Hon tar sig an de svåra samtalen

– Att vara personlig, utan att bli privat, är inte fel. Det jag ger får jag ofta tillbaka, säger Ulrika Svensson, förstelärare i SvA och språkutvecklande arbete på Rörsjöskolan.

I september lanserar Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, i samverkan med UMO (som driver sajten youmo.se), ett utbildningsmaterial för bland annat lärare som arbetar med unga som är nya i Sverige. I det intervjuas Ulrika Svensson kring hur vuxna kan prata med unga om “Våld och orättvisor”.

– Det kan vara orättvisor som ungdomar mött när de kommer hit, men i många fall har de väldigt många våldserfarenheter med sig som det finns ett behov av att prata om. Sedan kan det finnas en osäkerhet när man kommer till ett nytt land; vad har man för lagstiftning att förhålla sig till, vilka rättigheter och skyldigheter, säger Ulrika Svensson.

Arbetade med ensamkommande

Under 2015 kom hon i kontakt med många ensamkommande ungdomar i sitt arbete med nyanlända på gymnasieskolans språkintroduktion.

– De behövde en vuxen att orientera sig efter och eftersom jag var den de träffade initialt, under en längre tid, så blev jag också den som fick bära många av berättelserna de hade med sig, säger Ulrika Svensson.

Hon poängterar att många kom från länder där det ofta saknas en ordentligt tilltro till myndigheter.

– Man är vaksam och på sin vakt och kanske inte riktigt förstår eller kan tänka sig att myndigheter finns här för att hjälpa. Det är ju inte alltid att jag som lärare själv kan bära alla berättelser de kommer med, men jag kan i alla fall göra en första avvägning om det till exempel är motiverat att kontakta socialtjänst, polis eller i vissa fall sjukvården.

– Hur ser du på din roll som lärare i det här sammanhanget?

– Mitt primära uppdrag är naturligtvis att undervisa och förmedla kunskap, men jag kommer inte undan och kan inte ducka för allt det andra när jag möter unga som är nya i Sverige. Initialt tycker de ofta det är bra att vara här, de trivs och allt är frid och fröjd. Men så kommer det en period där tankar och frågor börjar mala i huvudet, tankar som de bär på. Jag är ju en av dem som träffar de under en längre tid och då blir det inte hållbart om jag inte kan vara en vuxen som kan guida dem, säger Ulrika Svensson.

Samtalen kommer – utanför klassrummet

Hennes erfarenhet är att de här samtalen och funderingarna kommer när ungdomarna varit kanske ett halvår i det nya landet.

– De här berättelserna kommer ju inte alltid på uppstuds när man sitter i grupp, utan de kan komma mellan två lektioner i korridoren eller under en lunch i matsalen eller i ett telefonsamtal lite senare på kvällen. Det finns ett uppdämt behov av att prata om just det här med våldserfarenheter. En del har också varit utsatta för till exempel sexuella övergrepp som behöver bearbetas.

– Vilka råd vill du ge till en lärare som känner sig osäker på hur hen ska ta sig an mötet med nyanlända elever?

– Att våga vara ganska direkt och konkret. Om du som pedagog får en känsla av att något inte står rätt till, eller att en ungdom inte mår väl, så har det visat sig vara lättare att fråga ganska direkt och inte linda in dina frågor, för det förvirrar bara. Utan fråga bara “är du rädd för något?” eller “har någon varit våldsam mot dig?” Men även att våga ta hjälp av en mer rutinerad lärare som bär på en massa kunskap och erfarenhet av att ha samtal. Man ska ju inte ta på sig mer än vad man mäktar med.

”Lärare behöver lära sig mer”

Ulrika Svensson menar att det finns ett stort behov av erfarenhetsutbyte bland lärare när det gäller bemötandet av nyanlända elever. Hon tycker sig ha märkt hur många nyutexaminerade pedagoger är så måna om att bedriva en god undervisning enligt kursplanerna att den sociala dimensionen blir lidande.

– Man kan inte välja det ena eller det andra, utan måste hitta vägar att föra de här samtalen parallellt med att man har undervisning. Om inte ungdomen känner sig hemma och är väl förtrogen med hur det här samhället fungerar blir även undervisningen lidande. Kunskapsinhämtningen blir lika med noll och progressionen finns inte där.

Som lärare har hon alltid försökt bjuda på sig själv – balansgången att vara personlig men inte privat har blivit lättare med ökad yrkeserfarenhet, menar hon.

– Jag märkte att när jag startade en lektion med “vet ni vad som hände mig i morse?” lyssnade de och var på bettet. Våga vara personlig och ge små bitar av dig själv. Det är nästan en förutsättning för att bygga de här förtroendefulla relationerna, säger Ulrika Svensson.