AI i klassrummet – Kreativt bildskapande och kritisk granskning av bias!
Vem får vara ”människa”?
På onsdagen sitter vi i ett klassrum, i en ring som vi delar med högstadieelever. Vi börjar med en runda där alla får berätta hur de mår och varför de valt att vara en del av gruppen. Det är sista mötet för terminen med vår referensgrupp av elever. Min kollega Ana berättar att hon är glad för att det är soligt och att hon är en del av gruppen för att det är hennes jobb, men också hennes livsuppgift; att arbeta för allas mänskliga rättigheter.
Efter henne berättar en deltagare att hen är stressad över ett kommande prov och att hen är där för att hen tycker att alla är lika värda och att det är fel att människor behandlas olika bara på grund av deras hudfärg. De flesta i ringen tycker ungefär likadant; skolan är stressig vid terminsslut och alla människor är lika mycket värda. Normbrytande Rättigheter jobbar med att ta den känsla för allas lika värde som barnen uttrycker och visa på hur den kan omsättas i handling. Det bästa verktyget vi har för detta är att ständigt aktivt demonstrera hur dessa metoder görs i vardagen. Vi vrider och vänder på det outtalat skeva för att uppmärksamma barnen och de vuxna i skolan hur vi lätt behandlar människor olika om vi inte tänker oss för. Vad ser vi som självklart, vad är utgångspunkten? Vem är ”människan”?
Den senaste veckan har det debatterats ifall främlingsfientliga partier ska få komma till skolor och propagera för sin politik. Det har talats om inskränkande av yttrandefriheten och att allas röst ska lyssnas till i en demokrati. Skolan som institution kan väl inte stänga dörrarna för politiska partier i en demokrati? Idag skriver UNICEF ett debattinlägg riktat till Skolverkets beslut om att låta Svenskarnas parti besöka skolor om den andra sidan, den som oftast saknar språkrör; barnets perspektiv. Vem tar hänsyn till barnets rätt till att vistas i skolan utan att känna sig hotad, rädd, mindre värd eller fel i sitt sammanhang? Vem lyssnar på barnen när de säger ifrån, vem tar ansvar för att barnen inte ska behöva säga ifrån?
UNICEF skriver att skolan inte är allmän mark, skolan har ett uppdrag och ett ansvar och det är att alla barn ska känna sig trygga och respekterade i skolan och att skolan samtidigt ska jobba för att inge barnet kunskap och en känsla för alla människors lika värde. I sitt brev skriver UNICEF att ”inte ett enda barn ska behöva gå till skolan och få höra att just deras bakgrund och kultur inte är önskvärd i vårt samhälle” och där med vrider och vänder på vår normbild av ”barnet”.
En kan tydligt se i diskussionerna kring yttrandefrihet hit och dit och olika partiers rätt till utrymme, vem som är den antagna mottagaren för allt detta budskap. Vem är barnet som ska ha en rätt att lyssna till tal om vikten av gränser och att stänga in? Vem är personen som på torg kan välja att ta emot ett infoblad eller vända ryggen till? Jo det är den vita etnisk svenska personen som står i centrum. Vår utgångspunkt är skev, därför behandlar vi olika av bara farten. Vi debatterar yttrandefrihet mellan priviligierade personer utifrån rätten att få säga och rätten att slippa höra. Sällan lyfter vi det perspektiv som UNICEF pekar på; vikten att slippa bli kränkt.
På fredagen har samma skola en normbrytdag. Utmaningen till samtliga elever och skolpersonal är att klä sig normbrytande, på ett sätt en själv sällan gör, det är skolans vänskapsgrupp som har tagit initiativet. Under dagen fylls skolan av manliga lärare i klänning, personer med normbrytande färg på sina skosnören och en vaktmästare som rockar en stor gul peruk. Skolans elever, liksom den svenska lagen, menar att alla är lika värda. Men skolan, liksom det svenska samhället, måste vrida och vända på normerna och begreppen för att få rätt sida på utgångspunkten.
Selma Gušić, projektledare
