Ett möte mellan barnens och pedagogens intresse

Higgins anser att studenter erbjuds en möjlighet att möta nya texter, problem och frågor i proportion med den nivå av passion som läraren själv visar för texten i fråga. Utan att dyka allt för djupt ner i Higgins filosofiska resonemang om läraretik vill jag nämna en sista poäng han lyfter fram i sin artikel Teaching and the good life: a critique of the ascetic ideal in education (2003). Det var en mening som framförallt fastnade i mitt minne när jag läste den under den sista kursen på förskollärarutbildningen:

”Likt kläder burna av en osynlig människa.” 

Higgins pratar här om hur läraren kan i sitt arbete, som mycket kretsar kring att finnas där för andras skull, själv kan råka bli uttömd. Det är tillstånd där du blir till en person i en roll fast utan din person. Där du likt kläder på en osynlig människa på något magiskt sätt håller dig flytande även om du som människa inte framträder med dina behov, intressen och drömmar.

Jag kom att tänka på Higgins text en dag i våras. Jag kom in lite i slutfasen av ett tema som handlade om boken Petter och hans 4 getter, med en viss tyngd på att diskutera och jobba kring känslor. Vi hade delat upp barngruppen i mindre grupper och jag funderade kring vad vi skulle göra i den gruppen jag ansvarade för. Med Higgins text i bakhuvudet, och även min åsikt att vi ska utgå från barnens intressen och behov i vårt arbete, försökte jag mig på att skapa ett möte. Ett möte mellan vad jag själv uppskattar på ett personligt plan och att erbjuda ett innehåll som jag trodde skulle vara lärorikt och upplevas värdefullt för barngruppen. Jag tog fram kritor, ett stort papper och samlade barnen runt ett bord. 

Jag började berätta.

“Det var en gång en get som…”. Den improviserade sagan var satt i rörelse. I bakgrunden hade jag satt igång ljudet av en vinterstorm. Medan jag berättade vidare i berättelsen ritade jag på pappret vissa av sakerna som hände. Getterna hade hamnat i ett fruktansvärt oväder och husen hade gått sönder. Vad skulle de göra nu? Jag tog hjälp av barnen som lyssnade. Vi byggde vidare på historien tillsammans. Någon get var ledsen. Någon annan var arg. Varför var den ledsen? Vad ska den göra när den känner sig så arg? Plötsligt rörde vi oss ner på golvet från bordet. Några kuddar blev till en båt som vi behövde i vår berättelse för att kunna hjälpa getterna. Legoklossarna kunde vi använda till att bygga nya hus. 

Stormen fortsatte låta från högtalarna. I aktiviteten går det att se hur det blåser en hel del läroplansmål genom oss. Barnen tränar bland annat sin föreställningsförmåga, kommunikativa förmåga och finmotorik. Vi resonerar kring känslor och hur man visar omsorg för varandra. Mitt i allt detta har vi en pedagog som är väldigt nöjd med tillvaron. Han älskar att spela rollspel. Jag älskar att spela rollspel! Tänk att få göra något liknande på arbetstid och få uppleva detta äventyr tillsammans med dessa stjärnor! 

Självklart finns det tillfällen under dagen där vi måste försöka gå in för att engagera oss kring ämnen och situationer som vi själva inte egentligen har något eget intresse av. Jag menar inte heller att alla våra teman och aktiviteter måste vara baserade på vad pedagogen själv tycker är 100% kul och intressant. Jag tror på att vi måste arbeta på många olika sätt, utmana oss själva och se vad barnen är nyfikna på och jobba vidare på det. Men om det är något Higgins kan påminna oss om är det kanske att inte glömma dig själv i din lärarroll. Du är också viktig. Dina drömmar, intressen och behov är viktiga. Den glöd som kan tändas i dina ögon och ditt hjärta när du bejakar dessa ökar chansen att du tänder samma hos förskolebarnen du delar din vardag med.

Se till att du också finns med när vi försöker skapa ett vi.