En utbildning centrerad i världen

Han tänker att målet med utbildning borde vara att skapa barn, unga och vuxna som:
– Känner sig själva
– Tänker/lär sig själva
– Bryr sig om andra
– Förbättrar världen

Jag tycker dessa är mål som kan fungera som en ingång till meningsfulla samtal inom alla olika utbildningsformer. Jag tänker att ta tiden till djupare samtal om mer grundläggande värderingar och perspektiv, hos både pedagoger och ledning, kan vara till stor hjälp i strävan att hitta och upprätthålla ett gemensamt fokus. I det lilla och i det större sammanhanget. Samtidigt som det blir användbart när vi efterhand ska utvärdera och utveckla vårt arbete vidare. Hur har det gått? Vilka spår av det vi velat skapa utifrån våra mål har vi kunnat se? Vad ska vi prioritera framåt? Varför?  

Men efter jag lyckats gå igång på Rincón-Gallardos idéer så kommer Biesta (2021) och knackar mig på axeln. Jag har inte läst eller hört någon direkt kritik från Biesta mot det ovan men jag tycker det är bra kompletterande tankar att ha med sig.  

Biesta pratar om att vi lever i tid där egot till stor del styr. Han menar att det finns ett framträdande synsätt där alla tycker de har rätt att prata, ha sin egen åsikt, följa sina egna behov – helt utan gränser! En tid av “jag, jag, jag!”. Den ekologiska krisen kan ses som ett exempel på vad denna ego-logik leder till.

Samtidigt som det är en tid där vi kanske vill lära oss något, om vi vill och är motiverade, men har lite lust att bli undervisade av någon.

På ena sidan har vi mycket kontroll inom skolsystemet där fokus läggs på effektivitet, bevisbaserad praktik, övervakning och mätning, tävling och uthängning av misslyckade skolor… Risken med det anser Biesta är att man försöker göra utbildning till en “perfekt maskin”, när det inte går att göra för att utbildning handlar inte om att trycka på knappar eller dra i spakar, utan om kommunikation.

Å andra sidan så finns också ett perspektiv på utbildning med fokus på lärande (inte att man blir undervisad), skapande, meningsskapande, individualisering, val, egna uttryck, låta alla talanger blomstra etc.

Biesta tycker att något saknas i dessa två olika strömningar. Och det är:   

VERKLIGHETEN – VÄRLDEN (Naturligt och socialt)
Mötet med vad som kommer till oss
Som begränsar våra försök att lära oss, fråga och skapa
En värld som sänker hastigheten för oss
Avbryter oss

Där vi får möta frågor och behov hos andra
Och frågor och behov hos jordklotet

Om det vi inte kan välja men som har givits oss
Vårt egna liv, andras liv, denna vackra planet

Biesta undrar om dessa dimensioner fortfarande hamnar i fokus inom utbildningen? Om det fortfarande riktas uppmärksamhet mot vad som existerar utanför oss själva?

Var finns egentligen mötet med verkligheten?

Biestas poäng är att världen inte är ett objekt för vårt tänkande men en verklighet som efterfrågar saker från oss, exempelvis uppmärksamhet och omsorg

I alla skolsammanhang hade Biesta velat se att det skedde möten med växter, djur, andra barn/studenter och med sin egen person.

Utbildningens uppgift blir att stärka mogna relationer till världen, genom att ge möjligheten att praktisera och utforska sådana relationer. Att “vara i världen men inte i centrum av världen!” istället för att bara följa sina egna behov.

Biesta tycker inte det behövs läggas till mer på utbildningens agenda när det kommer till att skapa en hållbar framtid eller skapa hållbara medborgare. Istället bör vi släppa utbildningen fri från alldeles för mycket kontroll, inkluderat pressen på studenter att kontrollera, organisera och reglera deras egna lärande.

Istället bör vi göra rum för mötet med verkligen och frågan “vad efterfrågar detta från mig?”

En sådan utbildningen är varken barncentrerad eller styrdokument-centrerad, utan CENTRERAD I VÄRLDEN.

Det blev mycket av Biesta nu! Men den knacken på axeln var välkommen. Som sagt ser jag hans tankar som ett komplement till Rincón-Gallardos resonemang (som jag inte alls presenterade egentligen utan bara nämnde kort…). Det finns likheter att trots det läsa ut tycker jag (och möjligen en kritik?). Men om man ska försöka sig på en liten ny version på Santiagos ursprungliga mål med utbildning men med min tolkning av Biestas budskap också inkluderat så skulle det kanske kunna se ut såhär?

Målet med utbildning borde vara att skapa barn, unga och vuxna som:
– Känner sig själva och verkligheten de lever i
– Tänker och lär sig själva
– Lär sig av andra samt tillsammans
– Lär sig av verkligheten de möter
– Bryr sig om andra och ser sig som en del av världen men inte i dess centrum
– Förbättrar och riktar uppmärksamhet och omsorg till det de möter i världen

Eller nåt sånt. Vad tänker du? Oavsett är jag övertygad om att samtal, reflektioner och gemensamma tankar kring vad man tycker är målet med utbildning, och vad man anser är den bästa praktiken just nu för att uppnå sina mål, är givande för alla som på olika sätt arbetar med utbildning.

Källa:  
Föreläsningar av Biesta och Rincón-Gallardo arrangerade av Globala skolan och Universitets- och högskolerådet (2021)