Drill eller djup?

Under den tid som jag har arbetat vid Pedagogisk inspiration i Malmö har jag haft förmånen att få möta många engagerade och professionella lärare, skolledare och andra som arbetar i skolans värld. Få personer är så viktiga i våra barns liv som dem. Jag känner stor ödmjukhet och respekt för det arbete som utförs i skolan och är väl medveten om vilken skillnad det gör varje dag.

Hur går bilden ovan ihop med larmrapporterna på basis av PISA:s alltför sällan ifrågasatta mätningar? Hur går den ihop med slutsatserna om att skolan i Sverige är i fritt fall och att allt måste rivas upp med rötterna?

Fjärran från de sorgliga skepnaderna som drar sina lansar och larmar i sina trumpeter, gör elever och lärare i skolan nya upptäckter och lärdomar varje dag. Det finns problem i skolan. Det kan knappast ifrågasättas. Trycket är stort. Lärarbristen och den stora tillströmningen av nyanlända elever ställer stora krav på såväl organisation som undervisningens innehåll och former. Skolan organiseras inte i ett vakuum; den befinner sig i ett samhälle som präglas av segregation och socioekonomiska klyftor. Därför är skolans kompensatoriska uppdrag och likvärdighetsmålet så viktigt. Varje elev som får en aha-upplevelse och blir sedd som en växande människa med potential utgör kärnan för skolans meningsfullhet. Detta sker varje dag i Malmö och på andra platser i Sverige.

Skoldebatten i Sverige är inte alltid så ödmjuk. Skolan blir ibland slagträ i debatter där högt blandas med lågt och där de ideologiska skiljelinjerna inte alltid är omedelbart synliga. Tvärtom försvinner de bakom förment objektiva hänvisningar till mätningar av resultat, orsaker och effekter. De ”fallande resultaten” i skolan blir exempelvis ibland argument för en återgång till en skola där ordning och reda råder. Bilden av den ideala skolan träder fram genom det lärarcentrerade klassrummet, där magistern har klassen i ett ”hjärn”-grepp och barnen lyssnar och repeterar in det som ska repeteras in.

Nyligen publicerades boken med den kryptiska titeln Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas. En av medförfattarna är Martin Ingvar, medicine doktor och tidigare professor vid Karolinska Institutet. Titeln är trots de oklara syftningarna intressant. Den antyder att skolan är en del i ett leveranssystem som har havererat. Skolan tycks alltså  betraktas som en produktionsenhet där råmaterialet kommer in i ena änden och ut i den andra som förädlade och bearbetade varor redo för marknaden. Författarna avfärdar och ställer stora delar av den pedagogiska och didaktiska forskningen från de senaste decennierna åt sidan. Skälet till detta är att den med sin anything goes-filosofi anses ha förstört skolan, vilket resultaten från PISA:s undersökningar får bekräfta. Den relativistiska och kunskapsföraktande subjektivismen måste därför ryckas upp med rötterna.

Det är dock oklart hur författarna har tänkt sig att det ska ske rent praktiskt. Vad ska det bli av alla pedagoger som har utbildats i detta paradigm? Vad ska vi göra med alla forskare i pedagogik vid universiteten? Det finns också en annan hake och det rör sig inte heller om någon liten detalj. Hur går katastrofscenariot om Sverige som kunskapsnation ihop med att tre av universiteten i detta lilla land, med endast 10 miljoner invånare, befinner sig på top 100 i rankingen över världens bästa universitet? Tio av universiteten i Sverige ligger för övrigt på top 500 och befinner sig därmed exempelvis före det anrika Sorbonneuniversitetet i rankingen.  Svaret är att det inte alls går ihop. Det är något som inte stämmer. Det är något som spricker och skär sig i mätningarna, dess resultat och i ljudet från de alarmistiska trumpetstötarna.

Synen på lärande som något relationellt där både lärare och elever betraktas som aktiva subjekt med potential och kapacitet är inte flum. Den är tvärtom en viktig förutsättning för att åstadkomma kunskapsprocesser på djupet. Repetition och drillning är däremot inte alls någon garanti för förståelse och kunskap.