”Jag måste ta reda på hur jag kan trösta barnet”

På en lummig innergård på Annelunds förskola är barnen på Herr Nilssons avdelning i full gång med att utforska sin utemiljö. Laura Juambeltz sitter på en filt i gräset i septembersolen. I knäet har hon ett av de barn som hon just nu skolar in. Han lutar sig mot Laura Juambeltz axel och pillar på guldhjärtat som hänger runt hennes hals.
— Jag brukar säga att jag har hellre ont i armen efter att ha burit ett barn under dagen, än ont här inne i hjärtat. Armen går att massera ikväll när jag kommer hem, säger Laura Juambeltz och skrattar.
Ett annat barn kommer tultande genom gräset och Laura Juambeltz gör plats i knäet för båda barnen.
— Vi sitter nästan uteslutande ned på golvet under inskolningarna för att vara på barnens nivå. Tryggheten kommer före både undervisningen och leken. Det gör inget att vi tillfälligt pausar all undervisning – utan tryggheten kommer vi ingenstans, säger hon.

Vikten av att kunna trösta

Laura Juambeltz  minns när hon och andra inom förskolan jobbade utifrån tre-dagars-inskolning, något hon personligen hade väldigt svårt för.
— Tre-dagars-inskolning talar emot allt som jag har läst om anknytningsteori och inskolning, säger Laura Juambeltz och skakar på huvudet.
— För vissa barn är även två-veckors-inskolningen för kort. Jag låter aldrig vårdnadshavare lämna sitt barn här förrän jag, eller någon annan här fått den där kontakten med barnet. När det händer känns det alltid, wow! För man vet aldrig när det sker – och det kan givetvis ta tid. Jag låter inte heller vårdnadshavare lämna förrän jag vet att jag kan trösta barnet. Barnen måste få lov att gråta och vara ledsna under inskolningen och det är mitt ansvar att ta reda på hur jag kan trösta, säger hon.

Laura Juambeltz minns hur lärarutbildningen la stort fokus på att agera professionellt och fokusera på undervisningen. Att skapa relationer med barnen kom i skymundan.
— Jag minns att vi diskuterade om man behövde tycka om alla barn i barngruppen. Min lärare menade att det inte var ett måste, så länge man agerade professionellt. Men jag höll inte med. Det är mitt jobb att se till att jag tycker om vartenda barn här och se det som är unikt med varje barn i barngruppen, säger hon och ler.
— Det är så klart en utmaning med nya barn. Man känner ju inte varandra. Men då är det jag som vuxen som har en skyldighet att bygga relationer med barnen, för först då kan barnen också känna sig trygga, fortsätter hon.

Att bygga relationer med barn och vårdnadshavare

Under inskolningen påminner hon gärna vårdnadshavarna om att ha tilltro till det osynliga gummibandet mellan förälder och barn.
—Jag brukar be dem att inte springa efter barnet utan att sitta ned och observera och förlita sig på gummibandet. Att sitta där på golvet tillsammans brukar ha en lugnande effekt på vårdnadshavare, för då ser de också hur de andra barnen i gruppen redan knutit an till oss förskolepersonal. Det ger ett förtroende, säger Laura Juambeltz.

Barnet som suttit och tryckt sig mot Laura Juambeltz har fått syn på något längre bort och reser sig plötsligt upp och sticker iväg.
— Titta, han försvann i väg nu, men han vet att jag finns här. Det är också något jag talar med vårdnadshavarna om, att det är jag som kommer ta över det är osynliga gummibandet som anknytningsperson i den här miljön. Sedan får man som pedagog påminna sig om att vårdnadshavarna inte vet vem jag är och att vi också behöver bygga en relation. De behöver också skolas in i förskoleverksamheten, säger hon.

Reflektionstid i stället för planeringstid

En halvtimme senare har Laura Juambeltz och några av barnen förflyttat sig tillbaka in i avdelningens lokaler. Det lilla barnet har letat sig tillbaka in i Lauras famn. Tätt intill sitter några andra barn i en saccosäck och fiskar magnetfiskar med fiskespö. Det är många barn som vill vara nära idag.
— Det är inte konstigt att ett litet barn som varit hemma med vårdnadshavare och alltid haft tillgång till en famn att krypa upp i behöver närhet även på förskolan. Med vissa barn räcker det att lägga en hand på kinden, så känner de att man är där. Andra barn behöver en hand att hålla i eller flera kramar, säger Laura Juambeltz .

Hon är också medveten om att det kan finnas olika syn på vad en lyckad inskolning innebär och beskriver vikten av att våga utvärdera sig själv som pedagog.
– Varför gör jag som jag gör? Varför gör du som du gör? Vilken sorts pedagog är jag, är bra frågor att ställa inom sitt arbetslag tycker jag. Det skapar också mer förståelse kollegor emellan.
På Annelunds förskola har man tid att ta upp frågor som dessa under reflektionstid.
– Hos oss har vi det bra, vi förskollärare har tre timmars reflektionstid varje vecka och arbetslaget har 1,5 timme i veckan för reflektion och dokumentation. Bara det att man kallar det reflektionstid och inte ”planeringstid” säger ju något. När vi reflekterar pedagoger emellan eller tillsammans med barnen, kan vi hitta nya väggar att lära oss, och få den där aha-känslan. Men att reflektera kräver nyfikna pedagoger och nyfikna barn. Nyfikenhet är grunden för lärandet. Är jag en nyfiken pedagog, kan jag utmana barnen vidare, säger hon.

Ett viktigt bollplank

En person som är viktig för Laura Juambeltz är förste förskolläraren Maria Bernfri på Annelunds förskola och Vitemölles förskola. Hon har varit ett bra stöd och bollplank när Laura Juambeltz funderat kring utvecklingsfrågor på förskolan.
– Jag kan vända mig till henne fråga: ”Hur kan vi lyfta den här frågan för fler?” Eller säga: ”Hur får vi fler att arbeta med det här?”.
En hjärtefråga för Laura Juambeltz är nämligen att all personal på förskolan ska kunna bemöta barnen på samma sätt oavsett titel, utbildning eller bakgrund.
— Jag läser själv mycket forskning och litteratur om barns utveckling, till exempel hur ett litet barns hjärna fungerar och hur undervisning bör anpassas efter det. Jag tipsar väldigt gärna kollegor men det är svårt för mig som enskild individ att nå ut till alla kollegor på olika avdelningar. Då kan Maria hjälpa till, säger hon.
Laura Juambeltz tar fram sin dator och öppnar upp Kvalitetsslingan (Reds. anm ett verktyg för systematiskt kvalitetsarbete i detta fall en power point). I den reflekterar och planerar hon tillsammans med kollegorna. Där finns till exempel anteckningar kring inskolningen och vad som skulle kunna göras annorlunda.
— Det är ett bra redskap. Här kan vi skriva ned våra tankar och sedan tar vi upp det tillsammans i arbetslaget under reflektionstiden. Här har vi också planerat att senare i höst utvärdera inskolningen tillsammans med vårdnadshavarna och lyssna in deras upplevelser, säger hon.

Yngre barns behov i fokus

Resten av barngruppen börjar trilla in på Herr Nilssons avdelning och fler barn ansluter till saccosäckarna och fiskspelet. Laura Juambeltz tar emot ett till barn i knäet och snart kommer en tredje barn gnyende.
— Kom här till Laura. Nu är du här. Det finns plats för många barn i mitt knä, säger Laura Juambeltz och barnet sjunker nöjt ned i hennes knä.
Laura Juambeltz berättar att de inom arbetslaget gärna läser litteratur tillsammans och diskuterar. En bok som hon lyft hos arbetslaget är ”De yngsta barnens egen läroplan Lpfö 18 utifrån 1-3 åringars behov och perspektiv” av Camilla Carlberg, Ann Granberg och Helena Lindfors.

— De tittar just på de yngsta barnens behov och vad undervisning och utbildning betyder för de yngre barnen. Vilket kanske inte syns så tydligt i förskolans läroplan idag. Det är ju stor skillnad i att bemöta en ettåring och en femåring. Boken handlar också mycket om barnens anknytning till förskolepersonal. Just nu så hoppas jag vi ska kunna gå på en föreläsning med Helena Lindfors och fortsätta våra diskussioner på förskolan utifrån den, avslutar hon.