Ge trygga ramar i svåra tider
”Det hjälper att vara två”
Sabina Gušić, psykolog och fil.dr i klinisk psykologi, verksam vid barn- och ungdomspsykiatrimottagning trauma Malmö, om hur skolpersonal kan bemöta oro och trauman hos elever.
– Många barn och unga i Malmö berörs på olika sätt av händelseutvecklingen kring Israel-Palestina. Om du skulle ge något medskick till skolpersonal i stan som möter de här eleverna, vad vill du lyfta fram då?
– Det första är att inte rygga tillbaka inför svåra händelser, så att man bidrar till att lämna barnen själva med svåra känslor och tankar. Vi behöver vara modiga och närvarande och ta del av de svåra samtalen. Det kan kännas kontrollöst och svårt, men det är viktigt att finnas där eleverna är med sina funderingar och tankar. Och att praktisera det som vi vet är hjälpsamt och som vi brukar rekommendera; att få ett socialt stöd. Som skolpersonal är det viktigt att prata med kollegor om hur svårt det kan vara att hantera barns starka känslor kopplade till sådana här saker.
Det är viktigt att man kan vara den trygga vuxna personen som kan trygga barnet vidare; det blir som en kedjeeffekt av trygghet. Känner man sig tryggare själv är det lättare att förmedla det till barnen. Samtidigt är det ju orimligt att skolpersonal själva ska kunna stå för all trygghet, det behövs en gemenskap med andra vuxna.
Tänk på att starka känslor hos barn är naturligt och inget konstigt. Det är naturligt att vi känner så inför svåra situationer. Om vi känner starkt inför något betyder det att det är viktigt och det ger skolpersonal en möjlighet att bygga relationer med eleverna och på sikt stärka relationerna. Sedan är det bra att komma ihåg att alla barn kanske inte vill prata om det här; det gäller att vara inkännande och öppen för att det finns en variation.
Läs också: Sabina Gušićs blogginlägg
– Du skriver i ditt inlägg om hur svårt det kan vara att som yrkesperson inom till exempel skola på samma gång bekräfta elevers känslor som rädsla, sorg och ilska och samtidigt förmedla hopp i ett läge där man själv påverkas av händelser i omvärlden. Hur kan man skapa bättre förutsättningar för att klara detta?
– Genom att betona att detta inte är lätt. Ingen människa är en ö, skolpersonal är människor och förväntas inte kunna hantera detta på något magiskt sätt. De ska vara vuxna som öppnar upp och kan säga att det kan kännas hopplöst men samtidigt använda sitt vuxna perspektiv till att visa hur saker kunnat hända innan och att man hittat en väg ut ur det. Det stärker personalens möjlighet att förmedla hopp vidare. Man kan som vuxen fråga sig själv hur hanterar jag svåra saker, vad kan jag plocka fram hos mig själv för att vara ett bra stöd i den här situationen? Det handlar mycket om att våga samtala om de svåra sakerna vuxna emellan för att sedan våga göra det med eleverna.
– Du nämner också vikten av att inta en trygg och säker hållning gentemot eleverna; ge några praktiska exempel på hur det kan ske?
– Det kan se olika ut, men det viktiga är nog att man som skolpersonal behöver förstå att man innehar en viss makt; man är vuxen och har en slags position dit elever vänder sig. Bara genom att finnas där och vara en vuxen person, någon elever känner och kan vända sig till för att söka svar. Att inte backa och samtidigt förstå att man innehar det uppdraget och den rollen. Att använda sin pedagogiska skicklighet till att sätta tonen för de här svåra samtalen, att säga “hörni, jag märker att detta är jätteviktigt, det påverkar mig också, jag ska se till att vi får tid till att prata om det”. Det som verkligen hjälper är att vara två. Att skolledningen ser till att man delar på uppgifterna med till exempel en kurator eller skolpsykolog.
– I din forskning har du berört dissociation hos barn och ungdomar som utsatts för extrema trauman ibland annat krigssituationer. Kan du förklara begreppet och hur du kom att fokusera på detta?
– Det är en slags motsats till association, där man upplever en brist i förmågan att integrera upplevelser med sig själv. Jag intresserade mig för det eftersom jag jobbat mycket med unga som varit utsatta för svåra trauman som krig och tortyr. En konsekvens kan vara att man upplever flashbacks, att man minns något så livligt att upplever att det händer här och nu. Att man överväldigas av så starka känslor att man inte känner igen sig själv, eftersom det är för starka och för många känslor. Det får svåra konsekvenser för barn och unga och det har inte forskats så mycket på det.
