Digital didaktik med Daidalos

– Vi lär oss genom att misslyckas, genom att ställa frågan “varför hände det som hände”, säger förskolläraren Maria Nero.

På väg från idrotten gjorde eleverna på Husieskolan en märklig upptäckt; tydliga spår av grön slajm på skolgården, grön slajm i hallen…och, kanske ännu mer uppseendeväckande, kvadratformade fotspår i geggan. Dagen efter kom ett brev till skolan från Daidalos i SVT:s tävlingsprogram Labyrint, som konstruerat robotarna i programmet. Budskapet var att en av hans slajmproducerande robotar gått vilse i Malmö. Incidenten blev upptakten till förskoleklassens projektarbete som utgick från programmet.

Utgå från barnens intressen

Förskollärarna Sara Asplund och Maria Nero hade noterat vissa barns omättliga intresse för den ärgade kopparen, kugghjulen och maskinerna i Labyrint.

–  Vi försöker utgå från barnens intressen och upplever att vi lär oss tillsammans med eleverna – inte att vi sitter inne med all kunskap, säger Maria Nero.

VÖL-modellen

De arbetar gärna i projektform enligt VÖL-modellen, där man gör eleverna medvetna om vad de redan kan om ett ämne (V=vet), bejakar deras nyfikenhet (Ö=önskar veta) och där de också får träna på att formulera vad de har lärt sig (L=lärt mig). Här såg de chansen att inrymma många områden och teman. Med en mindmap som grund till den pedagogiska planeringen hittade de många kopplingar till läroplanen. Att ordna en uppseendeväckande start på projektet var viktigt.

– Det ska vara en wow- och aha-känsla som väcker nyfikenheten; “det här vill vi veta mer om”, understryker Sara Asplund.

Grupparbeten och redovisning

Barnen delades in i grupper, där de fick forska och sedan redovisa vad de tagit reda på om de olika “Labyrint”-robotarna; längd, vikt, deras reaktionsförmåga och så förstås slajmkapacitet. Arbetet fortsatte med ett särskilt delprojekt kring geometriska former, där de bland annat byggde upp egna fysiska banor, inspirerade av labyrinterna i tv-programmet. När eleverna gjort sina robotredovisningar och ritningar över labyrinter började de prata om hur de skulle få robotarna att gå. Det var skolans IKT-pedagog Henning Pettersson som ledde in arbetet mot programmering. Något varken Sara Asplund eller Maria Nero hade någon erfarenhet av.

– Det här med programmering har ju varit aktuellt ett tag. Vi har satt våra bee-bots på laddning men inte kommit längre, säger Maria Nero.

Analog programmering

Med utgångspunkt från barnens intressen inleddes arbetet med analog programmering; vid massagestunden skapades olika kommandon genom tryck på axlarna.

– Henning liknade det med att följa ett recept, att ge ett kommando i taget, säger Sara Asplund.

– Vilka särskilda utmaningar innebär det att ha programmeringsövningar i förskoleklass?

– Vi kom till exempel på att vi inte kan programmera om vi inte kan skilja höger från vänster. Så det fick vi öva innan vi kunde sätta igång, säger Maria Nero.

Övningarna fortsatte bland annat med att de programmerade banor på skolgården. Som med allt annat blir programmering inte alltid vad man tänkt sig.

– Vi lär oss genom att misslyckas, genom att ställa frågan “varför hände det som hände”, säger Maria Nero.

Vikten av närvaro

De återkommer till vikten av att vara ständigt närvarande, att aktivt lyssna in eleverna. Att ha förtroende för varandra som pedagoger, och för eleverna.

– Det blir inte alltid som du tänkt dig som lärare, men det är okej – faktiskt nästan ännu bättre. Det här engagemanget kräver också en trygghet, att våga kasta sig ut i något man inte riktigt har kontroll över, säger Sara Asplund.

– När man jobbar så här blir det mycket planering och förberedelse, så det gäller att ha papper och penna nära tillhands för att kunna dokumentera något en elev sagt eller gjort, säger Maria Nero.

Delaktiga i sitt eget lärande

Fördelen, menar de, är att allt arbete gör att eleverna får känna att de är delaktiga i sitt eget lärande och blir lyssnade på.

– Man lär sig ju som mest om man själv är intresserad, säger Maria Nero.

Och så var det grönt slajm – hur får man det riktigt slemmigt? Jo, med bara vatten, potatismjöl och karamellfärg kan man slå världen med häpnad.