Radioteater After Work
En elev i ”gråzonen”? En ”gråzonsmänniska”? I ”gråzonslandet”?
Tänker att vi alla någon gång i livet hamnar i situationer då vi inte riktigt vet hur vi ska definiera oss i förhållande till sammanhanget. Är det då man ska kalla sig för ”gråzonsmänniska”? När man inte passar in i eller är en del av helheten…. är det att vara oidentifierbar?
I verkligheten, det som kallas livet får man helt enkelt lära sig och vänja sig vid att alla kontexter inte är till för alla alltid. Och det är väl heller inte nödvändigt, huvudsaken är att alla hittar något sammanhang där gråskalan späs ut och blandas med skiftningar som kan blomma i regnbågens färger. Att som barn i skolan bli betraktad som en elev i ”gråzonen” är dessvärre en verklighet för många.
Troligen finns de där i varje klassrum djupt, lite gnagande i våra pedagoghjärtan, med en magkänsla som känns sådär. Vi vet inte riktigt hur vi ska bemöta dessa barn som inte hänger med i undervisningen som kanske bråkar lite extra eller med en tom blick drömmer sig bort som ett självförsvar för att den grå färgen inte ska tunnas ut och bli genomskinlig för att sedan försvinna helt. De elever som befinner sig mellan två skolformer på gränsen till grundsärskola men ändå inte. Var är då dessa barn kan man ju undra, i ”gråzonslandet” kanske?
Barnkonventionen artikel 29 ”Alla har rätt att utvecklas och nå sin fulla potential och få en förberedelse för sitt liv som vuxen.” Tjusiga ord och en självklarhet kan man ju tycka. Men det är långt ifrån lättare sagt än gjort. Alla vi som arbetar med barn och ungdomar har som ledstjärna och mål att alla elever ska ges möjlighet att lyckas och få lära sig utifrån sina förutsättningar, få sina behov tillfredsställda i den mån det går i ett kollektivt sammanhang, få uppleva känslan att ha en BFF, att få facetajma ”vi ses i skolan, ska vi hänga på rasten…?” Och även om varje dag inte är fyllda av solsken, mjukglass och fågelkvitter så vill vi att varje unge i magtrakten ska känna att när de på morgonen cyklar på livets väg är det till sin bästa skola, varje elevs bästa skola – en skola långt ifrån ”gråzonslandet”.
En tanke som slog mig för en tid sedan, som därefter blivit en vision och ett hopp om att på något sätt göra skoldagen lite mer begriplig för dessa barn. Att ges möjlighet att kunna kunskapa, att få känna sig som en del av ett sammanhang, att kanske rentav känna sig inkluderad? Att få komma till skolan och inte behöva sitta av tiden i en grå dimma för att sedan få den omöjliga frågan att besvara när du kommer hem – Vad har du lärt dig i skolan idag? Utifrån min vision har det nu växt fram små, ibland stora, vad jag vill kalla för ”studiepaket”. Visionen har nått sin fysiska form och vid terminens uppstart nästa vecka påbörjas studiepaketens resa som jag hoppas ska omvandla min vision till verklighet. Tanken är att utformningen av de individanpassade studiepaketen inleds med ett ”incheckningsmöte” tillsammans med elevhälsan och ansvarig lärare. Det är viktigt att arbetet blir ”allas” för att det ska kunna bli en del av undervisningen.
På incheckningen går vi tillsammans igenom vad eleven befinner sig kunskapsmässigt idag. Vad denne behöver utveckla och på vilket sätt eleven lär sig bäst. Är det genom konkret material, genom digitala verktyg eller kanske en kombo av dessa? Forskning visar att en kombination av olika verktyg som tränar samma förmågor på olika sätt är ett vinnande koncept. Där de digitala verktygen har ett tydligt pedagogiskt fokus, genom medvetna didaktiska val och bestämda lärandemål främjar lärande. Digitalisering som verktyg | Specialpedagogik .
När incheckningen är genomförd utformas ett studiepaket innehållande ett individuellt schema, tidshjälpmedel, en arbetsordning med möjlighet till paus och återhämtning utifrån varje elevs intressen och behov. Varje material förses med en instruktion och ett förtydligande vilka förmågor som utmanas till utveckling. Studiepaketen ska vara utmanande, stimulerande och viktigast av allt. De ska ge en möjlighet att få en chans att lära där man befinner sig, studiepaketen ska möjliggöra kunskapande. Efter ett antal veckor sex till åtta ungefär sker ingen utcheckning, men en viktig utvärdering där vi följer upp, har materialet kunna ta eleven en bit mot uppsatta mål? Är materialet på rätt nivå? Behöver något material bytas ut? Osv.
Min förhoppning är att dessa elever ska uppleva hur det känns att få lyckas under en skoldag. Att kunna komma hem och berätta att de har lärt sig och vad de lärt sig. Att få känna sig som en del av ett sammanhang och inte som en genomskinlig grå skepnad. Jag förväntar mig inte främst att dessa elever ska få högsta betyg och göra statistiken snyggare på pappret för hög måluppfyllelse. Min önskan är att de ska må bra, att de ska komma till skolan och långt om länge kunna stå där och skråla …”om studentens lyckliga dar” lika färgglada, självklara och bubblande som den mousserande skumpan de kanske inte helt lagligt får skåla i. Men vad gör väl de denna lyckans dag att få känna ” Fy f_n va jag e bra!”