Muntligt berättande året runt för förskolebarnen på Holma

Hon berättar ofta folksagor när hon möter barnen. Hennes roll som språkförstärkare, som också innebär värdegrundsarbete, har gjort att barnen får en känsla för det svenska språket med dess satsmelodi och grammatik. De övar upp sitt lyssnande, sin förmåga att lösa problem och utvecklar sättet att reflektera över vad som är rätt och fel.

När jag själv får förmånen att lyssna på Anna Lundquist sugs jag in i en värld full av klokskap och magi. Berättelserna kommer till mig. Tankarna och fantasin får fritt spelrum. Jag är övertygad om att den muntliga berättelsen har samma effekt på unga som gamla. Därför blir det också viktigt för mig att berätta om Anna och hennes arbete.

Uppdrag språkförstärkning

Anna Lundquist är anställd som berättare och förskolelärare på Holma skolområde i Malmö. 2005 kom Hallengrenpengar-som en extra förstärkning till förskolorna. Holma skolområde med tre förskolor hade då möjlighet att anställa en person som skulle arbeta språkförstärkande med barnen. Anna anställdes som muntlig berättare och sedan dess har barnen på Holmaområdet fått sig berättelser till livs på olika sätt.

Värdegrund

– Uppdraget från början innebar att enbart arbeta  språkförstärkande, men det visade sig snabbt att det handlade lika mycket om att jobba med värdegrunden. Vad är rätt? Vad är fel? Att stärka barnens självkänsla engagerar mig mycket säger Anna.

– Det jag helst vill ge, det som ligger mig varmast om hjärtat är att ge barnen hopp om att det går att lösa problem. Det är det som är poängen med hjältar. Man identifierar sig med hjälten. När det går bra tänker man: ”yes, det gick bra”, fortsätter Anna.

Ambulerande berättare

-Mitt koncept är att jag åker runt och har grupper med barn där jag har en sagostund. Jag vill även locka barnen att prata. Ibland pratar vi utifrån berättelsen och ibland lämnar jag slutet öppet och låter barnen själva sitta och spåna om slutet säger Anna.

Det händer att barnen gör egna berättelser.

– När barnen säger: ”jag vill höra en saga om det där eller det där”, så gör vi en saga tillsammans. Det handlar mycket om vilken grupp jag har. Vilken gruppdynamik som finns, fortsätter Anna.

Snövit och Spindelpojken

I vår har Anna jobbat i ett projekt på Snödroppens förskola, där Anna och förskolepersonalen tillsammans planerade innehåll och genomförande. Personalen ville jobba normbrytande. Efter många diskussioner valde de att jobba med en traditionell saga ”Snövit”.

– Jag tycker att det är viktigt att lyfta den traditionella sagan även i ett normbrytande projekt eftersom folksagor innehåller stark symbolik som man inte riktigt förstår utan mer tar in på ett känslomässigt plan, säger Anna.

Parallellt skrev de en ny saga. Den fick heta Spindelpojken, en saga som har Spindelmannen som förlaga. Den handlar om en pojke som bor på Holma och som älskar att rita prinsessor. Därför blir han retad. Så småningom får han oanade krafter. Han blir hjälte.

– Spindelpojken gjorde att barnen hamnade i ett rättvisetänk och de reflekterade kring hur viktigt det är att få vara sig själv. De kunde också identifiera sig med pojken som faktiskt är en vanlig pojke som bor på Holma. Som bonus fick de bestämma hur förskolans toaletter skulle dekoreras, så nu har Snödroppens förskola en Spindelpojketoalett, säger Anna.

– Genom att jobba med personalen och under längre tid har det muntliga berättandet fått ännu större gensvar. Barnen har kunnat diskutera berättelserna med varandra. De börjar leka berättelserna. De refererar till berättelserna . De bygger egna historier och de vågar också improvisera.

Betydelse för barnen

Holmaområdets personal har haft en idé om att sagor och muntligt berättande har stor betydelse för språkutvecklingen. Det tycker Anna också.

– Man lockar automatisk in barnen i språket när de blir engagerade och vill veta hur sagan fortsätter. Då vill de att jag ska berätta den igen och igen. Det betyder att barnen har tagit till sig någonting. Det som sätter sig i hjärtat sätter sig i språket, säger Anna.

– Bara det att jag pratar ger barnen ett språk. De får min fulla grammatik. Jag besöker till exempel en arabiskt-talade avdelning. Då berättar jag en saga på svenska och ibland får de ingen översättning. Då jobbar jag mer med upprepningar. När de lyssnar får de satsmelodin och grammatiken och till slut får de ihop det. De förstår, menar Anna.

Att våga berätta muntligt

Anna vill sprida sin kunskap och sitt engagemang kring muntligt berättande bland förskolepersonalen. Hon är övertygad om att nästan alla kan lära sig att fånga barnen genom att berätta. Det handlar bara om att våga och att helt enkelt börja. Att inte vänta, utan prova nu.

– Man börjar med att lägga ifrån sig boken, sen tar man något man kan sedan tidigare.  Det är lättast att först göra ett skelett av berättelsen. Vad har jag för scener? Bygga upp den framför sig. Jag gör en film i mitt huvud och den är bara min, bara jag har koll på den. Så gör jag. Jag tror det fungerar hos de flesta, förklarar Anna.

– Man behöver inte vara så bra, för om historien är bra så lyssnar barnen.  Man ska lita på berättelsen. Och tycker man själv om berättelsen, känner för den, så blir den bra, övertygar Anna.

Muntliga berättelser gör skillnad

Anna berättar att hon får  feed-back av många barn som hon träffade 2005-2006.

– Barnen jag träffade för sju år sedan kommer ihåg mig. Berättelserna sitter kvar. Berättelser som berör kommer de aldrig att glömma, menar Anna.

– De har fått öppnare fantasi, de minns bilder och scener. De har övat upp sin förmåga att tänka själva och att lyssna. De har också blivit modigare. Att våga berätta själv och våga delta aktivt är effekter muntligt berättande får, avslutar Anna.

Till hösten kommer Anna att hålla en kurs i muntligt berättande på CPI- Centrum för Pedagogisk Inspiration. Gå på den! Tills dess, lyssna och se på Annas sagor som vi har presenterat ovan.

Text: Görel Reimer
Foto och film: Sara Arildsson