En normbrytande filmrecension

Som oftast innebär det att vi får bryt på alla de normer som ständigt återskapas via media, men i vissa undantag innebär det ett beskådande av ett normbryt. Så där satt jag i helgen, djupt insjunken i biofåtöljen med min kompis Elin bredvid mig och popcorn i famnen och tog emot en berättelse om människans fantastiska förmåga till intellektuell briljans och vårt samhälles sorgliga begränsningar. Vi såg den bioaktuella ”The Imitation Game”.

Alan och Joan

Jag minns inte att jag någonsin lärde mig om Alan Turing eller kodknäckandet av Enigma i skolan. Med all sannolikhet skymtade Alans namn förbi under någon tekniklektion medan jag tänkte på annat. Däremot är jag övertygad om att jag hade mints honom ifall vi hade fått lära oss hela hans historia. Eller om någon lärare passionerat berättat om hans kollega Joan Clarke, hon jag hade kunnat se mig själv i. Mycket kortfattat var Alan Turing ett matematiskt geni. Han byggde maskiner och konstruerade teorier som ligger till grund för den här datorn jag skriver på just nu.

På grund av hans mästerliga intellekt rekryterades han till ett topphemligt uppdrag under andra världskriget där han med hjälp av ett fåtal andra mästerliga hjärnor knäckte tyskarnas Enigma-maskin (en maskin som kodade tyska arméns meddelanden) och på så sätt möjliggjorde de allierades framgångar. Det sägs att Alan och hans team kortade kriget med 2-4 år. Som en av sina nära kollegor hade Alan Joan Clarke, en av mycket få kvinnliga kodknäckare. Historiskt lyfts Alan fram för sina geniala matematiska bedrifter och, nu då andra världskrigets topphemliga operationer börjat långsamt släppas fram i ljuset, även för hans krigsinsats. Joan Clarke lyfts dock sällan fram. Även då hon fått erkännanden för sina insatser, är det främst i skuggan av Alan Turing hon skymtas.

Poängjakten

Vad är det då som är så normbrytande med hela den här historien? Jo, det är självklart människorna bakom bedrifterna. Det där mjuka och sköra materialet vi alla är gjorda av men som sällan lyfts fram i vår historieskrivning. Det där materialet våra barn faktiskt skulle kunna relatera till. Inom vårt projekt brukar vi ibland leka poängjakt med våra pedagoger och elever. En metod som är till för att granska den egna ämneslitteraturen. Vi ger deltagarna en lista på ”personer” och ber dem under en viss tid att hitta så många som möjligt i sina böcker.

På listan kan det stå ”en glad muslim” eller ”en mörkhyad äldre kvinna” eller ”en homosexuell man”. Detta är en metod som ofta väcker starka känslor då den upplevs uppmuntra negativa fördomar i de som deltar. Vi brukar då påpeka att syftet är att granska vilka personer som får vara med och vilka som inte får det. Vilka personer som får delta utifrån sina bedrifter och vilka personer som får delta utifrån sina specifika identitetsegenskaper. Till exempel är kvinnor ofta med i väldigt specifika sammanhang där deras kön lyftas fram, muslimer eller hinduer är med när en konkret talar om religion, homosexuella är sällan med om inte för att symbolisera gayrörelsen och då oftast i form av män och transpersoner är inte med alls.

Alla andra antas vara vita kristna heterosexuella män som helst inte uppvisar känslor.  Hur vet vi det? Jo, för att det inte står något annat. För att synliggöra detta måste vi våga se. Senast för några veckor sedan publicerade DN en granskning av de nyare svenska historieböckerna utifrån kön (endast kvinna/man). Resultaten var nedslående. DN:s granskning visar att i de vanligaste läroböckerna utgör kvinnor i snitt bara 13 procent av alla personer.

Vi lever i ett samhälle som styrs av normer. I många fall begränsar dessa normer vår förmåga att leva ett liv i frihet fritt från förtryck. Tidigt i våra liv lär vi oss vår plats i det stora hela. Vi lär oss vilka delar av vår identitet vi inte får prata om, vilka delar som är viktiga att upprätthålla och förstärka och vilka möjligheter vi kommer ha att leva upp till vår yttersta förmåga. Vi lär oss att muslimer inte är glada men ofta demonstrerar på gatorna i ett land i Mellanöstern, att en familj består av mamma, pappa barn, att kvinnor inte är homosexuella, att män inte har klänning, att mörkhyade personer inte är vetenskapspersoner, att romer inte är svenskar osv. Tidigt hjälper skolan till att rama in vår värld åt oss och sedan får vi själva hitta sätt att navigera.

Normbrytet

Eller så kan vi välja att prata om personen bakom den vita vetenskapsmannen Alan Turing. En person vars intellekt hjälpte till att föra mänskligheten framåt. En person som samhället dömde för homosexualitet och påtvingade kemisk kastrering. En person som hade svårt att manövrera i den värld som begränsade honom och som begick självmord vid 41-års åldern.  Kanske kan Alan Turing lära oss något bortom datorer. Kanske kan han hjälpa till att idag ställa frågor till barn om vem de är fria att älska? Om hur det kan kännas att inte få vara sig själv eller att få bli kär i vem en vill? Kanske kan vi också prata om alla de ungdomar som identifierar sig som transpersoner som varje år tar sitt liv för att inte de heller får vara den de är?

Vi kan även prata om Joan Clarke. Hur hon var ett geni bortom jämförelse och kunde se mönster de flesta människor inte ens kunde förnimma i en värld som sällan uppskattade (eller uppskattar idag) intelligenta kvinnor. Hur hon fick sämre betalt än männen under sin tid i den brittiska underrättelsetjänsten och hur hon efteråt glömdes bort till förmån för vita män som inte kunde mäta sig med hennes expertis. Hur hon inte fick benämna sig som kodknäckare utan fick titeln lingvist eftersom det inte fanns strukturer för protokollföring av kvinnliga kodknäckare. Hur hon inte fick ta ut full examina i matematik från universitet för att kvinnor inte fick det i Storbritannien fram till 1948. Vi kan prata om hur Joan ändå stod pall.

Världen är full av normbrytare, till den grad att våra normer snart ter sig obetydliga, om vi väljer att prata om dem.

Sema Gušić, projektledare Normbrytande Rättigheter

Tips: På bio just nu kan en se filmen ”The Imitation game” om Alan och Joan. BBC har dessutom gjort en serie vid namn ”The Bletchley Circle” om kvinnliga kodknäckargenier. Båda värdiga en klassrumsvisning.

Text: Normbrytande rättigheter