Förmågorna tränas i filmprojekt

Projektet går ut på att eleverna berättar ett minne för varandra som de själva eller en anhörig har. Sedan ska eleverna i mindre grupper samsas om ett minne de vill återge genom en film. Till deras hjälp finns filmpedagogen Figge Heurlin och musikern Henrik Andersson. De träffar klassen vid tre tillfällen och ska sedan sammanställa alla filmerna till en film, som ett gemensamt minne. När jag kommer ut till Kroksbäcksskolan åk 5 är det sista gången Figge och Henrik är där.

Barnen har redan kommit en bra bit i sitt arbete och idag ska alla filmerna bli klara. De har fått lära sig lite grunder i Garage Band, Stop Motion och IMovie för att kunna skapa sina filmer.  När Henrik inlett sista lektionen och berättat att de har 1,5 timme på sig att bli klara utbryter ett lätt kaos i klassrummet. Många snabba beslut ska tas, behöver vi filma om den scenen? Var är den tröjan du hade sist, annars ser det inte ut som samma dag när vi klipper ihop filmen? Till slut har alla grupperna hämtat ut sina Ipads och gett sig av att hitta ett rum där de kan arbeta ostört eller ut för att filma fler scener.

Henrik, Figge och lärarna går runt och hjälper grupperna när de kör fast. De får hjälpa till med allt från redigeringstips till, ljudinspelning eller att agera i deras filmer. Jag dyker in i ett rum med tre elever som just har stött på ett problem med en scen de ska spela in.  De har valt att jobba med animering. De har tagit bilder på en av eleverna så de kan animera när han springer och de har också bilder på en hund och en kanin som ska vara med i filmen.

Nu ska de göra en scen där kaninen smiter ut genom en dörr när pojken öppnar den och går ut. De vill börja ta bilder till scenen men har stött på ett problem. Kaninen är platt (tvådimensionell). Hur ska de kunna få den att stå på golvet medan de tar varje bild till animationen. Det kommer många förslag, vi kan luta den mot den här gröna lådan. Det ser ju ändå ut som gräs… Ja fast det kommer ändå synas att lådan flyttar sig med kaninen för vi måste ta bilden långt ifrån så man ser hans ben och dörren som öppnas också…

Ja just, det. Men jag vet, vi springer över till förskolan och kollar om vi kan få låna ett litet vitt gosedjur som kan se ut som en kanin! Hmm, ja bra fast jag vet inte om vi har tid, vi måste lösa detta snabbt. Vi ska hinna spela in också. Kan vi inte bygga ett stöd så vår papperskanin kan stå upp. Man kan ta en pappersremsa så här och vika den på baksidan så den blir som ett stöd, och det syns inte. JA så gör vi… men hur ska vi fästa den? Vi frågar om de har tejp på fritids!

Under den korta stund jag befinner mig i rummet ser jag hur dessa elever tränar flera olika förmågor. De har tränat sig i att resonera, lägga fram förslag, diskutera dem och ta beslut grundade på gemensamma resonemang. De visar stor förmåga att lyssna på varandra och att ge varandra konstruktiv feedback. De har visat en stor problemlösningsförmåga i det att de inte stannar upp i sin process när de stöter på patrull utan envist sätter igång att överbrygga sina hinder. Och de har visat ett rejält mått kreativitet när de rappt kastar fram förslag på hur man kan lösa problemen och landar i att låta sin tvådimensionella figur få ett tredimensionellt stöd.

Det märks också att de inte är rädda för att komma med förslag, alla tre deltar lika livaktigt i samtalet och ingen förkastar någon annans förslag förrän de vänt och vridit lite på det. Och vi vet alla att trygghet i en grupp är en grundförutsättning för kreativitet. Jag kan inte annat än undra om inte själva filmuppdraget också skapat en riktigt bra plattform för dessa förmågor att få blomma. Det är deras egen film och det finns inget rätt eller fel som de behöver förhålla sig till. De har tydliga ramar för vad de ska göra och när det ska vara klart men vägen dit bestämmer de själva och innehållet fyller de från sina egna erfarenheter. Denna frihet inom tydliga ramar ger utrymme att tillsammans få tänka högt, göra fel, testa och hitta lösningar som bara fantasin sätter gränser för!