Barns tillträdesstrategier till den gemensamma leken

Förskolan kan förstås som en arena där barnen också är delaktiga i att förhandla om vilka normer och regler som ska råda. Idag tänkte jag kika närmare på en av de spännande sakerna som pågår på denna arena. Jag vill kolla på några aspekter kopplat till barnens lek och framförallt barnens strategier till att få tillträde till den. Till hjälp utgår jag från teorier och begrepp från det barndomssociologiska fältet.

Corsaro anser att det går åt mycket tid för barnen att försöka få tillträde till pågående lekar, samt att skapa och skydda dessa. Att koordinera leken och få dela meningsfulla aktiviteter med varandra är en utmaning. När vi ser att barn nekar andra från att ansluta till deras lek menar Corsaro att vi som vuxna lätt kan uppfatta det som att barnen inte samarbetar väl. Det är enligt Corsaro helt tvärtom utifrån barnens perspektiv. Barnen upplever att de samarbetar för fullt men det finns en oro över att deras existerande interaktionsutrymme/samarbete ska bli avbrutet när någon utifrån vill ansluta. Jag tycker det vore intressant att fundera mer kring varifrån denna oron kommer och om vi på olika sätt kan påverka dess intensitet. De lekande barnen ska som vi vet inte bara förhålla sig till varandra, och alla andra barnen, utan även till oss pedagoger och förskolans tidsstyrda rutiner.

Corsaro anser att det är genom att barnet möter motstånd till att få ansluta till en pågående lek som hen med tiden kan utveckla komplexa strategier som leder till framgångsrika försök till tillträde. Hur kan då dessa olika tillträdesstrategier se ut? Tellgren har i en studie intresserat sig kring hur barn mellan tre till fem år skapar, upprätthåller och avbryter relationer samt gemenskaper med varandra. Hon erbjuder en översättning och medföljande tolkning av de tillträdesstrategier som Corsaro identifierat. Utöver det bidrar hon med två ytterligare som hon själv observerat. Den översta i listan är den vanligast förekommande i Corsaros studier (fallande skala). 

1. Non-verbal entry – Icke – verbal entré – att träda in i ett område nära de händelser eller episoder som pågår utan att säga något. Att själv placera sig inom området utan att säga något.
2. Producing variant of ongoing behaviour – Att producera en variant av pågående handling: att träda in i ett område där episoder pågår och (verbalt eller icke verbalt) skapa något som liknar det beteende eller den handling som pågår.
3. Disruptive entry – Avbrytande, störande entré: att träda in i ett område där episoder pågår och (verbalt eller icke verbalt) fysiskt avbryta eller störa en pågående aktivitet.
4. Encirclement – Omringande av område: att fysiskt omringa eller cirkla kring ett område där episoder pågår utan verbal markering.
5. Making claim on area or object – Att verbalt göra anspråk på området eller något föremål: att träda in i området där episoder pågår och verbalt gör anspråk på området eller ett objekt.
6. Request för access – Fråga om tillträde: att träda in i området där episoder pågår och verbalt fråga om lov att få vara med.
7. Questioning participants – Att fråga en deltagare: att träda in i området där episoder pågår och fråga någon deltagare om pågående aktivitet.
8. Reference to adult authority – Att referera till vuxnas auktoritet: att träda in i området där episoder pågår och producera verbal referens till vuxnas auktoritet eller regler vad gäller tillträde till lekområdet.
9. Offering of object – Att erbjuda en sak: att träda in i området där episoder pågår och (verbalt eller icke-verbalt) ge bort ett objekt (en leksak eller present) till någon eller några av deltagarna.
10. Greeting – Hälsning: att träda in i området där episoder pågår och verbalt hälsa på en eller fler deltagare.
11. Reference to affiliation – refererar till vänskap eller medlemskap: att träda in i området där episoder pågår och referera verbalt till medlemskap eller vänskap med en eller fler deltagare.
12. Aid from non-participant – Hjälp från en ickedeltagare: verbalt fråga om stöd eller hjälp att erhålla tillträde från ickedeltagare till området där episoder pågår.
13. Accepting invitation – accepterar inbjudan: att träda inom området där episoder pågår för att acceptera en inbjudan från en eller flera av deltagarna.
14. Suggest other activity – Föreslår andra aktiviteter: att träda in i området där episoder pågår och fråga en eller fler deltagare om att vara med i någon annan aktivitet.
15. Reference to individual characteristics – Att referera till individuella kännetecken: att träda in i området där episoder pågår och producera verbal referens till individuella kännetecken av en eller fler deltagare.
Källa: Tellgren (2004, ss. 79-80)

Tellgren har även identifierat två egna tillträdesstrategier utifrån sina egna studier. Den ena kallar hon för den iakttagande strategin som handlar om att de flesta av barnen som var medvetna om andra barns interaktionsutrymme, och dess avgränsningar, först stannade upp och skaffade en överblick kring vad som pågick innan de klev in i området. Den andra strategin benämner hon som det förmildrade anspråkets strategi. Den handlar om när barn på olika sätt verkar kommunicera att de inte gör anspråk på hela interaktionsuttrymmet direkt. Den blev synlig när ett barn i hennes studie uttryckte saker som “jag sitter bara här” eller när ett barn frågade om hon “får vara med en gång” i samband med att hon försökte få tillträde till en pågående lek.

Både i Tellgren och Corsaros studier framkommer det att barnen ofta inte bara använder sig av en tillträdesstrategi utan flera i samma situation. Varje tillträdesstrategi leder till en verbal eller icke-verbal respons som kan vara positiv eller negativ. Jag tycker det är intressant att i Tellgrens studie framkommer det att barnen ofta använder sig av strategin där man frågar om tillträde, även om den inte brukar leda till att de får en positiv respons. Varför använder flera av barnen den ändå? Det går kanske att hitta svaret i att de fått uppmaningar av pedagoger och föräldrar att använda sig av den strategin. “Du kan väl fråga om du får vara med”, har vi nog alla hört någon gång och säkert själva sagt i all välmening. Corsaro menar att just den strategin kan förstärka oron hos barnen som befinner sig inom leken/interaktionsuttrymmet – som vill skydda det som de har skapat. Varför fråga om du får vara med? Betyder det att du inte förstått vad det är vi gör? Nog säkrast att vi säger nej.

Varför är det då relevant att fundera kring barns lek och deras tillträdesstrategier? Det går nog att hitta många skäl. Jag tror det kan hjälpa oss att vässa vår blick och få en större kunskap kring vad som pågår i vår barngrupp. Finns det barn som ofta hamnar i konflikter? Som verkar hamnat utanför? Det kanske kan vara så att en del av dessa barn behöver stöd i att utveckla sina tillträdesstrategier. Genom att vi börjar ställa oss frågor och testa nya angreppssätt så ökar vi chansen att vi kommer närmare till svaret eller förmodligen svaren. Kanske lyckas vi träffa helt rätt eller så märker vi tidigt att det är något annat vi måste arbeta med. 

En gemensam paus

Jag tycker avslutningsvis att det är viktigt att vi pedagoger kan erbjuda barnen möjligheter till att få bygga en gemenskap och känna sig sedda utan att de alltid behöver förhålla sig till komplicerade förhandlingar. Många barn ordnar en paus till sig själv genom att istället bara observera, delta i bakgrunden eller dra sig undan en stund. Det känns som en bra strategi som jag kan relatera till i vuxen ålder. Jag tänker att vi också behöver uppleva en gemensam paus ibland. Detta tänker jag gäller alla förskolebarn – ja, och även oss pedagoger. Vi måste hitta och värdesätta platser, ögonblick och aktiviteter där vi bara är tillsammans mer förutsättningslöst.

Där vi inte behöver prestera eller hamna i svåra förhandlingar om vår rätt att vara där. Där tröskeln till deltagande är låg. Jag tänker exempelvis på tillfällen då jag satt mig i en kompisgunga och en grupp barn klättrat upp för att också gunga. Det har varit barn som brukar leka med varandra och de som nästan aldrig gör det. Du som pedagog kan ge barnen många tillfällen under en dag att uppleva närhet, lek och gemenskap där faktorer som exempelvis barnets nivå av utvecklade tillträdesstrategier spelar mindre roll. Det blir till ett bra komplement till alla utmaningar barnen också ska erbjudas.  

Hur kan vi då ge barnen stöd i att utveckla framgångsrika tillträdesstrategier? Det är en svår fråga. Vad tror du? Tellgren avslutar med att skriva att hon noterat “[…] att i situationer där pedagoger har en tillåtande, glad och humoristisk framtoning i samspelet med barnen, så visar sig denna framtoning även i barnens agerande gentemot varandra.”.

Det kanske är där det börjar. 

Referenser

Corsaro, William A. (2015). The sociology of childhood. 

Halldén, Gunilla (red.) (2007). Den moderna barndomen och barns vardagsliv. 

Tellgren, Britt (2004). Förskolan som mötesplats: barns strategier för tillträden och uteslutningar i lek och samtal.