa av två (kompetens)världar

Innanför gymnastiksalen ligger ateljén som klasserna arbetar i under hela projektets gång. Sagofén som väntar där heter egentligen Josefina Karlsson Vergara, när hon inte är i karaktär, och är berättare och skådespelare med lång erfarenhet av att arbeta med de allra yngsta eleverna.

Första gången eleverna träffar Josefina möts de av en enkel scenografi, en sagofé i vacker klänning och en spännande historia om hennes bästis Isa. Hon berättar historien om när Isa inte fick vara med och leka med de andra barnen och blev så ledsen att hon rymde och förvandlades till is. Nu måste barnen hjälpa Sagofén Isadora, hur ska de göra för att hitta hennes bästis och hur kan de få henne att förvandlas från en isbit till sig själv igen? Det blir ett spännande äventyr med gubben i stubben, kungliga kråkor, stolar som förvandlas till hästar och hopprep som får bli tyglar. Idéerna från eleverna haglar, någon vet hur man får hästen att springa, en annan vet vad den vill äta. En vaken kille pekar ut vilken av alla istappar som är kompisen Isa och klasskompisen föreslår hur de kan trolla tillbaks henne till människa igen.

När föreställningen är slut berättar Sagofén Isadora att berättelsen hon just spelat för dem handlar om henne själv, Josefina, och hur hon kände sig inombords när hon som liten inte fick vara med och leka… så är alltså temat för deras fortsatta arbete presenterat, hur är man en bra kompis? Hon berättar att de ska träffas två gånger till i halvklass, fast då kommer hon inte vara Sagofén Isadora utan Josefina och då ska hon låta dem få prova att spela egen teater.

Nästa gång de ses så börjar Josefina med en genomgång av vad som ska hända under deras arbetspass. Till sin hjälp har hon tagit fram ett bildstöd och går igenom vad varje bild innebär. Det är flera olika moment de ska hinna med. Idag ska de alla berätta vad de heter och hur de tycker en bra kompis är, sen ska de i grupper göra om scenen där kompisarna var elaka mot Isa och spela upp dem för varandra, hur kan vi göra istället? Sen blir det kompis-charader och sist en övning i hur man hjälper en kompis som är utanför. Nästa gång de ses ska de skapa egna teaterscener och spela upp för varandra. Jösses tänker jag i mitt stilla sinne, hur ska de klara allt detta på två korta lektioner med dessa små f-klassare?

Men se det gick hur bra som helst. Dels för att det under hela arbetsprocessen metodiskt återkopplades till bildstödet och instruktionerna var enkla och tydliga, en sak i taget. Eleverna visste hela tiden precis hur långt de kommit och vad som var kvar att göra. Och dels för att det fanns stöttande pedagogisk personal i rummet. Och här vill jag verkligen slå ett slag för pedagogens roll när vi som skola bjuder in en extern aktör. Josefina må vara en rutinerad skådis som mött många barn men det är ändå ”nya” barn varje gång och hon kan aldrig veta vad de bär med sig in i deras möte, men det vet en närvarande pedagog…

När pedagogen som känner sina elever tar ansvar i rummet skapas helt andra förutsättningar för ett bra möte med en kulturaktör. Pedagogen vet vem som behöver lite extra hjälp med att förstå nya ord, vem som är blyg och behöver uppmuntran och vem som är lite pratig och behöver öva på att lyssna på andra. Genom att skapa den pedagogiska grundtryggheten i rummet kan elevernas möte med skådespelerskan Josefina få handla om just det som hon är bra på istället nämligen drama och teater.

I den här gruppen fanns det t ex en elev som var borta när föreställningen spelades, själva inledningen till arbetet, och som uttryckte en motvilja att vara med i rummet. Då valde gruppens medföljande pedagog, Beyhan Kilicaslan, att istället låta honom ansluta till den andra halvklassen och göra något som förmodligen var mer begripligt och meningsfullt för honom just då. En annan elev, vi kan kalla honom lille M, hade uttryckt en stor tveksamhet till dagens aktivitet, han visste nämligen att han inte kunde spela teater. Men han ville ändå vara med i rummet, och genom Beyhans nyfikna närvaro, stöttande och uppmuntrande kommentarer från Josefina och klasskompisar växte han med varje uppgift för att till slut med stolt min ta emot rungande applåder efter sitt uppspel. Lille M kunde minsann visst det spela teater visade det sig!

Att få bevittna detta subtila samspel mellan pedagog och kulturaktör var ett rent nöje. Jag tror att det jag fick se är en av de största framgångsfaktorerna i mötet mellan kultur och skola, nämligen när de olika parterna tar ansvar för sin roll i rummet och är närvarande i processen med sin specifika kompetens. Då får eleverna det bästa av båda världar, en pedagog som kan hjälpa dem att växa och utvecklas genom mötet med en kulturaktör som bjuder på sitt sätt att prata om svåra ämnen och kreativa metoder att hitta lösningar!