Barnkonventionen ur ett skolledarperspektiv

Jag har arbetat inom skola i snart 22 år och aldrig tänkt tanken att det skulle behövas en lagstiftning kring barnkonventionens innehåll. För oss i skola har det alltid varit en självklarhet att ta med barnperspektivet i vårt dagliga arbete.

I både skollag och läroplan finns skrivningar som vi som skolledare, pedagoger och elevhälsopersonal behöver förhålla oss till; kring elevinflytande och elevdelaktighet. Blir det någon skillnad för oss nu när barnkonventionen blivit lag? I praktiken kan jag inte riktigt se det när det kommer till undervisningspraktik och det som handlar om skolans inre organisation. Elever har alltid haft pedagogernas öra, det som nu händer är att detta stärks även ur ett juridiskt perspektiv. Däremot kan det bli spännande att ta del av hur omgivande aktörer som arbetar med skola kommer att agera. Jag tänker på socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin, förvaltningar och nämnder med flera. Här finns av förklarliga skäl inte samma självklara vana att lyfta in barn- och ungas röst.

På min nuvarande skola, Johannesskolan – en skola att vara stolt över och där vi gör skillnad på riktigt, har vi precis som på många andra skolor en fungerande elevdelaktighet i de formella formerna såsom elevråd, skoltidningsråd och matråd. I Barnkonventionens artikel nummer 12 framgår att barn ska tillförsäkras att få bilda sina egna åsikter och att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

På Johannesskolan har det under läsåret startats en skoltidning där eleverna själva bestämmer form och innehåll. Tidningen görs både i analog och digital form. I de mer informella sammanhangen är det också viktigt att ta med eleverna. När vi till exempel fick frågan om att vara med på ett morgonprogram gjort av Al-Jazeera International så var det självklart för oss att det skulle vara eleverna som var i centrum. Al-Jazeera gjorde således ett väldigt intressant inslag om jämställdhet och skola i Sverige. 

Barnkonventionen är en bra ledstjärna att hålla sig i när vi har våra möten mellan vårdnadshavare, barn och skola. Den som är berörd av det vi pratar om är ju barnet och detta har inte alltid vårdnadshavare klart för sig och ibland får man påminna om att barnets röst är den som gäller. Det har hänt mer än en gång att vårdnadshavare reagerat på att jag inte vänder mig till dem utan till barnet eller ungdomen.

Ett initiativ som börjat få fäste på många skolor är elevaktiva skolidrottsföreningar. Detta är ett av de bästa exemplen jag sett på autentisk lärmiljö. Eleverna bedriver sina egna föreningar med styrelser, ledare och deltagare i princip utan vuxnas inblandning. I dessa verksamheter får eleverna fram sina verkliga kompetenser i en verklig miljö. Eleverna blir skapare av kunskap att bära med sig hela livet och inte bara mottagare av något serverat innehåll som en vuxen presenterar för dem. Eleverna som är aktiva i föreningen är väldigt engagerade och har fått nya kunskaper med sig och ett förstärkt aktörskap.

Ur mitt perspektiv är barnkonventionen en hjälp för oss vuxna att förstå och lita på att barn och unga besitter så mycket kunskap och klokskap som vi vuxna ibland tappat bort under vår långa erfarenhetsresa i livet. Att som skolledare ha det förhållningssättet hjälper mig att bli en bättre ledare för barn och ungas utbildning. Några artiklar ur Barnkonventionen som vi särskilt behöver beakta från skolans sida är artikel 2, 3,12,13,14,15, 23, 28 och 29. Allt för att skapa en skola som gör skillnad på riktigt.