En dag för minnen och berättelser

Denna händelse, befrielsen av de kvarvarande människorna i lägret, ligger till grund för den minnesdag som infördes i Sverige 1999 och även för den internationella minnesdagen deklarerad av FN 2005.

En dag som idag  vill vi inte tala om vikten av demokrati, vikten av att kämpa mot totalitära ideologier, inte tala om hat och rasism. Idag vill vi tala om det som gått förlorat.

I muséeanläggningen Birkenau finns en vägg med fotografier. Bilderna utgör en skarp kontrast mot omgivningarna för de skildrar lyckliga människor. Det är fotografier som funnits i det bagaget som fångarna fört med sig från Europas alla hörn inklämda i stinkande trånga godsvagnar. En av våra elever fastnade framför denna vägg av borttappade minnen och skrev sedan följande reflektion:

”Jag såg fint klädda män som såg stolta ut, familjer som lyste av lycka lekandes i sommarvattnet och oskyldiga barn som omfamnar varandra i kärlek. När jag först tänker på dem gör det mig lycklig då jag vet att de mådde bra när bilderna togs. Själv påminns jag om gamla foton som jag och min egen familj har och alla minnen vi har skapat tillsammans. Men den känslan försvinner snart och ersätts av ett oändligt mörker då jag aldrig någonsin kan få chansen att träffa dessa människor eller deras barnbarn. Aldrig få höra deras historia och aldrig få veta vem det var eller anledningen till varför bilderna var så viktiga för dem.”

Eleven får framför väggen en insikt som åtminstone en dag som denna är så mycket mer värd än alla detaljerade beskrivningar av förövarnas brutalitet. Han ser offren inte som enbart representanter för lidande och död, en anonym massa av grå ansikten, utan som människor, bärare av minnen och berättelser. 

Och visst har han rätt, människan är en samling av berättelser, berättelser om längtan, om sorg och hopp och förtvivlan, om glädje och lycka. 

I filmen Schindlers list säger kommendanten för Plazsows koncentrationsläger Amon Goeth när Krakows getto ska tömmas:

“Today is history. Today will be remembered. Years from now the young will ask with wonder about this day. Today is history and you are part of it. […] For six centuries there has been a Jewish Krakow. By this evening those six centuries will be a rumor. They never happened. Today is history.”

Och den fiktive Amon Goeth har rätt. Fasader i Europas storstäder, bortglömda begravningsplatser, ett eko av musik, ett tynande språk och uppeldade dikter är allt som återstår. Och när vi påhejade av frasen “Vi får aldrig glömma” försöker minnas så är det våldet, övergreppen och lidandet det enda vi ser. Och det fasansfulla slår oss att nazisterna har lyckats. Vi kan bara minnas judarna som nazisterna ville att vi skulle minnas dem, inte som de var utan som de tvingades bli passiva, hjälplösa och mördade offer.

Simone Weil säger i The Need for Roots (1949), att det är meningslöst att bara blicka framåt och att vända det förflutna ryggen, för det förflutna är det enda vi äger och således det enda vi kan ha att bygga en framtid av. När vi förintar en del av det förflutna så krossar vi också en del av framtiden. Och därför är att utplåna det förflutna det största av alla brott. 

Det enda vi kan göra för att minska den skada som nazisterna gjorde på vår framtid är att återskapa vad vi kan av det förflutna. Vi kan visserligen inte väcka de döda från ravinen i Babi Jar eller de mördade i Treblinka men vi kan söka efter deras berättelser och berätta dem för oss själva och världen, så många vi bara kan. 

Just idag önskar vi att världen kunde fokusera mindre på dödsfabriker, massavrättningar och lidande och istället berätta om de som mördades, återge dem deras färg och känslor utifrån de minnesskärvor vi kan skrapa ihop. Och som vår elev vid minnesväggen se offren som människor och berättelser vi aldrig fick höra.

Berättelsen om Rywka från Lodz

Björn Westerström, Lo Söllgård, och Joakim Altervall