Dags att ta barns våldsutsatthet på allvar

Under de närmaste veckorna kommer vi att sammanfatta olika delar av rapporten från Barnombudsman om barn och ungas erfarenheter av våldsbejakande extremism i Sverige. Denna vecka handlar det om ungas beskrivningar och tankar om erfarenheter av våldsbejakande extremism.

Ungefär 300 personer från Sverige beräknas ha rest till våldsbejakande islamistiska grupperingar i Syrien och Irak. Flera har tagit med sina barn. De senaste åren har vi också kunnat följa berättelser om barn och unga som själva har rest iväg för att kriga med eller mot olika islamistiska terroristorganisationer. Resandet har i dagsläget avtagit. Samtidigt pekar Säkerhetspolisen på att det finns en risk för att anhängare till islamistiska terroristorganisationer istället utför attentat i Sverige. Många som har rest – barn och vuxna – återvänder till Sverige och har med sig erfarenheter, kunskaper och kontakter. Vissa har fått militär träning och kan ha utfört terrorhandlingar under sin resa.

Barnombudsmannen har i uppdrag av regeringen att de ska öka kunskapen om barns erfarenheter och upplevelser av våldsbejakande extremism genom att prata med barn som på olika sätt är berörda. Utifrån barnens berättelser är det tydligt att det inte finns ett enkelt svar på varför barn och unga radikaliseras. Barnens berättelser kan bidra till en förståelse för hur barn och unga uppfattar sin situation och de faktorer som de ser i sin vardag som kan bidra till att människor involveras i våldsbejakande islamistisk extremism.

Barnen beskriver en utsatthet som beror på våld, kriminalitet och svåra familjeförhållanden, men också utanförskap, rasism och uppgivenhet inför framtiden. Enligt barnen kan detta leda till ett sökande efter tillhörighet, vilket gör att barn och unga kan lockas av de islamistiska gruppernas propaganda med löften om gemenskap och ett bättre liv.

Ett barn beskriver det så här:

”Många saknar det här brödraskapet. Många sitter hemma och har inte några vänner. Så går man in på nätet och tittar på någon video, propagandavideo, och så… ja, pratar om brödraskap och… ja, de visar några glada bilder från Syrien och Irak och så tänker man ’jag har inga vänner här i Sverige, men där kommer jag få allt’. Såklart man åker ner. För att här i Sverige har man ingenting.”

Så här beskriver Kaysan, vars vänner har anslutit sig till våldsbejakande islamistiska miljöer, en av orsakerna till att barn och unga radikaliseras.
”När du saknar en identitet så kommer du söka efter en identitet, så enkelt är det. När du är utanför samhället så vill du så gärna komma in på något sätt, du vill betyda någonting.”
I samtalen lyfter de fram ett antal orsaker som, i samverkan med varandra, kan leda till att barn och unga radikaliseras:
• Barnen beskriver att barn och unga i området upplever att de saknar möjligheter att i framtiden få ett bra jobb och en stadig inkomst. Det kan leda till en känsla av utanförskap i förhållande till övriga samhället.

• Känslan av uppgivenhet kan leda till att personer dras in i kriminella och destruktiva miljöer. Barn menar att anslutning till våldsbejakande grupper kan vara ett sätt att förändra sin livssituation, antingen att komma ifrån en livsstil eller ett försök att ”få sina synder förlåtna”.

• Kriminalitet och våld är närvarande i dessa barns vardag på olika sätt. Det kan handla om skottlossningar, bilbränder och stenkastning. Våldet i området leder enligt barnen till att våld normaliseras, vilket kan göra att tröskeln för att barnen själva ska ta till våld blir lägre.

• Barnens beskrivningar av våldet tyder på att pojkar och flickor har olika attityder till det våld som den våldsbejakande islamistiska extremismen innebär. Samma sak syns i barnens berättelser om hur de förhåller sig till våldet och den sociala kontrollen i områdena där de bor. Barnens resonemang kring hur flickor och pojkar påverkas av och förhåller sig till våldet har många likheter med traditionella könsnormer.

• Barnen tar också upp att sökandet efter tillhörighet och sammanhang – i kombination med brist på information och kunskap och obesvarade frågor om religion och tro – gör att unga lättare lockas av propaganda med löften om gemenskap och ett bättre liv.