En lärande gemenskap

Efter att nu ha läst den kan jag inte annat än att hålla med. Min plan är att köra någon form av spretig serie här på bloggen där olika delar av bokens innehåll får vara underlaget.

Här nedan kommer första delen!

En lärande gemenskap

Rincón-Gallardo var efter gymnasiet aktiv i olika sociala initiativ och efter en kort runda på universitetet hamnade han tillslut i ett utbildningsprogram som skulle genomföras på mindre orter på landsbygden runt om i Mexiko. En av de drivande inom programmet var Gabriel Cámar, vars pedagogisk filosofi och praktik blivit influerat av hans nära vänner Paulo Friere och Ivan Illich, som Rincón-Gallardo lyfter fram som två av 1970-talets stora utbildningstänkare.

Cámar såg att i litteraciteten fanns en enorm potential för individuell och kollektiv befrielse.  Inom utbildningsprogrammet fick varje student välja ett eget ämne att studera där de fick handledning från en handledare. Cámar hade en idé om att ledarna av projektet på en nationell nivå måste kunna demonstrera att deras upplägg fungerar i praktiken. Efter många diskussioner, och upptäckten att vissa saker inte fungerade som de önskade, bestämde sig Rincón-Gallardo med kollegor för att försöka skapa en lärande gemenskap. Om de ville att handledarna inom utbildningsprogrammet skulle kunna stödja ett självständigt lärande som var ämnesövergripande, var de tvungna att först demonstrera att de kunde göra det själva.

Matematikern började dyka ner i poesin och berättelser med stöd av specialisten inom skrivande. Den som var mest kunnig i engelskan brottades med matteproblem med stöd från matematikern, och så vidare. De alla förväntades sen att visa upp deras nyvunna kunskaper för andra. Målet var att skapa ett levande exempel av den pedagogik man ville se i skolan.

Rincón-Gallardo skriver:

“Denna erfarenheten förändrade mitt liv. Med stöd av kollegor som var experter lärde jag mig att skapa mening och uppleva det vackra i poesi; Jag dök djupt ner i noveller som jag hade “läst” många gånger förr, men för den första gången var jag redo att delta i oavbrutna samtal med författarna och upptäcka de strategier de använde för att överraska mig, för att beröra mig, och så vidare. Jag upplevde att tänka som en vetenskapsman när vi undersökte svåra frågor som ‘hur kunde John Dalton demonstrera att atomer existerade när det inte fanns några mikroskop kraftfulla nog att se dem?’ eller ‘hur flyger flygplan?’; Jag upplevde att tänka som en historiker när jag läste originaltexter om erövrandet av Mexiko och den mexikanska revolutionen, och undersökte hur författarna kunde formulera sina teorier kring varför och hur saker hände, trots att jag inte hade någon direkt tillgång till människor som levde under den tiden. 

För första gången upplevde jag glädjen över att förstå frågor som jag har brottats med, genom att använda skriven text som medium. […]  Jag blev övertygad om att jag kan lära mig vad jag än bestämmer mig för – inte på någon ytlig nivå för betygens skull utan för en skapa en djup förståelse. Från dessa erfarenheter hittade jag min egen röst […] Vad jag lärde mig dessa dagar har stannat kvar i min kropp och hjärta.”

Mina reflektioner

Jag blev väldigt inspirerad av att läsa om deras tankar kring en lärande gemenskap.

Tänk så här:
Vi har en kollega som älskar och kan mycket om musik. En annan som är insatt i matematik och en tredje som har kunskap om naturlivet. Kan bokens tankar om en lärande gemenskap vara till någon hjälp här? Jag tror det! Om vi tänker likadant som de gjorde i sitt utbildningsprogram – att vi som ansvariga för verksamheten måste visa att våra idéer fungerar i praktiken för att de ska kunna slå rot hos andra – kan vi börja hos oss själva och titta på vad det är vi gör. Vi kan bli varandras handledare och experter!

Att hjälpas åt att röra sig ut i områden där mycket är nytt och ibland svårt. Där man tillåts testa, misslyckas och prova igen.

Den som har en kunskap om måleri kan inspirera och stödja andra kollegor att möta den värld hen redan har undersökt och erövrat. Detsamma gäller dig med kunskap om fåglar, instrument, språk, matematik, teknik, IKT, rockmusik, dans, utelek, fordon, lera, lego och vinnare av Eurovision Song Contest åren 1990-1995. Ja, ni fattar poängen. Det finns en stor chans att du lyckas väcka en ny kunskap och intresse hos dina kollegor! Att du hittar din egna röst på många nya platser och i ämnen/aktiviteter du aldrig skulle kunna föreställa dig. 

Jag tänker att det kryllar av lärande gemenskaper ute på förskolor och skolor idag. Behöver inte fundera länge innan jag kommer på vad kollegor på min och andra avdelningar delar med sig av varje vecka utifrån deras unika kunskaper och intressen. Det är ovärderligt och en av de stora fördelarna med att vi arbetar i arbetslag. Men det som jag tycker boken bidrar med är att den kan hjälpa oss att tänka kring dessa saker ännu mer medvetet. Det kan hjälpa oss att få en ännu skarpare blick på vad vi gör idag och vad vi eventuellt hade velat göra på andra/bättre sätt. Många olika frågor kan lyftas, exempelvis: 

Vilka ämnen/områden brinner du för och/eller kan mycket om?
Vill du visa mig hur det funkar och hur du tänker?
Hur ska vi göra det?
Vad kan vi som arbetslag vinna på det? Som individer?
Vad kan vår barngrupp vinna på det? Enskilda barn?

Under deras utbildningsprogram i den mexikanska landsbygden ville de ansvariga övertyga deras handledare om att deras pedagogiska upplägg fungerade bra. Därför valde de att testa det själva och visa upp resultaten sedan. I vårt fall kanske en översättning hade kunnat vara att barnen är handledarna vi ska ”övertyga”; vill vi se att barnen skapar egna lärande gemenskaper tillsammans, och ansluter till andras, kan en början vara att medvetet försöka skapa och utveckla våra egna.