Barnens nyfikenhet blev tidning om hållbarhet 

I början av varje läsår har avdelningen Tellus på Rörsjöns förskola två nyfikenhetsveckor där de lär känna sin nya barngrupp. Det var under dessa som fröet till hållbarhetsprojektet föddes.
– Vi observerar vilka intressen barnen har, vi lyssnar på dem. Men ibland behövs det mycket mer; vi hittade inte så mycket i början, säger Kristina Torell, förskollärare.
– Men så satt vi vid matbordet då de såg något flygplan på himlen och började prata om det, säger Mona Sobhi, förskollärare.

Samtalen fortsatte och ledde så småningom in på “Karlsson på taket”, Astrid Lindgrens propeller-försedde figur.
– Vi tänkte att vi skulle börja jobba med en klassisk bok eller figur, men ju längre vi arbetade med “Karlsson på taket” desto mer förstod vi ju att det var propellern och hur en sådan fungerar som var det mest intressanta, säger Kristina Torell.

Egna utforskningar

Hur snurrar en propeller? Hur fungerar en helikopter? Och propellrar på båtar, vindkraftverk och fläktar i datorer? Fläktarna på förskoleavdelningen? Som en del av de egna utforskningarna tog de också hjälp av filmer från utbildningsradion. En lärarkandidat som gjorde sin VFU på förskolan tog med sig en drönare som undersöktes.
– Sedan byggde de så fina egna drönare i byggrummet, tillägger Iwona Faraj, barnskötare.

Arbetet dokumenterades kontinuerligt på  processvägen, som finns på varje avdelning på förskolan; en yta för både praktiska föremål och underlag för diskussion och samtal, som bilder. 
– Det handlar om projektet vi håller på med, här var det till exempel pärlplattor med helikoptrar och flygplan, säger Kristina Torell.
– Vi har vissa planerade tider där vi pratar om projekten och diskuterar, men det kommer också under leken. Det kan komma under lunchen, säger Mona Sobhi.
– Ja, under hela dagen! Vi har en ganska tillåtande lärmiljö där vi har vårt projekt i varje rum, säger Kristina Torell.

Flygplan, resande och hållbarhet

Men det slutade inte där; från helikoptrar kom samtalen in på flygplan, resande, säkerhetskontroller och – hållbarhet.
– Jag tror att det var ett av barnen som sa att det inte är bra för vår natur att flyga och då började vi spinna vidare på det. Vad är det som gör att det inte är bra att flyga, säger Kristina Torell.
– Hur kan man resa istället för med flygplan? Vi pratade om bilar som man inte tankar utan laddar och tåg, säger Iwona Faraj.
Barnen hade många tankar och idéer, men nu blev frågan vad de skulle göra av all ny kunskap.
– Vi spann lite grann på om vi kanske skulle fråga någon hur de reser. Då började vi prata om att intervjua, vad det är. Vi hittade också en film om minireportrar. Barnen gick igång på att de ville intervjua, det var ju jättespännande, säger Kristina Torell.

De bestämde sig för att intervjua ledningen och två förskollärare, två och två, efter att först ha tränat på varandra. Men innan dess tränade de på och fick en förståelse för källkritik, tillverkade mikrofoner, västar och namnskyltar.
– Vi tränade också på följdfrågor; en fråga kunde vara “vet du vilka gaser som släpps ut från flygplan?”, men om personen svarar nej, hur ska jag göra då för att fortsätta samtalet, säger Mona Sobhi.
– Vi pratade mycket om till exempel koldioxid. Barnens kunskaper kom ut i samtalet när någon inte visste svaret. Att de kunde få komma med sina kunskaper till en vuxen gjorde ju att de växte ganska märkbart, säger Kristina Torell.

Barnens mod

Detta och barnens mod, att de vågade detta, är något som lever kvar efter projektet.
– De sög åt sig ny kunskap; ibland kan man se när man hittat rätt i ett projekt och hur de växer i det. Barnens självbild stärktes något makalöst, säger Kristina Torell.

– Hur var själva intervjuerna?
– De såg det nästan som ett jobb. Ett barn berättade att hen sett en människa på tv:n som intervjuade någon annan – och nu fick de göra det! Och vara inne i den rollen, ta på sig västen, namnbrickan och hela utrustningen, säger Kristina Torell.
Ett barn som inte ville vara med i intervjusituationen fick istället låna personalens mobil och agera fotograf och kunde känna en stolthet i sin roll. Alla intervjuer sammanställdes och kopierades upp till en tidning om hållbarhet, Minibladet, som sedan delades ut till barn och vårdnadshavare.

– Vad kräver ett sådant här projekt av personalen?
– Vi bygger upp en nära relation till barnen så att de vågar och ska kunna ta till sig kunskaperna, säger Kristina Torell och tillägger:
–  Vi tror på barnen och utmanar dem med öppna frågor. Om de till exempel byggt en flygplats i byggrummet tar vi en bild på det, projicerar den och så får de själva gå fram och berätta om det. Då kan de få frågan “hur tänkte ni när ni gjorde den?”, så att de får tänka till lite.