”Förskolan borde ha flera läroplaner”

Med bakgrund inom skola, förskola, skolledning, akademi och skolutveckling har Per Dahlbeck drivit många projekt för barns inflytande i Malmö. Han har en samordnande roll och har blivit en profil när det gäller frågor som rör demokratisering och barns delaktighet, samtidigt som han fortfarande har en fot inom akademin och en på Pedagogisk Inspiration.

2023 vann han Guldäpplejuryn särskilda pris, med motiveringen: ”Per gör barns och ungas röster hörda, bland annat genom att barnen medverkar i den egna stadens utveckling – demokratiprojekt som motiverar till lärande.”

I bagaget har han bland annat 15 år som förskollärare, 15 år som mellanstadielärare och 15 år som rektor.
– Det är ett djävulskt ansvar att vara med och forma de som växer upp, de vi bjuder in till vårt samhälle, säger han.

– Inskolningen i förskolan är barnens inträde i samhället, då behöver vi ställa oss frågan: vad vill vi att de ska vara med om?, säger Per Dahlbeck.

Definition av barns inflytande

Vi möts på Barnens stadsateljé där han är verksam på uppdrag av Bid Malmö och just denna förmiddag jobbar han med en bok som han planerar att ge ut under året. Där ska han tillsammans med andra från förskolans värld lyfta fördelarna med att ha flera läroplaner i förskolan, anpassade efter barnens ålder.

Att han i sin ungdom valde att jobba inom skola var ett politiskt beslut, här skulle han få utlopp för sitt driv och någonstans vara med och skapa en bättre värld. Och samhällsengagemanget har alltid varit tydligt genom åren, det är hans främsta driv.

För är det något som är tydligt när man träffar Per Dahlbeck är det drivet. Han har många visioner och ännu fler konkreta idéer om hur barns inflytande ska bli en prioritet i hela staden, även utanför skolan. Han vill kontinuerligt väva in möjligheter för barn att komma till tals i demokratiska processer.

Själv beskriver han sin egen skolgång som “okej och rätt meningslös”, med undantag för läraren Sten Jakobsson på Bergaskolan.

– Han fick mig att tända till på det som hade med skolan att göra. Han var sträng-schysst och faktiskt intresserad av det vi tyckte. Han byggde relation med oss elever, han var idrottsintresserad och man kunde skoj-tjafsa med honom om sport. Det var inte så vanligt då, säger han.

Men han menar att den som gjort reellt avtryck på honom var glasmästaren som lät honom vara med och sätta upp fönster i radhuset på Djupadal där han växte upp.

– Jag var kanske runt 6 år och var nyfiken på vad glasmästaren gjorde, men jag var blyg. Men då lät han mig vara med och sätta något kitt och dra fingret över. Det var något med det som var på riktigt, att jag fick vara med och smeta ut det. Han tog mig på allvar nånstans. Han tog inte bort det och gjorde om utan jag gjorde något som var på riktigt, säger han och blir märkbart rörd.

Det går igen när Per Dahlbeck ska definiera barns inflytande. Han menar att det behöver finnas en reel nyfikenhet på barns perspektiv och tankar, barn är kompetenta och känner av om det bara är en fasad.

– Det går inte att le konstigt och ansträngt säga ”åh, vad spännande” – nej, det ska vara ett genuint intresse och en nyfikenhet för barns upplevelser, man behöver mena det i mötet med barnen, på riktigt: ”Åh, visa mig!”, säger han.

– Och sen har jag haft föräldrar som har lyssnat på riktigt. Så jag vet när det är på riktigt, säger han.

Ansvarspedagogik på Beijers Parks förskola

När Per Dahlbeck är 25 år är han nyexaminerad lärare och väljer att göra vapenfri tjänst. Då hamnar han på Beijers Parks förskola och efter ett år är han den som jobbat längst på förskolan. Ett faktum som gör det väldigt svårt att lämna.

– Alla andra har slutat eftersom det är ett jobbigt och krävande arbete med krävande barngrupper. Men efter ett år börjar jag se att det går att göra annorlunda än hur det har varit. Och alla som kommer till sedan, pedagoger, blir ju sådana som stannar. Så sen har vi samma personalstyrka i 15 år. Vilket också är jätteovanligt idag. Men det var ingen som ville därifrån, säger han.

Han beskriver hur de jobbar med ansvarspedagogik – barnen är med och fördelar ansvaret för disk, dukning och fix med det praktiska på förskolan. De åker till simhallen en fast dag i veckan och på utflykter flera dagar i veckan.

– Vi tog bort sådant här traditionellt att man hade samlingar där man går igenom saker. Vi hade stormöten där alla barn fick vara med och bestämma. Och på stormötena bestämde vi vad vi skulle göra idag. Vi hade arbetsplikt på förskolan – det hette ansvarspedagogik, så barnen var ju med i allt, säger han.

”Utmanande att jobba på vetenskaplig grund”

Det kan ses som ett tidigt uttryck för Per Dahlbecks tro på en undervisning med pluralistiskt perspektiv. Och hans främsta argument är att forskning har visat att elever som genomgår en sådan utbildning faktiskt handlar annorlunda.

Till exempel skulle elever som fått kunskaper om att det är dåligt för klimatet att flyga, ändå flyga. Medan de som genomgått en undervisning med pluralistiskt perspektiv i högre grad skulle välja ett annat transportmedel.

– Om du utsätts för ett pluralistiskt perspektiv i utbildningen så innebär det att du bjuds in. Om vi ska jobba med Innocarnival nu, hur gör vi? Vad är det vi ska ta upp där, vad tycker ni? Då kommer eleverna samman, pratar, diskuterar tillsammans. Man kommer fram till att ”det här vill vi göra, dessa timmar vill vi lägga på det”. Då är vi i ett pluralistiskt perspektiv. Det är inte läraren som bestämmer innehållet eller formen för det utan den är i stället handledaren som ser till att det blir gjort, säger han.

– De elever, ungdomar som har gått igenom en utbildning med pluralistiskt perspektiv, de handlar annorlunda. Så är det någonting som har någon effekt, om man nu vill ha en utbildning som ska leda till hållbar utveckling, så tycks det vara pluralistiskt perspektiv.

Han lyfter utmaningarna med att jobba på vetenskaplig grund, där det går att hitta empiri som stödjer motsatser. Svårigheterna för pedagoger att sålla och faktiskt jobba på vetenskaplig grund beror på det stora utbudet av slutsatser.

– Detta med pluralistiskt arbetssätt är baserat på forskning, han som presenterat det heter Öhman. Men jag tar ju till mig hans forskning för att det stämmer överens med vad jag tycker, säger han.

När Per Dahlbeck jobbade på universitetet såg de vetenskaplig grund som ett förhållningssätt, ett sunt, kritiskt ifrågasättande av saker.

– Men jag ser mig som en väljare även när jag har vetenskapligt perspektiv. Och det enda jag kan göra är att vara medveten om det. Det kan finns vetenskapliga undersökningar som tyder på något och jag väljer att tro på det, men jag fattar att det inte är sant. Så ser vetenskapliga undersökningar inom pedagogiken ut, säger han.

Det lärande barnet

Samtidigt som han tror på det pluralistiska perspektivet inom undervisningen, något han utövat själv många gånger, så tror han att det också kan bli för mycket av det goda.

– Jag kan inte säga det på något annat sätt än att det också måste balanseras med annat. Det pluralistiska kan befrämja det här övergripande och meningsfulla. Men det måste också ha en rot, en botten, något som kanske är mer repetitivt, säger han.

Sen ungefär 15 år tillbaka har undervisat på lärarutbildningen på Malmö Universitet. Och när han suttit och tittat ut från fönstret på Orkanen i Malmö har han observerat otaliga skejtare, och slagits av hur länge de kunde repetera samma rörelse innan den satt.

– Men när den väl satt – då kunde de kombinera den med något annat, något riktigt innovativt. Skejtaren hade någonstans förstått att det här repetitiva, det var nödvändigt för att komma vidare, säger han.

Det allmänmänskliga drivet och motivationen att lära, som är allra mest påtagligt hos små barn, är centralt när han pratar om lärande. Barns utforskande är repetitivt och kan tyckas meningslöst, men är grunden för lärandet.

– Tittar du på småbarn, nu har vi ett nytt barnbarn som för första gången är i vatten, alltså det är bara… jag kan inte beskriva det. Det är inte ett plask, utan det är ett oavbrutet plaskande. Det går inte för barnet själv att stoppa, säger han.

Under Per Dahlbecks nära 50 år inom utbildning har han satt barnets röst som det centrala, den ska synas och prägla utbildningen, ja, hela staden. Men det var längesen han själv mötte barn i verksamheterna, nu möter han oftare deras pedagoger i handledning kring dokumentation eller i andra projekt.

Ibland möter han dem när de är nervösa och ängsliga, som när de fastnat i dokumentationen och ställer frågan: ”Vad är det jag ska se och dokumentera? Jag ser bara att barnen leker?”.

Den viktigaste ingrediensen är att kunna se barnens kompetens och intentioner, att de är seriösa. Ett exempel kan vara två barn i en sandlåda som tar små grejer, stenar, och stoppar ner i sanden. En lek som inte ser mycket ut för världen, men fungerar precis som tittut, alltså en utveckling av objektpermanens – förståelsen för att ett objekt fortsätter att existera, även när man inte kan se det.

– Att liksom viktiggöra det barn gör. När man stoppar in något i sandlådan, ja hallå, det är ju att undersöka och pröva. När finns det inte och hur ska jag kunna veta att det finns när jag inte ser det. Det är egentligen väldigt avancerat, säger han.

– Det krävs ibland en känslighet för att se det. Och en närvaro. Forcera det inte, du kommer att upptäcka det om du tar det lugnt och tittar noga där bakom, och ser de små individernas intentioner. Det är tillåtet för en pedagog att välja lite vad den vill se, och det är okej. Man får lov att gå på den känslan i sig själv också, säger han.

”Läroplanen bör åldersanpassas”

Det är också efter många möten med pedagoger som han kommit fram till att boken han är med och skriver är nödvändig. Den består av en samling texter från verksamheterna, med exempel på hur ett projektinriktat arbetssätt kan stjälpa mer än hjälpa när det gäller de yngsta barnen.

– Det finns liksom inte någon riktig respekt för att barn faktiskt är annorlunda när de är ett år och när de är fem år. Det handlar boken om, säger han.

Förskolan styrs av en läroplan och en skollag, och Per Dahlbeck poängterar att det är samma som gäller oavsett barnens ålder, eller utveckling.

Han återkommer till dokumentationerna och lyhördheten. Han berättar om ett kapitel han redigerar just nu. Det är skrivet av några engagerade och ambitiösa pedagoger som försöker få barnen att använda fantasin inom leken. Barnen är ett till två år, och pedagogerna kämpar med att få dem att följa ett format bara för att inse att barnen redan leker fantastiska fantasilekar.

– Barnen hade en miljö med en sådan kub, när de gick in i den så gick de in i en annan värld, en magisk och annorlunda värld. Men det hade inte pedagogerna sett, de hade varit upptagna med att styra och stimulera och undervisa och allt vad det heter. Men det är ju en jätteskillnad på att styra och att ta ett steg tillbaka och vara lyhörd, säger han.

Under 80-talet började allt fler blickar riktas mot den lilla italienska staden Reggio nell’Emilia där en ny pedagogisk filosofi hade tagit form. Per Dahlbeck var själv där på en omvälvande studieresa 1986, där miljöerna och perspektiven gjorde stora intryck på honom.

Här formuleras synen på barn som kompetenta och viktiga samhällsmedborgare som måste vara delaktiga i sina läroprocesser. De behöver ha ett utforskande och undersökande förhållningssätt till lärande, som de ska driva självständigt, och med andra barn.

Så småningom blev pedagogiken en inspiration för svensk förskola och har mer eller mindre dominerat hur vi ser på barnet och på lärande. Med det har också dokumentation och projekterande arbetssätt blivit norm för hur den pedagogiska verksamheten bedrivs.

– Det är bra, och finns otroligt mycket positivt, annars hade det inte varit framstående, säger han.

Men han menar att pedagogerna inte blir hjälpta av att de flesta förskolor numera arbetar projektinriktat med barnen inom hela åldersspannet, något som inte passar de yngre. Han är kritisk till att barnen tvingas in i ett format som kan hindra de yngsta barnens undersökande.

– För en fyraåring är det helt rimligt att fördjupa sig i någonting särskilt. Men lyssnar man på de yngsta barnen så ser man, att det är aldrig endast ett innehåll. Det är jätteintressant, de kan dras till lera, sand, vatten och andra saker som är föränderliga, det är där de befinner sig i sin utveckling, säger han.

Pedagoger han handleder kan ofta säga ”Vi hittar inte något innehåll som passar, Per”, ”Nu är det oktober och vi har fortfarande inte hittat det…”. Varpå han kan svara att det låter befriande att de inte hittat det, att de bör följa barnen där de är.

– Då har de inte ens kommit i gång med projektet med fyra-femåringarna, för att de väntar på att hitta en ingång där de ska få med sig ettåringarna, säger han.

– Och utvecklingsfaser och utvecklingspsykologi är det fult att prata om, men vi behöver hitta en balans. Vi behöver ta hänsyn till hjärnans utveckling också och var barnen är, säger han.

Barnperspektiv som en global rörelse

Hur boken kommer tas emot återstår att se. Många förskolor är i framkant när det gäller lyhördhet för barns tankar, upplevelser och åsikter. Det märks inte minst på uppslutningen kring de olika projekt som drivs av vitt skilda aktörer i samarbete med förskolorna, till exempel Malmö Muséer, fastighetsbolagen och flera produktionsbolag.

– Det finns internationella indikationer på en global rörelse som bjuder in barns tankar, tyckande och idéer kring hur vi formar vårt samhälle. Man har bjudit in barn, inte bara lärt sig om vad barn tycker, säger han.

I vår jobbar han bland annat vidare med Barnens filmfestival som anordnas i mars igen. Och han berättar stolt om en annan filmpremiär.

– Och nu är vi i gång och ska få ut världens första dokumentärfilm i långfilmsformat helt filmad av barn, säger han.

Den består av filmer som visats på filmfestivalen, men också barns teckningar som kommer till liv genom animationer. Tillsammans med Malmö stad, förskolebarn och ett produktionsbolag har Per Dahlbeck projektlett filmskapandet.

När han först började jobba inom förskoleförvaltningen var han med och drev igenom devisen: ”Alla verksamheter ska garantera att varje barn har en röst som hörs, sätter spår och gör skillnad.”

Nu lämnar han ett tydligt medskick till verksamheterna:

– Jag tycker att ni har ett krav på er att visa era barns röster. Var kan jag få syn på dem? Och kan inte en verksamhet svara på hur de gör det, nej, men då tycker inte jag det är en god verksamhet, säger han.