Engagerar de äldre barnen i inskolningen

– Hejdå älskling, jag hämtar dig i eftermiddag, ropar en vårdnadshavare och vinkar innan hon lämnar gården. Dagens sista lämning är avklarad och alla barn är på plats. På Ekens avdelning har ett tiotal barn nyligen flyttat upp från småbarnsavdelningarna. Anna Jormalainen har tagit med sig fem av barnen in för att måla med vattenfärger. Under inskolningsperioden väljer hon och kollegorna ofta att dela upp de 22 barnen i mindre grupper för att skapa lugn och ro.

– Det här är våra tomater. Vi har gjort dem, berättar ett barn och pekar på en tomatkvist som samsas med ett fång blommor i en vas.
– Åh my god. Men kolla på vattnets färg då, pekar ett annat barn till kompisen intill som precis börjat på avdelningen.

Utifrån gården hörs musik och barnskratt. Det är också där ute som inskolningen startar redan under vårterminen. Då börjar Anna Jormalainen och hennes kollegor att så smått närma sig de yngre barnen som ska flyttas upp till hösten.

– Vi har tre olika gårdar och vi brukar träffas på den stora gården för den har många bra mötesplatser. Vi kan gunga barnen eller till exempel sitta ned i sandlådan med dem och gräva. Där börjar vi långsamt att bygga en relation med dem. När de i nästa steg kommer på besök inne på vår avdelning så vet de redan vilka vi är, säger Anna Jormalainen.

Vi-känsla skapas under utflykter och promenader

Anna Jormalainen beskriver den tidiga hösten som en intensiv period där planering och möten ofta får anpassas eller ge vika för att ge barngruppen största möjliga fokus.
– Jag behöver finnas nära tillhands för barnen och vi behöver se till att barngruppen landar och fungerar. Alla barn måste hinna bli trygga. Många pedagoger känner sig nog lite stressade över att hinna med dokumentation så här års, men jag resonerar att om vi inte skapar en välfungerande barngrupp nu, så kommer vi inte heller att kunna genomföra de aktiviteter som vi sedan ska dokumentera och analysera sedan. Det går ju också att sätta upp telefonen och filma sig själv när man leker med barnen och sedan analysera det längre fram säger hon.

Hon fortsätter:
– När det är många barn som inte känner varandra så behöver vi vuxna vara där och visa hur man kan bjuda in varandra till lek. Vi jobbar aktivt med att visa barnen att på den här avdelningen så leker vi alla tillsammans.

– Finns det någon aktivitet som kan bidra till att skapa gemenskap och stärka relationerna mellan nya och befintliga barn i gruppen? 

– Javisst, vi går gärna på promenad eller göra en liten utflykt till en lekplats i närområdet. Bara att komma iväg utanför förskolan kan ge mycket. Det är skönt att få komma ut och se andra saker. På vår förskola tror vi mycket på att skapa en vi-känsla genom att skapa gemensamma minnen tillsammans, säger Anna Jormalainen och doppar sin pensel i vattenglaset.

– För ett tag sedan mötte vi till exempel sopbilen. Vi stod i en kvart och studerade hur den tömde sopkärlen. Barnen hade aldrig sett det förut eftersom det sker när de är på förskolan. Alla var väldigt fascinerade. Det ledde till nya samtalsämnen, som var tar soporna vägen nu? Vad är en återvinningsstation och ska vi kanske åka dit på ett studiebesök i framtiden. De här gemensamma upplevelserna stärker verkligen gruppkänslan, fortsätter hon.

I förskolans hall ser Anna Jormalainen och kollegorna sedan till att sätta upp fotografier som visar vad barnen upplever och vilka minnen som de skapar tillsammans. Barnen vill i sin tur gärna visa och berätta för vårdnadshavarna.

Förutom att närområdet är en relativt neutral mark för en barngrupp att lära känna varandra på, så finns det även fler vinster med att vistas där.

– Vi vill uppmuntra våra barn och vårdnadshavare att vara ute mycket mer, oavsett väder. Våra barn har ofta inte någon större erfarenhet av att vara i skogen och naturen. Så vi behöver träna på att vara utomhus och träna på att promenera och hur man gör det. Genom att vi utforskar olika platser i närområdet med barnen så kan barnens upptäckande också vidga vårdnadshavarnas vyer, säger Anna Jormalainen.

Samtal om vänskap förbereder de äldre barnen

Samtidigt som de yngre barnen förbereds för inskolningen arbetar pedagogerna löpande med att förbereda de äldre barnen. De samtalar gång på gång om vänskap, inkludering och om hur det kan kännas att vara ny i en grupp.
– Vi förklarar på barnens nivå, att nu kommer det nya kompisar som inte känner oss. Vi frågar barnen vad de tänker att de kan göra för att välkomna de nya kompisarna. Och vad kan man göra om någon är ledsen, för så är det ju ibland under inskolningen. Vi pratar mycket med alla barn om att alla känslor är okej att känna, säger Anna Jormalainen

Just de sociala spelreglerna och koderna är något av de större utmaningarna för de treåringar som kommer upp. Anna Jormalainen betonar att vissa av de yngre barn kan ha behov av att tillfälligt återvända till småbarnsavdelningen för att hämta andan och landa i den nya situationen.

–  Man får inte vara så fyrkantig då som pedagog, utan kan tänka på vad som är bäst för just det barnet. Dessutom har vi redan ett utarbetat samarbete kring vilan med småbarnsavdelningarna. De barn som fortfarande behöver vila när de kommer upp till oss får gå tillbaka till den gamla avdelningen och vilar, säger hon.

Hon lyfter även hur viktigt det kan vara att förbereda barnen om det kommer nya barn till avdelningen som har någon form av funktionsvariation.

– Då är det extra viktigt att förklara för barnen att det här är som vilken annan kompis som helst, men den här kompisen kanske till exempel sitter i rullstol för hens ben kan inte gå. Eller att man förklarar att den här kompisens hals har svårt att svälja mat och kompisen behöver lite hjälp när den ska äta. Om man förbereder noga och förklarar för barnen så blir det oftast ingen stor grej, det blir precis som vilken kompis som helst, säger hon.

– Anna? Kan vi äta tomaterna nu, frågar ett barn otåligt.
– Javisst, ni kan prova att lukta på dem också, säger Anna.
Tio små armar sträcker sig mot tomatkvisten och reaktionerna är blandade.
– Den var GOD!
– Nej, det var inte så gott.
– Vad bra att du vågade smaka, säger Anna Jormalainen och ler.

Vårdnadshavare behöver också skolas in

Under den första tiden på storbarnsavdelningen följer ofta en pedagog från småbarnsavdelningen med för att ge barnen extra trygghet i övergången. Men det är även andra som kan finnas på plats under den första tiden.

– Förra veckan hade vi en hel del vårdnadshavare här. Vissa var med en stund på morgonen och bekantade sig med oss, medan andra var här varje dag under hela veckan. Vi kör på med vår verksamhet som vanligt oavsett. Det är inte bara barnen som måste få lov att lära känna oss och bli trygga. För oss är det jätteviktigt att vårdnadshavarna upplever oss som öppna och välkomnande. De ska känna att de alltid kan komma och prata med oss pedagoger och att vi aldrig dömer någon, säger Anna Jormalainen.

Dörren från gården öppnas och kollegan Adelina kommer in med ett av de yngre barnen på avdelningen. Det är dags att prova att gå på pottan.

– När vi till exempel har barn som är tvåspråkiga och håller på att sluta med blöja så ber vi gärna föräldrarna översätta ord som till exempel potta eller kissnödig till deras modersmål. Då kan vi också använda de orden på förskolan. Det gäller även när vi pratar om vänskap och att leka tillsammans. Vi märker att det fungerar väldigt bra för barnen, säger hon.

Eftersom vissa vårdnadshavare själva aldrig har gått i förskola så är Anna Jormalainen väldigt mån om att de ska få kunskap och information om hur en förskola fungerar, avdelningens rutiner och hur hon och kollegorna arbetar. Före inskolningen skickar avdelningen alltid ut ett brev med en presentation av personalen, både i text och på bild. Där finns också information om hur en vanlig dag ser ut.

– Kommunikationen är superviktig. Vi har turen att till exempel ha kollegor som talar arabiska. Det gör att vi kan ge information skriftligt på arabiska. Vi har också möjlighet att ha tolk, men det är väldigt värdefullt med kollegor på plats som kan följa med på ett möte med vårdnadshavare. Då får vårdnadshavarna en helt annan möjlighet att både ställa frågor till oss och kanske även ge oss feedback om det är något vi behöver bli bättre på, säger hon.

En å annan tår fälls under inskolningsperioden, men inte bara från barnens håll. Anna Jormalainen och kollegorna blir ofta lite rörda över att se hur barnen hittar nya vänner på avdelningen.

– Vi får faktiskt höra ofta från våra vårdnadshavare att de känner sig väldigt trygga med att lämna sina barn här och det måste ju vara den allra största belöningen man kan få som pedagog. Det och de där stunderna när man ser hur de nya barnen landar tryggt och bygger nya relationer med de andra barnen på avdelningen. Ja, det är en å annan tår som fälls då hos mig och kollegorna, säger hon.

– ANNA! Jag vill dansa Shakira. Kan vi det? Kan vi det?
Det spritter i benen på barnen och Anna Jormalainen svarar:
– Vill ni lyssna på Shakira? Absolut. Ni kan plocka undan lite först. Så ska jag förbereda musiken.
Tonerna från Shakira sprider sig snart genom rummet och ut genom fönstret över den solvarma gården. Efter dansen är det dags att gå ut och fortsätta leka med alla nya kompisar på gården.