ASL – språklekar och motorikövningar istället för bokstavsformande

Det tror Carola Rehn-Lindberg som träffade 60 pedagoger i Malmö som vill använda sig av skriv- och läsinlärningsstrategin ’Att Skriva sig till Läsning’ på dator (ASL) när de tar emot nya barn inför höstterminen.

De sista åren har ett stort antal pedagoger i Stockholm fått utbildning och handledning i ASL av Carola Rehn-Lindberg och hennes kollega på Medioteket i Stockholms stad. Den 26-27 februari hade Centrum för Pedagogisk Inspiration och FoU Malmö-Utbildning fått möjlighet att låna Rehn-Lindberg för att ge lärare i Malmö kom-igång-hjälp i ASL.

ASL möter barnet där den är

Många barn lär sig att skriva och läsa oavsett metod och arbetssätt men Rehn-Lindberg tror att det framför allt är barn som i annat fall skulle ha det tufft med att lära sig skriva och läsa som är hjälpta av ASL – samtidigt som strategin även stimulerar de barn som redan är eller som är på god väg att bli läsare och skrivare.

Varför är det bra att först lära sig skriva?

Arne Trageton, som står bakom strategin ASL, har utgått från att det är lättare att lära sig skriva än att läsa. Rehn-Lindberg berättar redan innan datorerna kom till skolan fanns det de som menade att det var lättare att lära sig att skriva än att läsa, t.ex. språkforskaren Caroline Liberg.

-Fast då tänkte man på pennan som skrivredskap. Trageton har fört in datorn som skrivverktyg i skolan eftersom den är motoriskt enklare för yngre barn än vad en penna är. Det i sin tur främjar berättandet och skrivlusten, säger Rehn Lindberg.

Avkodning och inkodning

Att skriva sig till läsning bidrar till en snabbare textmedvetenhet. Det som händer när barn skriver är att de måste ner på fonem-nivå, förklarar Rehn-Lindberg och som exempel jämför hon två barn som båda kan fonemen (språkljuden) och grafemen (bokstäver och siffor):

– Ett barn ägnar sig åt avkodning. Hon försöker koda innehållet i den färdiga text hon har fått i sin hand. Hon tar bokstav för bokstav. Det är först när hon har satt samman alla ljuden i ett ord som hon vet och förstår vad läser. Detta belastar arbetsminnet oerhört mycket.

– Det andra barnet ägnar sig åt inkodning. Han är igång med att skriva en egen text på datorn. Han har ord och handling klart för sig. Han börjar med de hela orden plockar fram ljuden och letar upp dem på tangentbordet. Eftersom han hela tiden vet vad han är på väg att skriva blir inte hans arbetsminna lika belastat. Det är här vi har den pedagogiska vinsten! säger Rehn Lindberg.

Talsyntes och talande tangentbord

Datorns tangentbord utgör dessutom en koppling mellan versalerna på tangenterna och de gemena bokstäverna som kommer på skärmen.

– Det här med versaler och gemener blir något som ger sig själv och som vi inte behöver lägga tid på att öva med barnen. Av den anledningen är det dumt att låta barnen skriva texter med versaler, säger Rehn-Lindberg.

Tekniken utvecklas och nu har vi dessutom väl fungerande talsynteser och talande tangentbord. De barn som inte kan fonem och grafem får under sitt skrivande hela tiden hjälp på ett sätt som vi pedagoger inte kan hinna med.

Språklekar och motorikövningar istället för att forma bokstäver

Det formella bokstavsformandet som vi tidigare har använt oss av tar mycket tid. Istället lägger vi mycket tid på att skriva, att läsa tillsammans, på motorikövningar och språklekar, säger Rehn-Lindberg.

Hon tipsar om boken Språkglädje – språklekar för förskola och skola av Ann-Katrin Svensson. Många av deltagarna nickar igenkännande åt denna bok som är fylld av lekfulla språkövningar.

Pararbetet en nyckelfaktor i ASL!

Om Rehn-Lindberg får säga sin mening säger hon att att barnen SKA arbeta två och två, (om det inte är så samarbete är väldigt svårt för något barn). För att barnen ska få möjlighet att komma in i sitt samarbete ska man vara försiktig med att ändra paren för mycket.

– I början kan det vara svårt att få pararbetet att fungera, men ge inte upp! De muntliga samtalen mellan barnen är en nyckelfaktor i ASL! säger Rehn-Lindberg.

Skrivarparen kommunicerar om form och språk

– Det blir stökigare i klassen när barn ska samarbeta och prata med varandra. Men försök stå ut och lyssna istället till vad skrivarparen pratar om. Ni kommer att märka att de faktiskt samtalar massor om sitt textskapande, säger Rehn-Lindberg.

– Många lärare sätter samman en pojke och en flicka till skrivarpar. En fördel med det är att man balanserar texterna som annars å ena sidan kan innehålla väldigt mycket pang, och tjooff och wroom, å anda sidan  väldigt mycket rosa, glitter och prinsessor, berättar Rehn-Lindberg.

De första skrivuppgifterna

I förskolan kan barnen börja med att skriva bokstavsräckor och på så sätt leka med bokstäver och med tangentbord.

I förskoleklass eller år 1 är det kanske naturligt att de första skrivuppgifterna är ”jag”, ”min familj” och ”mitt gosedjur” för man tänker att det ligger nära barnen. Men Rehn-Lindberg säger att man vara försiktig med att ge barnen uppgifter som fokuserar för mycket på det enskilda barnet.

– I stället för ”Jag tycker om …” kan paren skriva om ”Hundar tycker om …” eller så kan de skriva om gemensamma upplevelser och erfarenheter från utflykter. På så sätt blir det en skrivuppgift som engagerar båda barnen vilket främjar samarbetet, tipsar Rehn-Lindberg.

Stå upp skriva

Trageton förordar att eleverna ska stå upp och skriva av det skälet att det blir naturligare att turas om vid tangentbordet. Rehn-Lindberg har iakttagit barn som står upp och skriver:

– Det är intressant att studera och jämföra barnens kroppsspråk när de står upp skriver och när det sitter ner och skriver. När de står upp kan man på deras kroppsspråk se hur de engagerar sig i sitt berättande och skrivande på ett annat sätt än när de sitter. De blir också en mer fysisk närhet barnen emellan och det tror jag är jättebra för samarbetet, säger Rehn-Lindberg.

Det viktiga efterarbetet!

I ASL-arbetet är en lättillgänglig skrivare för pappersutskrifter nödvändigt. Ibland upplever Rehn-Lindberg att det viktiga efterarbetet av de färdiga texterna glöms bort.

– Det är av betydelse att barnen får leka bokstavsdetektiver och språkpoliser för att utforska och undersöka sina utskriva texter. Utrustade med färgpennor kan de i uppdrag få att hitta bokstäver, ljud, ord, ändelser, dubbelteckningar, skiljetecken, ordklasser, synonymer, ljudstridig stavning, stavningsmönster, ordkategorier m.m, säger Rehn-Lindberg.

Låt eleverna lägga tid och möda på bilderna

Rehn-Lindberg tycker det är viktigt att man som pedagog ger barnen möjlighet att lägga tid och möda på bilderna. Det är också något om Arne Trageton lyfter fram väldigt mycket i sin bok.

Bokproduktionen med moment som att rita, måla, klippa och klistra är också en del av den motoriska träningen. Barnen får gärna klippa sönder längre texter in mindre bitar och fördela dem på fler sidor i en bok där varje sida har en illustration.

Skilj på det språkliga och tekniska!

Rehn-Lindberg uppmanar deltagarna att vara uppmärksamma på att det i början inte blir för mycket fokus på det tekniska.
– Det är naturligt att det i början handlar mycket om teknik, organisation och rutiner, men se till att inte tappa bort det språkliga arbetet, förmanar Rehn-Lindberg.

Gå vidare med ASL!

Rehn-Lindberg ser gärna att man som lärare tar ASL lite längre.

– Det är synd om barnen ska behöva göra samma saker om och om igen. Särskilt i år 2 och 3. Genom att att ämnesintegrera är det inte svårt att hitta nya skrivuppgifter och man kan även utveckla presentationen av elevernas bilder och texter, säger Rehn-Lindberg och ger några exempel:

Storböcker, digitala berättelser och e-böcker för lärplattor

Rehn-Lindberg ger ytterligare några exempel på hur man kan ta ASL vidare med ny digital teknik. Elever på Katarina Norra Skola i Stockholm har gjort storböcker av sina bilder och texter. Därefter har elever fått göra digitala berättelser av sina texter och bilder. De har fotograferat sina bilder, lagt in dem i PhotoStory3 och läst in sina texter som berättarröst, (se PIM-handledning).

Rehn-Lindberg handleder pedagoger på Årstaskolan i Stockholm där barnen skapar egna e-böcker på lärplattor i appen BookCreator. I dessa e-böcker kan barnen lägga in både bilder, texter och berättarröst, (se handledning iPad Studiecirkel).

Ett annat exempel är Sollentuna kommun där barnen skriver berättelser och matematikproblem i bloggar.

Se film om storböcker som blir till digitala berättelser:

http://youtu.be/Q-EL3g3ItKw

Praktiska tips – ASL arbetets gång

1. Läraren introducerar i grupp grupp/klassen
a) Ämnesområde: Detta samtal i grupp är grunden för skrivuppgiften. Läraren ser till att eleverna får nya erfarenheter, bilder, inre bilder och nya ord. Erfarenheter från andra områden utgör viktiga stödstrukturer i skrivandet. Läraren ser till att det blir en verbal språklig kommunikation innan skrivandet.
b) Arbetsuppgiften: Vad som förväntas av eleven. Innehåll, struktur, typiskt för den här genren, samla begrepp/ord/formuleringar.

2. Samtal i skrivarpar
Skrivarkompisarna samtalar om vilket innehåll de vill ha i sin text, de planerar strukturen och samlar ord för att minnas.

3. Dags att börja skriva eller illustrera
a) Illustrera: Rita eller måla. Barnen kan även använda egna foton eller från bildbanker.
b) Skriva på dator/lärplatta. Barnen skriver ståendes i par och turas om.

4. Texten visas för läraren
– Pianoskrivande: Läraren skriver av elevens text ”rättad” under elevens egen text.
– Enkla texter: Läraren ”rättar” det som är nödvändigt tillsammans med eleven.
– Texter: Läraren ”rättar” tillsammans med eleven. Kopiera innan så att båda versionerna sparas (för att följa utvecklingen).

5. Texten skrivs ut och efterarbetas
Texten skrivs ut i 2-3 exemplar. Texten läses. Ev. läsläxa. Efterarbete: barnen får en uppgift av läraren för utforskande av sina texter.

6. Montera text och bild
Gör på olika sätt

7. Texten synliggörs läses upp
Barnen skriver för att någon ska läsa/lyssna för att texten ska få en mottagare.  Barnens texter synliggörs genom utställningar och publicering.

8. Språka, språka, språka!
Arbeta vidare med elevtexterna på många olika sätt

Film: Intervju med Arne Trageton om att leken är förutsättning för lärande.

Text & foto:
Charlotte Christoffersen