Kollegialt lärande i studiecirklar om anknytningsteori

Dessutom var en psykolog med under träffarna vilket bidrog till ännu mer trygghet.
– Att man lär sig av varandra är viktigt, säger Ingrid Christenson.

Förskollärarna Claudia Romero Larsson och Ingrid Christenson har deltagit i studiecirklar kring anknytningsteori. Deltagarna har bland annat läst litteraturen ”Pedagogens inre rum”, ”Se barnet inifrån”, ”Samarbete i förskolan” och ”Anknytning i förskolan”. Under tiden har olika förskollärare från samma förskoleområde haft studiecirklar tillsammans med en psykolog.

Diskuterar varandras erfarenheter

Olika dilemman har diskuterats, främst utifrån anknytning och inskolning. Initiativet till studiecirklarna kommer från rektorn.
– Vi har pratat om det vi har fastnat för i litteraturen, lyft saker vi tycker var viktiga och diskuterat dem med hjälp av psykologen, säger Claudia Romero Larsson.
– Det kunde handla om att man hade en inskolning och behövde stöd med ett barn eller en förälder. Då samtalade vi om hur vi skulle göra och vilka strategier vi kunde använda oss av, och Pernilla (psykologen Pernilla Fågel, reds. anm.) kunde hjälpa oss hur vi skulle gå vidare. Det är bra när man diskuterar andras erfarenheter på hur barn och föräldrar kan bemötas. Det var konkreta exempel utifrån förskolans värld, inte bara om litteraturen, fortsätter hon.

Läs mer om föräldrakativ inskolning på Sjöhästens förskola.

Föräldrar ska också känna sig trygga vid inskolning

Ingrid Christenson berättar att för henne hjälpte boken om anknytning i förskolan mycket. Ett år hade hon många barn som skulle inskolas samtidigt och boken var då ett bra stöd.
– Jag tyckte den var så bra, det beskrev vad jag kan tänka på angående anknytning till barnen och föräldrarna, så föräldrarna också ska känna sig trygga.

Vad var det som var så bra?
– Att barnen ska ha föräldrarna med mycket i början för att de ska stötta och hjälpa dem i första hand. Jag ska komma in och knyta an och lära känna barnen, men föräldrarna är mycket viktiga och är omkring barnet. Efterhand så släpper dem, det var så tydligt i böckerna hur vi ska förhålla oss och många tankar kring hur viktigt det är att man knyter an, säger Ingrid Christenson, som berättar att hon tror att det är viktigt att personalgruppen är stabil och trygg:
– Jag är övertygad om att det här präglar barnen väldigt länge. Att jag ser och hör dem och tolkar dem, det är oerhört viktigt tänker jag, för att de ska känna sig trygga och senare våga utforska och bli trygga individer och våga ta plats och vara med i verksamheten.
Claudia Romero Larsson fyller i:
– Vi ska tänka att barn kommer med olika erfarenheter hemifrån och träffar olika människor. Vi erbjuder ett samtal där föräldrarna kan berätta kring sitt barn innan vi börjar inskolningen, så vi har bättre förutsättningar för att bemöta barnet.

Hur gör man om ett barn inte vill knyta an till en pedagog?
– Vi har ju specialpedagoger till hjälp som vi kan samtala med. Vi kan prata med habiliteringen och våra kollegor. Där vi kan få stöd och hjälp, säger Ingrid Christenson.
– Vi har haft en sådan situation där vi kände att barnet inte knöt an till ansvarig pedagog. Vi upplevde att barnet samspelade bättre med en annan pedagog och efter samtal med föräldrarna bytte vi ansvarspedagog. Det är något man samtalar om tillsammans – det ska alltid bli bra för både barnen och föräldrarna. Om inte barnet mår bra, mår inte föräldrarna bra. Det finns olika sätt att inskola och det kan bli både en lång eller kort inskolning. Jag upplever att vi ibland behöver hjälpa och stötta föräldrarna i inskolningen, säger Claudia Romero Larsson.

Kollegialt lärande

Båda två tycker att studiecirklarna har varit viktiga för dem i deras arbete med barn och anknytning.
– När vi läser så reflekterar man över sig själv, hur vi är som pedagog. Jag tycker det är viktigt att hålla mig uppdaterad om anknytning, lek och att vi delar med oss till andra pedagoger. Dessutom hade vi då en psykolog som vi kunde rådfråga. Det kändes tryggt att lyssna på henne. Vi lär oss av varandra, säger Claudia Romero Larsson.

Text och foto: Camilla Landin