Fortfarande arg

”Nu är jag arg, eller kanske snarare besviken. Det har jag varit ganska länge, faktiskt. Ni kan vara helt lugna, jag är mest förbannad på mig själv, möjligtvis en smula på alla mina skolledarkollegor som liksom jag håller tyst. Kanske har vi inte orden, kanske har vi bara den gnagande känslan att något är fel, en molande känsla som inte vill gå över. Kanske är vi bara rädda. Skoldebatten förs liksom över våra huvuden; av journalister, av skolministern, av kultureliten. I all välmening, säkert.

Vi kan aldrig konkurrera med omvärlden när det gäller mängden högskoleutbildade ungdomar, jag får svindel när jag tänker på hur många Kina spottar ur sig. Vi kan däremot konkurrera utifrån kvalitet; med ungdomar som är kreativa och ifrågasättande, som är ledda av välutbildade lärare med djupa ämneskunskaper, elever som tänker utanför bekvämlighetszonen, elever som har både kunskaper och egen handlingskraft.

Problemet är inte att det som skrivs och sägs i media inte är sant, problemet är snarare att det oftast är en del av en större komplexitet. Det väljs ut enskildheter som får stå för sig själva och som inte beskriver allt det, i mitt tycke, ofta heroiska arbete som görs. Vi får ofta ta del av forskning som rycks ur sitt sammanhang för att passa en viss ståndpunkt eller åsikt.

Jag tror att jag bestämde mig för att ta bladet ur munnen när jag läste vad Vetenskapsakademien skrev om skolan. Det är för bedrövligt. Inte vad som skrevs utan för att vi som arbetar i skolan egentligen vet det här. Jag blir personligen arg när mina skattepengar går till vinstdrivande företag, ibland utomlands. Uppriktigt sagt är jag förvånad över att inte alla blir upprörda över det. De pengarna borde gå till undervisning. Jag har vänner i andra länder som tittar storögt på mig när jag berättar om avregleringen av skolan i Sverige; ”Hur kan folk som betalar skatt acceptera det?” Speciellt om det inte ens leder till bättre resultat..?

Vi har ingen likvärdig skola i Sverige och vi sviker de som behöver den mest. Jag och mina kollegor håller på att starta en ny gymnasieskola. Det som upptar mycket av mina tankar är hur vi skall kunna möta korselden från alla håll och samtidigt skapa en hållbar arbetsplats för alla medarbetare och elever. Eller är det för mycket begärt? Jag har haft förmånen att få anställa den personal som vill arbeta på vår skola. Ändå känner jag att jag måste försöka skydda dem. De är ständigt ifrågasatta i såväl politikens, medias som i allmänhetens ögon.

De förväntas leverera, förutom det som finns i styrdokumenten, utifrån senaste forskning och utveckling: lesson studies, entreprenöriellt lärande, digitalt lärande, flipped classroom, kollegialt lärande, hållbar utveckling, formativ bedömning, ja listan skulle kunna bli ännu längre.

Dessutom räcker det inte med att de bedriver en högkvalitativ undervisning, de måste också bli experter på att tala om hur bra den är. Marknadsföring är numera en omfattande (och dyr) del av varje skolas verksamhet och budget. Pengar som borde gå till elevernas undervisning.

Jag vill skapa en skola med elever som stimuleras att lära sig mer än de behöver, som känner en glädje i att fördjupa sig i ämnen, inte bara för betyget utan för kunskapens egen skull. Jag vill släppa iväg studenter med en tro på framtiden och med kunskaper och förmåga att kunna förverkliga sina drömmar.

Suck, det är svårt att avhålla sig från att prata budget men jag tror att det är många skolmänniskor som håller med mig om att golvet oftast är tak. På gymnasieskolan finns den garanterade undervisningstiden. Den tiden är nästan alltid både minimum och maximum. Det beror inte på att vi i skolan tycker att den är optimal, det beror på att det är vad vi har råd med. Jag brukar säga att vi inte har den optimala organisationen, vi har den optimala organisationen utifrån budget. Kan vara stor skillnad.

En lärare jag pratade med sa så här:

”Det formar så klart undervisningen också. För helt ärligt; jag har inte den optimala undervisningen. Jag har den optimala undervisningen utifrån de organisatoriska/budgetmässiga förutsättningarna.”

När jag pratar med lärare på högskoleförberedande program om klasstorlekar, om när de känner att de hinner med eleverna, när de tycker att de får dynamik i grupperna så talar de om ca 25 elever. Dream on, säger jag. 32 elever, annars får vi inte ihop det. Jag är den förste att hålla med om att budget inte är allt, det är hur man använder den som betyder något.

Tyvärr finns inte tilliten till att vi i skolan vet vilka resurser som krävs. Kanske är vi för dåliga på att beskriva det. Kanske skriker vi för tyst.

Jag har varit skolledare i tre olika kommuner. Om det kan jag konstatera att de varit olika. I den kommunen där eleverna hade bäst socioekonomiska förutsättningar fick eleverna mest undervisning. Å andra sidan var det också där som lärarna undervisade mest. Kan bli lite ledsen när jag tänker på vilka ambitioner de lärarna hade, både för sina elever och för sin egen kompetensutveckling och vad fort de fick springa, hela tiden med känslan av att deras verksamhet var en belastning för kommunens budget. Att de borde springa ännu fortare.

Jag ser varje dag lärare som sliter hårt för att göra ett gott arbete. Som försöker hitta nya metoder, som arbetar med språkutveckling, med olika kreativa arbetssätt, med kompensatoriska åtgärder, med att utveckla digital kompetens. De läser dagligen i tidningen om hur dåliga de är; frågan är om det är någon som tror att det gör dem till bättre, mer motiverade, ansvarsfulla lärare. Min erfarenhet är att de varje dag tar ett oerhört stort ansvar för sina elever. Trots all skit de får.

Det är inte enskilda skolor som skall lastas, det är systemet. Det finns inget quick fix för den svenska skolan, det går inte att lappa och laga, det måste till ett helhetsgrepp som måste sträcka sig längre än till nästa val.

Jag önskar att jag vore tillräckligt modig för att våga vägra nationella prov. Jag förstår, med tanke på avreglering och bristande tillit, att det måste finnas ett kontrollsystem, men ändå vill jag vägra. En man på Skolverket sa en gång; ”Grisen blir inte fetare för att man väger den ofta”. Om det inte finns tillit och resurser för att lösa problemen så är det ingen mening att om och om igen tala om för skolor att det de gör inte räcker till. Accountability istället för responsibility leder ingenstans. När lärare uttrycker frustration över sin arbetsmiljö med dess ökande administration och svårigheter att hinna med undervisningen så tror jag att det bara är en del av problematiken. Bristande tillit till professionen och ett otydligt och nyckfullt styrsystem har minst lika stor del.

Vad vill jag då göra med min nya skola, inom systemet? Jag vill lita på min personal, lita på att de arbetar för att varenda elev skall nå kunskapsmålen, att de delar med sig av sina kunskaper, att de har höga förväntningar och tro på sina elever. De i sin tur måste kunna lita på att skolan har de resurser som krävs för att följa skollagens krav på en likvärdig skola. Personalen måste också känna att de har en god arbetsmiljö, forskningsbaserad kompetensutveckling, en hyfsad löneutveckling och tydliga karriärvägar.

Vi skall göra vad vi kan för att våra elever skall känna sig utmanade, stimulera deras kunskapstörst och ge dem mod att skapa sin framtid. Jag vill att ansvariga politiker, skolförvaltning, föräldrar och elever skall kunna lita på att vi kan leverera det, inte bara på vår skola utan varhelst i Sverige man befinner sig. Skolan bör vara förskonad från girighet, fusk, spekulation och istället vara en plats där man som elev får utveckla och fördjupa sina kunskaper, känna tillit inför framtiden och solidaritet med sina medmänniskor. Mitt recept, och som jag verkligen inte är ensam om att ordinera, är:

• Ett evidensbaserat system för tidiga insatser för behövande elever
• Ha tillit till att skolor med behörig, kompetent personal vet vad som krävs för att möta alla elever. Låt forskningen ligga till grund för förändringsarbetet
• Ha nationella prov endast i årskurs 3 på gymnasiet för de elever som vill fortsätta på universitet och högskola. Möjligen vissa stickprov för att garantera likvärdigheten
• Ställ stora krav på de människor som skall bli lärare för våra barn och ungdomar
• Belöna de människor som tar ansvar för allas vår framtid, ordentliga löner till lärare alltså, gärna tariffbaserade, det gynnar kollegialt lärande
• Låt all eventuell vinst gå tillbaka till skolan
• Kanske måste vi återförstatliga skolan. På ett klokt sätt. Den kommun jag arbetar i nu tar krafttag för att komma tillrätta med likvärdigheten. Jag är inte säker på att det räcker
• Skippa det fria skolvalet. Åtminstone i grundskolan. Det kan bli kaos en stund. Ur det kan födas något nytt. Vilket är viktigast; att den skola jag väljer är bra (och hur vet jag det?) eller att alla skolor är bra?

  Finns det ett nationellt intresse av en likvärdig, högkvalitativ skola i Sverige? Eller är det helt andra intressen som styr? Jag vill gärna veta.”