Alla som läser detta klappar en gång

Jag snappade upp dessa från andra under somrarna då jag arbetade som kolloledare i Hästveda och Höllviken. De fungerade mycket bra där och jag har testat det första tipset med barn i olika åldrar på förskolan vid ett par tillfällen med framgång. Kanske något värt att testa där du arbetar?

TIPS NUMMER ETT: Alla som hör mig klappar en gång!

Upplägget är enkelt. Vid lägen där du vill att många barn ska lyssna så kan du säga exempelvis detta i en följd;

“Alla som hör mig klappar en gång” *KLAPP*
“Alla som hör mig klappar två gånger” *KLAPP KLAPP*
“Alla som hör mig lägger händerna på knäna och lyssnar på mig nu”
“Alla som hör mig kliar sig i armhålan”
“Alla som hör mig lyssnar på vad Amina ska säga”

(Ja, ni fattar!)

…och sen berättar man det som ska berättas eller gör det som skulle göras! 

Jag lovar (eller ja, lovar är väl att ta i) men skulle vilja nära på garantera att största delen – om inte hela – barngruppen har uppfattat vad du sen väl berättat efter att klappandet är över. Din uppmaning eller information blir tydligare för barnen som nyss spetsat öronen för att följa med i vad som ska göras, och därav utvecklat ett mer fokuserat lyssnade samtidigt som de förhoppningsvis haft lite roligt på kuppen. Min upplevelse är att barnens fokus hänger kvar sen när du väl ska berätta det du vill berätta. Och det gör de ju enklare för barnen att förstå vad som ska hända och varför vilket leder till att det även blir lättare för dem att göra vad det nu är som förväntas av dem! En ökad chans att lyckas helt enkelt och det är ju det vi lär oss som bäst av!

Det går att köra med hur många varianter som helst. Bara din fantasi sätter gränser!

“Alla som hör mig lägger handen på huvudet och räcker ut tungan”
“Alla som hör mig säger blablablabla”
“Alla som hör mig ställer sig med ryggen mot den väggen”
“Alla som hör mig hoppar på ett ben”
“Alla som hör mig lägger händerna på magen och lyssnar på mig”

“Fint. Nu är det dags att gå in! Följ nu efter Olle på ett led…”

Metoden är enkel och fullt anpassningsbar. På kollot fungerade det för att få över 100 barn att spetsa öronen och lyssna på instruktioner. På förskolan har jag i små skala testat det vid tillfällen på exempelvis samlingar. Jag vet inte vad det beror på men det har fungerat mycket bra dessa tillfällen. Är det för det är så tydligt vad som sker? Att det är roligt för det blir som en lek? Att det blir utmanade att räkna och följa instruktioner? Att det inte bara är ord man ska lyssna på utan även inkluderat en fysisk rörelse som är enklare att imitera för vissa? Att det blir någon form av hypnotiserande massrörelse á la gympapass på Friskis och Svettis? Ja, vem vet. Vad tror du?

TIPS NUMMER TVÅ: Samlingslåt!

Denna är jag lite mer osäker på kring hur den skulle fungera i förskolan men tänker det vore kul att testa, och vem vet – kanske skulle det bli skitbra! Kanske görs det redan på vissa ställen?

På både kollot i Hästveda och i Höllviken finns det flera olika stugor där barnen bor. Varje stuga har ett namn och en samlingslåt. Jag har såklart glömt vilka samlingslåtar vi använde… Men konceptet är superenkelt och vi tränade några gånger med barnen första dagen de kom dit och sen satt det kommande tiden de var där.

Din stuga har valt en samlingslåt (tänk på att den inte ska råka dyka upp på andra listor eller så utan att det är meningen!). När den spelas så ska alla barnen på den stugan samlas på en bestämd plats framför stugan. Träna på det några gånger tillsammans med barnen att få springa iväg och sen återsamlas på den platsen när låten spelas. Det fungerade nästan alla gångerna att få dit varje barn snabbt och konfliktfritt (vi hade barn mellan fem till åtta år). Det funkade inte alltid såklart. Vissa barn hörde inte eller ville inte komma ändå. Men till den absoluta majoriteten av gånger satt en hel barngrupp på den valda platsen inom några få minuter! Och vi kunde berätta att det var dags att gå och käka middag eller gå på simträning.  

Hade detta kunnat kopieras in på en förskola för de äldre barnen? Låt säga ni är på gården med flera andra avdelningar och så sätter ni på er samlingslåt på lagom ljudnivå vid väggen där ni brukar samlas innan ni går in… Tidigare har ni pratat ihop er/tränat konkret med barngruppen på att när just den låten hörs så ska man avsluta det man gör/plocka undan/röra sig mot väggen – ja, eller varför inte till förskolans lådcyklar om ni åkt iväg till en lekplats? 

Från mina erfarenheter från kollot så blir denna metoden mer lustfylld och barnen samlas snabbare än när du behöver ropa och leta upp varje barn. Det var knappt något tjat och jag tror det beror på att det finns något roligt och gemenskapsskapande i att samlas så till musik. 

Detta är min låt! Detta är vår låt! Jag vet vad den betyder och vad jag ska göra nu.

Så kan en pedagog stanna vid väggen med den bärbara högtalaren och en annan pedagog kan prata med de barn som inte hört eller kommit till väggen ännu. Eller så märker ni efter en minut att alla barnen är på plats och ni kan gå in för för att äta den där torsdagssoppan. 

The End.

PS. Här kommer en liten bonustext från en minnesvärd kväll på kollot där jag höll på att lägga mig på golvet och ge upp…

Att ha jour första kvällen som barnen kommer kan vara spännande. Igår var inget undantag.

Flera hade aldrig sovit borta själva innan. Många hade oavsett svårt att hitta ett lugn med nya kvällsrutiner, mycket tankar och nya människor.

Någons fötter var smutsiga och behövde tvättas. Ett myggbett kliade. Någon var törstig. Några viskade så andra inte kunde somna. Två hade lagt sig under sina sängar för att skämta med mig. En blev ledsen för hon inte kunde somna. En annan ville berätta att hon tror på utomjordingar. (Detta var kanske 8% av vad som hände).

Ett tag kändes det som vi skulle vara vakna halva natten. Jag visste jag kunde få dem att somna genom att sitta bredvid och exempelvis klappa försiktigt på pannan på de som ville. Det fanns bara ett litet problem – jag hade bara två händer. Efter ungefär 1.5h spretiga försök var jag nära på att tappa hoppet.

Och då hände det. Ett av barnen som kämpat mest för att somna (”jag håller på att flippa”) lämnade sin säng, och utan att säga något gick hon och satte sig mellan två barn som var vakna. Hon pratade lite med dem och började sedan klappa de på huvudet. Fem minuter senare sov dem. I samband med det somnade flera andra med. Jag tackade för hjälpen. Hon tog ett varv och kollade att alla sov, sen gick hon själv och däckade.

Vid 23 sov alla 12 barnen i rummet och min kollega kom in för att berätta att de sista precis somnat i det andra rummet. Att jag kunde säga detsamma är mycket tack vare en sjuårings spontana insats.

Ett litet kollomirakel.