Simsalabim och barns lek blir kulturarbete

För mig som är förskollärare/dramapedagog spelar leken en väsentlig roll. Hur ska vi tänka om vi i skolan ska göra exempelvis en teater och ett teatermanus? Ofta har jag märkt att barns tankar om lek handlar om att de får göra vad de vill, att välja själv som t ex. lek i en restaurang, leka med plus plus eller lego, rollekar.

”Vi måste ta vid där barnen befinner sig, ta vara på det de kan och utveckla vidare därifrån. Vår utgångspunkt i all undervisning är därför att anpassa den till barnens tidigare erfarenheter och deras befintliga kunskaper, men också efter deras egna intressen.”
(s. 33, Lärande lek i förskoleklass, Annika Andréasson & Birgit Allard, Lärarförlaget, 2015)

När jag läser ovanstående tänker jag på barns lek. Hur kan vi dra nytta av barnens lekkraft och fantasi om vi ska göra ett teatermanus? Det är ju egentligen mycket enklare att som vuxen skriva själv eller använda sig av ett redan färdigt manus eller historia och applicera det i verksamheten. Men väger det lika tungt då? Finns det lika mycket delaktighet i arbetet då? Nej, är mitt svar på den frågan. Man ska vara medveten om att processen givetvis tar längre tid men i det långa loppet blir det så mycket mera värt. Barnen blir delaktiga och bärare av projektet. Tanken blir också att göra barnen medvetna om att vi kan använda oss av deras lek när vi arbetar i skolan. Jag brukar säga att barn är professionella lekare.

”Barns lek är kreativitet i handling (Vygotsky). En förutsättning för barns kreativitet är därför att de får möjlighet att erfara, leka och fantisera. Barns fantasivärldar tar plats i och genom leken som är både kroppslig och materiell. De måste helt enkelt leka för att föreställa sig. Det lilla barnet är lika kreativ som vetenskapsmannen eller konstnären. Skillnaden är bara att barnet inte har lika många erfarenheter än men å andra sidan inte lika fast i hur saker och ting brukar eller bör vara.”
(Förskoleklassen – uppdrag, innehåll och kvalitet, Skolverket 2014)

Det är viktigt hur vi pedagoger tar emot materialet som kommer till från barnen vid ett sådant här projekt. Vi måste visa barnens fantasi, tankar och spontanitet respekt.

Hur gör vi då? För att göra en lång historia kort började vi med en upplevelse här på Hyllievångskolan i höstas som det står om i mitt förra blogginlägg så det fäster jag inte så stor vikt vid att berätta om här. Men den upplevelsen genererade i en uppgift där barnen skulle rita vart trädet som var trött på all nedskräpning reste iväg. Här flödade fantasin friskt hos barnen. Skogen, öknar, städer, hav, stränder, återvinningsstationer, sagoriken etc. var alla exempel på platser som trädet skulle åka till.

Alla barns teckningar tog vi tacksamt emot, tittade på, läste, funderade och sammanställde till fem platser som flest barn hade haft tankar om. Fem platser som i kommande arbete skulle visa sig vara viktiga. Trädet hade kontakt med barnen genom ännu ett brev som skickades till dem. Ett brev där det stod att det var viktigt att informera andra människor om hållbar utveckling. Och detta skulle barnen göra i form utav en teater skrev trädet. Detta nappade barnen på. Och några veckor senare skickades fem stycken vykort till Hyllievångskolan från trädet. Ett från skogen, ett från öknen, ett från stranden och havet, ett från staden samt ett vykort från sagoriket Trädiana. På varje vykort berättade trädet vem eller vilka figurer som det mött. Det rörde sig om både antagonister och fredligare varianter. Trädet blev en tydlig protagonist som också fick följe av två andra träd som på så sätt också blev protagonister i den påbörjade storyn som skulle uppstå i ett teatermanuskript. Alltså kort och gott tre träd, en lind, en gran och en björk på resande fot (eller kanske rot) genom olika världar till det slutgiltiga målet Trädiana.

Alla barn delades sedan in i olika grupper med en ansvarig pedagog i varje. Målet var att i varje varje grupp skapa dialog och händelser mellan träden samt olika karaktärer i de olika världarna. Detta skulle varje grupp göra med utgångspunkt från trädets sända vykort där de kunde finna hjälp.

Och så var det där med leken. Leken som skulle genomsyra arbetssättet och tillkomsten av manusskriptet.

”I undervisningen ska eleverna genom leken ges möjlighet att bearbeta intryck, pröva olika identiteter, utveckla kreativitet samt sin förmåga att samarbeta och kommunicera.”
(Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, 2017)

Redan i de 21 första sidorna i de fyra första kapitlen nämns ordet lek 14 gånger i olika sammanhang. Detta gäller i allra högsta grad förskoleklassen och fritidshemmet.

När barnen i smågrupperna skulle ta sig an uppgiften att skapa scenerna i teatermanuset  började vi med att läsa igenom vykorten. Vad stod där egentligen? Vem eller vilka karaktärer finns med i ”världen”? Finns det några onda karaktärer? Goda? Var utspelar det sig? Hur känns det där? Vad händer? Detta var exempel på frågor som vi tillsammans sökte svar på. När vi hade fått någorlunda svar på dessa frågor fick barnen en karaktär och så satte de igång med att leka. Leken var inte planlös utan en pedagog fanns hela tiden med som också kunde hjälpa barnen att lotsa dem i rätt riktning med en röd tråd. Detta genom att lite då och då mata dem med frågor som vad händer sen? Vad säger hen då? Vad gör du då? osv.

Denna dramalek, som det kallas, resulterade i dialog mellan barnens olika karaktärer som de gestaltade. En stund av mycket skratt, allvar, koncentration, utmaningar och med ett tydligt syfte. Att skaffa massor av stoff och dialog som vi kunde ha användning för i manuset.

För någon grupp gick det lite trögt. Då måste vi som pedagoger tänka om. Istället för dramalek byggde de upp vykortets värld och händelser med lego och använde detta som ett filter för att försöka komma fram till vad som skulle hända och sägas i just den blivande teaterscenen. Hela tiden med leken i fokus.

Att kunna tänka om och ändra upplägg och vara flexibel är ett måste om vi stöter på hinder. Med detta förhållningssätt kommer vi vidare i arbetet.

När alla grupper till slut efter några veckor (vid olika tillfällen) kände sig färdiga var det dags för nästa moment som vi kan kalla att klippa och klistra. Alla pedagoger hade filmat leken i de tilldelade scenerna och därefter transkriberat pratet, dialogen, samtalen etc. samt skrivit ut det. Arbetet blev då hos oss vuxna att forma all text som barnen kommit på till ett slutgiltigt manusskript. Ett manus med ungefär lika många karaktärer som antal barn som valt att bli skådespelare i vårt projekt. Några barn fick två roller. Och efter lite pusslande så var till slut hela teatermanuset färdigt och precis allt som skulle sägas i pjäsen hade tillkommit genom barnen.

Med förmågan att pröva och utveckla idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling (LGR 11) i kombination med läroplanens mening om att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig ska omfatta alla elever
(s.15, kap. 2.3, Elevernas ansvar och inflytande) blir jag extra glad när vi hör från barnen vid uppläsning av deras manus: – Det är jag som kommit på det!

När vi sedan ska ta oss an att börja arbeta som skådespelare och scenografer i vår egenkomponerade teater startar ett annat arbete. Men det är en annan historia som jag kan berätta om vid ett annat tillfälle.

När vi förklarar att det är ett hårt men kul arbete att sätta upp en teater och att det krävs mycket övning så känns det bra att höra när ett barn uttrycker sig med att säga såhär: – Det är ju som en slags lek!

Text: Fredrik Andersson