När elevens röst även kan vara en rörelse 

Det är förmiddag och utanför Valdemarsro gymnasium har gräsklipparen tillfälligt tystnat för att ljudet inte ska sippra in i klassrummet där Kollaborativet håller hus. Här inne möter scenkonstnärerna Lisbeth Hagerman, Ellen Spens och Herman Müntzing elever tillsammans med skolpersonal, utan att säga ett endaste ord. Under 12 veckor kommer de finnas på plats i skolan och undertiden förs även reflekterande samtal med skolpersonalen.

Processen har döpts till Taktilitetens vokabulär och i fokus står medvetandegörandet av den egna kroppen och upplevelsen av rörelse liksom olika taktila sinnesförnimmelser.

Känsel i fokus

Fönsterna är täckta med mörkläggningsgardiner och rummet har en dämpad belysning. Majoriteten av eleverna tar sig runt i rummet med rullstol och stöd av elevassistent. I mitten av rummet reser sig en stor bock med ett nät med stora träkulor. När eleverna drar händerna genom kulorna skapas ett rasslande ljud. En elev sluter ögonen och testar hur träkulorna känns mot ansiktet. Denna vecka är temat runda former.

Ljudnivån är låg men förstärks stundtals av materialens akustiska ljud då de sätt i rörelse. Vissa material har även testats med kontaktmikrofon. I bakgrunden rör sig hela tiden resten av gruppen från Kollaborativet. Meike Deppert sköter ljus och ljud i lokalen. Resten av medlemmarna betraktar och dokumenterar det samspel som sker mellan elever och scenkonstnärer. Herman Müntzing lyfter upp en stor boj inlindad i tyg och placerar den varsamt i knäet på en elev i rullstol. Bojen är fylld med vatten som kluckar högt varje gång Herman Müntzing rör den fram och tillbaka. Eleven blundar och lyssnar koncentrerat.

En bit bort i rummet utforskar en annan elev tyngden i ett runt klot. Han plockar upp det och kastar det sedan med all kraft åt Lisbeth Hagerman, som i sin tur fångar den och speglar eleven och rullar tillbaka bollen. Bara en kvart tidigare var samma elev skeptisk till Lisbeth Hagerman och de träkulor som hon då placerade i elevens hand. Då puttade han bestämt bort Lisbeth Hagermans hand. Men nu sträcker han istället ut båda sina händer och väntar ivrigt på att hon ska skicka tillbaka bollen. Hans ögon lyser i det mörka rummet.

Läs Kollaborativets egna blogginlägg om processen.

– Vi försöker hitta lösningar som i förlängningen skulle kunna bidra till ökad delaktighet och möjligheten att uttrycka sig och göra sin röst hörd för eleverna. Vi tänker att rösten också skulle kunna vara en rörelse. Det blir ett extraspråkligt uttryck, istället för att man kanske uttrycker hur man vill att skolbiblioteket ska vara eller önskningar om skolan, säger hon.

Det råder är en stor spridning bland eleverna som Kollaborativet möter från de olika spåren på skolan. Eleverna från spår 3 har ofta flerfunktionsnedsättningar och tar sig för det mesta fram i rullstol. På spår 4 har många elever någon form av autism-diagnos i kombination med intellektuell funktionsnedsättning.
– Vi försöker hela tiden hitta sätt att skapa kontakt med dem i rummet. Vi letar hela tiden efter material som ger någon form av återkoppling. Om jag gör något, vad får jag då tillbaka? Hur kan vi kommunicera med det här materialet mellan oss? Hur kan jag uppleva mig själv som delaktig i något större, förklarar hon och häller upp en kopp kaffe.

Under hela processen förs regelbundet reflekterande samtal och erfarenhetsutbyten mellan skolpersonal och medlemmarna i Kollaborativet.
– Vi behöver ju också hjälp av pedagogerna att tolka det som händer när vi möter eleverna. Eleverna träffar vi ju enbart inne i rummet, sällan utanför. Men det som också händer i reflektionsmötena är att pedagogerna ser nya saker och får nya idéer kring hur de kan jobba på andra sätt med eleverna. I ett klassrum kommer det till exempel att flyttas in en likadan bock som vi har och man testar att bygga upp egna rum i rummet, säger hon.

En viktig lärprocess

Kollaborativet har tidigare skapat flera produktioner och genomfört flera undersökningsprocesser tillsammans med barn. Men något som är nytt i detta sammanhang är att känsel fått stå i fokus, eftersom det är en kommunikationsväg som väldigt tillgänglig för de allra flesta.
– Många av de här eleverna är så otroligt kompetenta när det handlar om att navigera i det här rummet där vi möts. I just dialogen och relationen med materialet, så tolkar de andra signaler som liksom går oss vuxna förbi. Så vi har ju ett stort intresse av detta och det hela blir det en lärprocess för oss i att försöka förstå allt utifrån elevernas perspektiv. Det är ett väldigt existentiellt och mänskligt perspektiv. Det är ett så stort fokus på det intellektuella och det verbala i vårt samhälle i vår samtid. Allt ska gå så snabbt och allt ska mätas. Allt som hamnar utanför detta är svårare att synliggöra, säger Ellen Spens.

Hon beskriver skolans elever som vägvisare genom processerna och hur maktpositioner förskjuts, både mellan barn och vuxna och mellan de som har det talande språket och de som inte har det.

– Det här är så intressant för oss. Det rymmer så många frågor kring hela samhället och hur det fungerar, vad som till exempel anses vara kunskap och vad som inte är det. Det är många frågor som är integrerade i arbetet och det är många andra som också intresserar sig för detta, till exempel olika forskare som följer oss, säger Ellen Spens.

Läs artikeln om specialpedagogen Marie Wetterstrand som varit involverad i processen.

Stort fokus på det visuella i vårt samhälle

En person som följt och engagerat sig i Kollaborativets arbete under flera år är forskaren och författaren Ylva Gislén. Hon har varit på plats på Valdemarsro gymnasium och studerat processen ur ett både konstnärligt och kunskapsteoretiskt perspektiv. Hon studerar bland annat hur rummet gestaltas och vilken kunskap som genereras och på vilka andra områden som den kan de vara användbart i.
– Det är intressant att efteråt tillsammans med skolpersonal diskutera hur rumsligheten kan påverka elevernas mående. Det är så lätt hänt att man utgår ifrån att miljön måste vara lugn och mjuk. Men det är viktigt att få lov att även vara energiskt och explosiv, för hela spännvidden måste få vara med i rörelsen. Som vuxna vill vi oftast att barnen ska vara lugna, för så fungerar vi vuxna, säger hon.

Ylva Gislén förklarar att det inte funnits några krav på hur eleverna skulle vara eller bete sig i processen och att skolpersonal uttryckt en stor uppskattning över det och Kollaborativets tillåtande miljö. Hon minns tydligt hur en elev vid ett tillfälle tog av sig både strumpor och skor och sedan utforskade rummet med fötter och fotsulor.

– Det var så tydligt hur eleven förhöll sig till hela rummet genom sina fotsulor medan vårt samhälle är så extremt fokuserat på det visuella. Så när man istället går på det taktila och på andra sinnen så rubbar ju bara det en del maktstrukturer. Det är så viktigt att ge även elever på anpassad skola utrymme för just kulturupplevelser, för det kan ge oanade effekter på andra håll, säger hon.

Vad räknas som en borste?

Tillbaka i Kollaborativets lokaler i Malmö visar Ellen Spens förberedelserna inför kommande vecka då temat är borstar och att få utforska ett rum genom borstar. Hon visar allt ifrån stora sträva borstar som skulle kunna användas i en biltvätt till små mjuka puderborstar. Vad som egentligen räknas som en borste är något gruppen fortfarande själva utforskar.
– Vi har alla möjliga sorters borstar här idag, som man kan borsta med, gnida sig mot eller testa att känna med fötterna på. Sedan kan det ju uppstå olika sorters ljud beroende på vilket material man borstar på, säger Lisbeth Hagerman och visar upp både grovt sandpapper och bilsäten av träkulsnät.

Scenografen Astrid Hemer Nordenhake är i fullgång med att tillverka nya varianter av borstar.
– Just nu skissar och undersöker jag hur man skulle kunna borsta utan att hålla borsten i handen. Hur kan man ändå få kontroll över en borste, säger hon och visar hur hon testar att fästa en borste i en vante.

Kollaborativet anpassar materialet från gång till gång utifrån vad som hänt i senaste mötet. Vissa material följer med till nästa vecka för att allt inte ska bli helt nytt för eleverna.

– Sedan försöker vi alltid ha ett tillfälle när eleverna kan ta del av valda delar av vår dokumentation. Både visuellt och auditivt. Då kanske vi projicerar bilder eller ljudfragment mot material i rummet och skapar möjlighet att interagera med projektionerna. Det handlar liksom inte om att sitta och titta på det material vi filmat. Det är liksom ett exempel på vad pedagogiskt dokumentation skulle kunna vara, säger Ellen Spens.

– I våra erfarenhetsbyten med pedagogerna kom det upp tankar om att vi behöver vidga begreppet skola. En pedagog sa: Vad vi har är läroplanen och ämnesområdesplanerna. Jag tänkte på er och hur mycket en får in gratis. Eleverna uppnår massa mål i läroplanen – via kulturen. En annan pedagog frågade: varför är vår skola så lik en vanlig skola trots att våra elever fungerar så olika, avslutar Lisbeth Hagerman.

Hela processen har möjliggjorts genom stödet Stärkt kultur i skolan från Kulturrådet. Kollabroativet även fått finansiellt stöd av Region Skåne och Malmö Stad.