Hur fångar vi fler berättelser?

Jag har under mina år i förskolan sett flera exempel på snåriga dokumentations- och reflektionsunderlag, där pedagogerna skriftligt förväntas svara på ett stort antal frågor. Min upplevelse är att dessa frågor ofta kan vara tidskrävande och skapa stress. Det finns en risk att fokus hamnar på att formulera sig i skrift istället för att djupare reflektera över innehållet. Jag förespråkar ett systematiskt kvalitetsarbete som främjar olika uttrycksformer, där till exempel en muntlig berättelse, en film eller bild är lika mycket värd som en välformulerad text.

Erik arbetar som förskollärare i Malmö stad. Vi har följts åt sedan förskollärarutbildningen och utbytt många erfarenheter och tankar under årens lopp. Jag har känt mig inspirerad av hans engagemang och förhållningssätt som genomsyras av lekfullhet, nyfikenhet och ett fokus på att knyta starka relationer. Samtidigt kan han i perioder uttrycka en känsla av misslyckande. Erik upplever att han inte riktigt når upp till ledningens dokumentationskrav. Förskolans dokumentationsmallar är svårarbetade och engagemanget byts ut mot frustration och känslan av otillräcklighet.

Erik har berättat om sina återkommande promenader med barngruppen i förskolans närområde. Promenaderna öppnar upp för spännande upptäckter, möten med olika människor och samtal om närmiljön. Under en av dessa promenader träffar barngruppen en person som arbetar med hyrcyklar i Malmö stad.

“Vi undrar vad du gör?”, “Varför ser det ut så?”.

Barnen får se hur cyklarna placeras för att alla ska få plats i stället.

“Titta! Nu får det plats dubbelt så många cyklar!”, utbrister Erik. Längre fram möter de en fönsterputsare.

“Vad står du på?” undrar barnen. Fönsterputsaren behöver en lift för att nå fönstret högst upp. Promenaden fortsätter bort mot järnvägsstationen. Erik gör barnen uppmärksamma på en grupp tågvärdar med gröna västar.

“Hörni, ser ni dem? De har ju samma västar som vi! Tror ni att de också är från en
förskola? Vi frågar dem!”. Barnen går motiverade fram för att hälsa.

“Vi såg era västar, men ni är väl för stora för att gå på förskolan?”.

Erik berättar med glädje om responsen de får på Malmös gator och hur människorna de möter gärna svarar på barnens frågor. Han har hittat en pedagogisk praktik som kan bidra till ett genuint intresse, förståelse och omsorg för varandra i den här staden.

Jag har själv gått på många promenader med förskolebarn. Vi har besökt lekplatser,
demonstrerat vid stadshuset och låtit musiken från högtalare eka mellan husväggarna. Vi har pratat om det vi mött längs vägen, men vissa dagar har vi skyndat oss fram på trottoarerna med ett tydligt mål i sikte. Eriks sätt att stanna upp och möta staden och människorna inspirerar mig och får mig att fundera på syftet med våra utflykter. Jag tänker på barndomssociologen William Corsaros forskning om den ökade oron för barns säkerhet i samhället. Han menar att vi i dagens moderna samhälle inte känner våra grannar och lokalsamhällen på samma sätt som förr. Under Eriks promenader får barnen känna sig delaktiga i samhället, använda sina röster och samtala med människor som de kanske annars inte mött.

Jag kan se framför mig hur en grupp nyfikna förskolebarn kan skapa ringar på vattnet och bidra till ett samhälle där vi inte tittar ner i trottoaren utan visar intresse för varandra. Ett samhälle där tryggheten växer i stället för rädslan.

Och allt kan börja med en fråga ute på stan.

Låt oss återgå till Eriks känsla av misslyckande. Det som Erik gör i praktiken syns inte i förskolans systematiska kvalitetsarbete. Jag vill inte att någon pedagog i Malmö som brinner och arbetar för barnens bästa ska behöva känna sig misslyckad. Hur många liknande berättelser finns det runt om i staden som inte får synas?

Berättelser som kan inspirera, motivera och utveckla vårt tänkande och görande.