Jennie Rosén startade högläsningsprojektet för låg- och högstadieelever på Oxievångsskolan. Foto: Lina Haskel

Högläsning gav självförtroende och förebilder

Att ge förstaklassare läsande förebilder, och att ge niondeklassare stärkt självförtroende och en läsaridentitet – det var målet med högläsningsprojektet på Oxievångsskolan. Under några veckor läste femtonåringarna högt för sjuåringarna, vilket gav goda effekter i båda årskurserna.

Vi backar tiden till innan pandemin bromsade det mesta. Jennie Rosén, lärare i svenska och religionskunskap på Oxievångsskolans högstadium, har genom åren arbetat mycket med läsfrämjande insatser. Ett av hennes uppskattade projekt var det årskursöverskridande högläsningsprojektet som startade vårterminen 2020. En gång i veckan klev ett tiotal niondeklassare in i klass 1. De äldre eleverna hade böcker med sig, böcker som de skulle högläsa ur inför sina yngre skolkamrater. Projektet grundades på tanken om läsande förebilder.

– Läsning är enormt viktigt, och just att barn får se andra som läser – både hemma och i skolan – är något av det viktigaste för att väcka läslusten, säger Jennie Rosén.

– Jag har lobbat mycket för att vi i personalen ska vara läsande förebilder. Vi har till exempel visat bilder av ”veckans läsare” på tv-skärmar i skolan, där eleverna kunde se lärare och personal läsa och berätta om sina favoritböcker.

Tillsammans med skolans två bibliotekarier, Lina Wegendal och Joakim Axelsson, kom Jennie fram till att de borde satsa på att även äldre elever, inte bara vuxna, kunde vara läsande förebilder.

Dessutom skulle projektet stärka niornas läsaridentitet och tillit till sig själva som läsare. Elever från hela högstadiet skulle kunna delta och läsa högt för elever i årskurs ett och två.

– Att läsa högt för jämnåriga kompisar, eller elever som är bara några få år yngre än en själv, kan vara jobbigt för högstadieelever. Läser de istället för mycket yngre elever från ettan och tvåan så vågar de ofta mer, säger Jennie.

Läsning stärkte elever

Projektet startade med att niondeklassarna fick information om projektet och frivilligt kunde anmäla sig som högläsare.

– Anmälningarna var bara till för att skapa en högtidlig känsla, ingen valdes bort, berättar Jennie Rosén.

– Vi trodde att det främst skulle komma anmälningar från elever som har lätt för att läsa och som läser mycket hemma. Men vi fick även anmälningar från elever med dyslexi och andra språksvårigheter. De förklarade att de ville visa de yngre eleverna att det minsann går att läsa ändå!

En vecka innan högläsningen fick de äldre eleverna varsin bok, som de då skulle hinna övningsläsa på egen hand. Jennie skapade då också material till den aktuella lågstadieläraren, med bokens svårare ord och annat som kunde förbereda de yngre för läsningen . (Se Jennies egen blogg för mer om dessa förberedelser.) När det var dags för högläsningen klev varje niondeklassare in i en grupp på en handfull yngre elever. Fanns det möjlighet satt de i en ring av kuddar på golvet och läste.

Projektets första bok var en novell med få bilder, och det visade sig inte alls fungera. Förstaklassarna ville se bilder i boken samtidigt som historien berättades, så bokurvalet fick anpassas. När projektet sedan hittade rätt sorts böcker blev det mycket uppskattat av samtliga.

– Ettorna tyckte det var väldigt kul och lite mysigt. Inte minst hade de fått läsande förebilder. Och niorna var riktigt stolta, berättar Jennie.

– De kom tillbaka till vårt klassrum och hade vuxit lite, högläsningen gav dem självförtroende, de kände att de hade gjort något viktigt. Dessutom fick de en identitet som läsare, något de själva inte alltid känt sig som.

”Krångla inte till det!”

På grund av pandemin avbröts projektet. Man gjorde ett digitalt försök efter några månader, men det fungerade inte för de yngre eleverna. De behövde den fysiska närheten för koncentrationens skull. Om det blir någon fortsättning nu när restriktionerna minskar återstår att se. Jennie Rosén hoppas att någon får stafettpinnen eftersom hon själv inte kommer tillbaka till sin förstelärartjänst efter föräldraledigheten.

– Kanske kan man så småningom även högläsa böcker på andra språk, det var en vidareutveckling av projektet som vi pratade en del om.

Överlag talar sig Jennie varm om högläsning i klassrummet.

– Högläsning ger ett lugn, det är något speciellt för alla inblandade. Tyvärr vågar inte alla högläsa, inte ens alla lärare. Men man behöver inte krångla till det så mycket, ta fram den bok du själv läser för tillfället och läs en bit högt ur den. Eller om du läst något i en tidning på väg till jobbet. Känn att du bjuder eleverna på olika texter, genrer och författare!

– Läsning är en framtidsfråga, och läsförståelsen sjunker. Vi vill att eleverna ska kunna ta del av ett demokratiskt samhälle, och det kan man inte om man saknar orden och inte kan vara kritisk mot texter. Så läs, läs och åter läs för dina elever!

Pedagog håller i en bok och texten "Veckans läsare".
Ett exempel på hur Oxievångsskolans ”Veckans läsare” kunde se ut. Här med just Jennie Rosén som läsare.