Frihet nu – utbildning sedan?

”Education later – liberation now!” – Så löd ett av slagorden från Soweto-upproret 1976 i Sydafrika då en hel generation svarta sydafrikanska ungdomar satte ner foten och vägrade låta sig hunsas i det bisarra rasåtskillnadssystemet. I Soweto och på många andra platser i landet var skolorna överbefolkade av elever. De fåtal lärare som hade att hantera utbildningen var ofta inkompetenta och betraktades inte sällan som apartheidregimens nyttiga idioter.

Lärare av det motsatta slaget fanns, men de var sällsynta och de blev inte kvar länge i tjänst. Ett av de mer provocerande inslagen i apartheidregimens skolpolitik var att göra den vita boerminoritetens språk – afrikaans, till undervisningsspråk. Afrikaans var intimt förknippad med konservativ afrikaaner-nationalism och den institutionaliserade rasismen. Den kom framför allt till uttryck i apartheidssystemets formalisering 1948 då Nationalistpartiet hade tagit makten i landet och som det behöll fram till 1994 när ANC vann en jordskredsseger i de första fria valen i landets historia.

År 1954 föddes Henington Vena som växte upp med sin mormor på en gård 4 mil öster om Uitenhage. Hans mor arbetade som hembiträde i Uitenhage och hans far hade redan i början 1950-talet sökt sig dit för arbete på Goodyear. År 1959 flyttade familjen till ett hus i den nya kåkstaden intill KwaLanga och Henington Vena kunde nu återförenas med sina föräldrar.

Han började i skolan i Uitenhage ett år efter flytten. År 1964 fick han börja i den holländska reformerta afrikaanerskolan, som alla de andra svarta barnen i området. Undervisningen bedrevs av brittiska missionärer och undervisningsspråket var därför engelska. Efter några år fortsatte han på Limekhaya High School där han tog sin examen 1974. Föräldrarna hade dock inte råd att låt honom fortsätta i skolan utan han var tvungen att börja arbeta vid industriföretaget Dana, där han arbetade i ett år.

År 1976 ansökte han och blev antagen som student vid det anrika Healdtown Comprehensive High School i Fort Beaufort, där exempelvis Nelson Mandela, Robert Sobukwe och Govan Mbeki var studenter under sina ungdomsår och som drevs av metodistkyrkan. Vena började sina studier under upprorsåret 1976 och blev snart involverad i politiken och kampen mot apartheid. Vi kallade oss inte för ANC, säger Vena, men vi såg på oss själva som kadrer till ANC och organiserade oss i The Congress of South African Students (COSAS).

Han var aktiv i celler vid Healdtown, där diskussionerna ständigt pågick om Sydafrikas framtid och den politiska situationen i landet. Flyktvägar ut ur organiserades för dem som gick i exil och anslöt till ANC. Sowetoupproret spreds; överallt bröt sporadiska uppror ut, skolor stängdes eller bojkottades. I vissa celler diskuterades den väpnade kampen och det fanns de som menade att det var dags att agera handgripligen. Vena berättar att han och de andra studenterna läste bannlyst marxistisk litteratur och fick ta del av föreläsningar av lärare från University of Fort Hare i Alice. Black Consciousnessrörelsen och Steven Bikos föreläsningar var också en stor källa till inspiration.

Plötsligt en morgon var skolans huvudbyggnad nedbränd. Liksom många andra politiskt aktiva studenter bojkottade Henington Vena examensskrivningarna i konsekvens med strategin education later – liberation now. Skolan stängdes dessutom vid samma tidpunkt, eftersom den uppfattades som en bastion för subversiv politisk verksamhet, vilket innebar att Henington Vena återvände till Uitenhage redan efter knappt ett år och utan någon examen. Under ett års tid var Vena arbetslös, men hjälpte till med att undervisa i kvällsskolor och med bokföringsarbete åt organisationer i kåkstaden KwaNobuhle i Uitenhages utkanter.

År 1978 började han arbeta vid Svenska Kullagerfabriken i Uitenhage och där var han kvar till dess den lades ner år 2007. Han liksom många andra läs- och skrivkunniga och politiskt aktiva svarta arbetare blev fackligt aktiva trots att facklig verksamhet inte tilläts bland svarta förrän 1979. Den sydafrikanska fackföreningsrörelsen, som kom att spela en viktig roll i frigörelsen från apartheid, bars i stor utsträckning fram av fackliga rörelseintellektuella svarta aktivister och en liten grupp vita akademiker som hade avstått en personlig karriär inom apartheidsystemets strukturer. En del av dem fick betala ett högt pris för sin aktivism.

Rick Turner lönnmördades av regimen 1978 i sitt hem där han under bannlysning satt i husarrest och Neil Agett dog 1982 av tortyren i häktet i Johannesburgs polisstation där han var inlåst för sina fackliga aktiviteter. Många andra aktivister mördades, fängslades och fick sina liv förstörda.

Henington Vena och de andra studenterna som vände apartheidskolorna ryggen i protest mot systemets orättfärdighet, kunde redan läsa och skriva. Många av dem var intellektuella och väl bevandrade i politik och samhällsfrågor och de kunde omsätta sina kunskaper i facklig och politisk aktivism. De flesta av dem anslöt aldrig till ANC i exilen och den väpnade kampen. Istället deltog de den rörelse som växte fram inne i landet och som främst tillämpade massmobilisering genom strejker och ickevåld. Bojkotterna av utbildningssystemet levde dock kvar under 1980-talet och strategin omfattade även de lägre åldersgrupperna, vilket ledde till att flera generationer av unga svarta missade stora delar av sin skolgång.

Vissa menar att bojkotten fick förödande konsekvenser under de våldsamma åren från 1985 till början av 1990-talet. Perioden präglades av hårdnande repression från det alltmer desperata vita minoritetsstyret och den våldsamma konflikten mellan det zulunationalistiska Inkatha Freedom Party (IFP) och organisationer med anknytning till ANC. Lynchmobbar uppträdde i kåkstäderna mot verkliga eller påstådda förrädare. Fasansfulla scener utspelades med ”necklacing” (offret brändes levande med ett bildäck fyllt av bensin runt halsen) och steningar till döds.

Mängder med barn och unga som aldrig hade gått i skolan drev runt i kåkstäderna sysslolösa och hungriga. Många av dem drogs in i våldssamma förlopp där de moraliska spärrarna utraderades. Sydafrika har fått leva med konsekvenserna av våldet och den utbredda analfabetismen även efter 1994 och så är fallet än i dag. De sociala klyftorna är avgrundsdjupa och utbildningsväsendet har stora problem trots ambitiösa mål och en vacker lagstiftning. I det längre perspektivet är ett fungerande skolväsende för alla barn en förutsättning för att minska klyftan mellan de som har och de som inget har. I ett land där de besuttna köper utbildning med kvalitet till sina egna barn medan andra barn stängs ute går ingen säker i det långa loppet. Det sambandet är universellt och lika giltigt här som där.