Tankar, tips och material inför Förintelsens minnesdag
Hågkomstresorna till Krakow och Lublin gjorde djupt intryck på Alice Wendin och Livia Johnsson, som förra året gick ut gymnasiet. Efter att de gått ut S:t Petri och Latinskolan fick de frågan om att delta i ett nätverk och samtidigt hjälpa till med guidning på resorna. För någon månad sedan hade ett tjugotal elever en första träff.
– Det handlar ju om att vi inte vill att det ska hända igen. Jag tror att vägen för att nå någon slags förändring och att förebygga att det inte händer igen är genom utbildning och dialog; därför känner jag att det är ett sånt viktigt ämne, säger Livia Johnsson som skrev sitt gymnasiearbete om hågkomstresorna.
– Utbildning är bästa botemedlet mot fördomar och diskriminering. Nu har vi fått se det mest extrema, vad småsinthet och ignorans kan leda till. Jag vill vara en av de som, motverkar detta, säger Alice Wendin.
Livia Johnsson beskriver hur hågkomstresorna förändrat henne i grunden.
– Det skakade om nästan hela min världsuppfattning, att få komma ut någonstans, bort från skolbänken, se och uppleva saker med egna ögon och kanske till och med skapa någonting själv. Det gör att viljan att engagera sig och vilja förändra väcks inifrån istället för att det trycks på utifrån på något sätt.
Hon kunde också dra paralleller till sitt eget liv och menar att de här resorna kan väcka den sortens identifikation.
– Jag minns när vi var i Krakow och jag precis hade fått en ny kusin och min mamma hade skickat bilder på den lilla kusinen. Vi stod vid en mur till ett ghetto och en lärare berättade om hur de tog spädbarn och mödrar som skulle föda barn och dödade dem direkt. Det blev väldigt starkt för mig, det hade kunnat vara min kusin, någon i min egen närhet.
De beskriver sin vision för nätverket som ett dialogdrivet forum vars former bestäms av medlemmarna själva; elevfokuserat och “inte som skola”. Istället för att utgå från en lärobok är tanken att de ska lyssna på varandra och bygga kunskap utifrån samtal.
– När vi pratade om våra grundprinciper kring aktivism så var det att motivationen att lära sig inte ska komma från en läroplan utan eget initiativ, säger Alice Wendin och fortsätter:
– Efter att ha deltagit på en hågkomstresa, som kan vara rätt så omskakande, kan det vara skönt att prata med andra om känslorna som uppstår. Vi har också pratat om att nu när vi kan ämnet så är det ju också en unik möjlighet att lära andra, skapa plattformar där vi delar med oss, kanske via sociala medier och workshops.
– Hur är det att leda diskussioner kring så tunga ämnen?
– Otroligt meningsfullt. Jag blir fortfarande djupt berörd av att vara på de här platserna. Att själv få lära ut det jag varit med om och att de nu ska få nya upplevelser utifrån det kändes så himla fint och det blev på något sätt inte lika tungt för mig personligen, säger Livia Johnsson.
En stor poäng med att även kunna lyfta de här frågorna i nätverket är att ingen ska bli bedömd eller betygsatt i det sammanhanget, menar de.
– Man kanske känner sig mer fri att säga det man känner; allt det här handlar ju inte bara om kunskap utan det är en emotionell resa också, säger Alice Wendin.
– Vårt förhållningssätt till varandra i samtalen ska vara att allas röster och perspektiv betyder någonting. Så att även elever som inte varit med på någon resa också kan känna sig delaktiga och engagerade, säger Livia Johnsson.