Är vårdnadshavarna redo för manliga förskollärare?

Året är 2013 och jag kommer ut som gay för min familj. Fram tills dess hade detta varit en hemlighet. Samma år började jag studera på förskollärarutbildningen i Malmö. I förskolan såg jag en möjlighet att arbeta mot traditionella könsstrukturer och fördomar. Mina erfarenheter har hittills visat på att det finns mycket kvar att göra.

Förskolan är en plats där barn redan i tidigt ålder får lära sig vad som är rätt och fel. Därför hade jag ett driv att skapa en förändring för barnen så de kunde känna att de var lika mycket värda oavsett kön och läggning. Samtidigt var jag medveten om det tuffa klimat som kunde vänta ute i arbetslivet som manlig förskollärare. Dels är det endast 8% av dagens verksamma förskollärare som är män i Malmö. Det är inte ovanligt att många manliga förskollärare arbetar själva bland kvinnliga kollegor på sina förskolor. En annan sak som gjorde mig fundersam är den misstänksamhet mot män när det gäller sexualbrott mot barn. Det är som att pedofilidebatten alltid ligger och bubblar för att sedan koka över när ett nytt fall presenteras i media. Vanligtvis är det en man som är förövare i dessa fall. Ändå var jag fast besluten att ge yrket en chans.

Misstänksamhet och anklagelser

I snart två år har jag arbeta på två olika förskolor. Under denna period har jag möts av misstänksamhet och anklagelser från vårdnadshavare. Allt baserat på mitt kön och min sexuella läggning. Exempelvis var det en förälder som inte vågade lämna sina barn till mig om inte en kvinnlig kollega fanns i närheten. Ofta fick jag frågan “är du själv här? och ”Var är din kollega?”. Trots att vi hade möte med föräldern så fortsatte hen att visa agg mot mig. Vid ett tillfälle gick det så lång att hen ringde min kollega och uttryckte sig homofobiskt om mig. Ett annat exempel var när ett föräldrapar skrev in i barnkortet att endast kvinnliga medarbetare fick gå med deras barn på toaletten och klä på barnen.

Är vårdnadshavarna inte redo för fler manliga förskollärare?

Ofta ställer jag mig själv frågan om jag gjort rätt val att arbeta inom förskolan.  Det är beklagligt att jag som nyexaminerad redan upplevt kränkningar efter denna korta tid i arbetslivet. Ska det inte gå att arbeta som hbtqia-person i förskolan? Är vårdnadshavarna inte redo för fler manliga förskollärare? Tankarna blir många. Samtidigt har dessa händelser skapat en rädsla hos mig. vad skulle hända om en vårdnadshavare fick för sig att anmäla mig? Risken finns då att både mitt yrkesliv och privatliv slås sönder i spillror.

Tvingats bygga upp ett eget säkerhetstänkande

Detta har gjort att har jag tvingats bygga upp ett eget säkerhetstänkande kring hur jag ska agera kring barn för att att inte bli misstänkliggjord. För även om du har ledningens stöd så känns det väldigt läskigt och utlämnande att få den här sortens misstankar riktade mot sig. Här tycker jag att det är extra viktigt att cheferna står upp för sina arbetstagare och säger ifrån när föräldrar beter sig på detta sätt.

Samtidigt känner jag ett ansvar för alla barn jag möter. För dem är det otroligt viktigt att kunna få olika förebilder oavsett vilket kön denna vuxne har. Förskolan måste ta strid för att öppna upp synen på genus, sexualitet och kön så att barnen får möjligheter att känna sig värdefulla och accepterade fullt ut.

I slutändan handlar det mesta om okunskap. Kanske finns det ett behov av att utbilda föräldrar i normkritik? Ett av målen i läroplanen är faktiskt att samarbeta med hemmet och varför inte ta tillfället i akt att visa våra föräldrar vilka värderingar som förskolan står för.