I livets väntrum – en plats för “många, många berättelser”

Utställningen består av berättelser, fotografier och artefakter och ger en bild av hur Borgarskolan under sommaren 1945 kom att fungera som reservsjukhus. Vi på Kibbitz tog oss till Malmö Borgarskola för att se utställningen och tala med en av de som skapat den, Peter Vig.

Kriget höll på att ta slut och Sverige fick av tyskarna tillstånd att försöka rädda de skandinaver som hade befunnit sig i koncentrationsläger på kontinenten. Räddningsaktionen som i efterhand kommit att kallas “de vita bussarna” och “de vita båtarna” resulterade dock i att Malmö kom att vara mottagare för en stor flyktingström av överlevande från väldigt många olika länder. När räddningsaktionen var igång räddades nämligen inte enbart skandinaver utan även överlevare från koncentrationsläger som Ravensbrück och Bergen Belsen. Många av dem hade på olika vägar hamnat där efter att ha överlevt andra koncentrationsläger och även utrotningsläger som Auschwitz-Birkenau. Malmö museum förvandlades under denna tid till flyktingförläggning och även flera skolor. Borgarskolan blev ett reservsjukhus för de som var alltför sjuka för att bo i någon av flyktingförläggningarna.

Peter möter oss och visar oss runt i utställningen som finns på andra våningen på Borgarskolan. För de som inte haft turen att träffa Peter utstrålar han värme och handlingskraft. Han har pigga ögon som nyfiket kisar mot den han talar med och han berättar insiktsfullt om både skolan som reservsjukhus och om de många patienter som togs emot här.

– Kan du berätta lite om dig själv Peter och din roll på borgarskolan?

– Jag hamnade här för att jag träffade Martin Roth [rektor på Borgarskolan], om man ska ta det kort. Det var i samband med att jag och en muslimsk vän, Adrian Kaba, höll på med dialogutbildning och skulle promota den utbildningen här på Borgarskolan. Och jag sa sådär i förbifarten när Martin talade om att han var upprörd över antisemitismen i Malmö, och problemet med att judiska elever väljer gymnasieskola efter var de tror sig bli minst utsatta, att “du skulle kanske ha en vandrande jude här i huset?”. Jag hade då gått i pension i juni och det här var i augusti. Och Martin frågade direkt när jag kunde börja.

Peters arbete går ut på att skapa en judisk representation på skolan, vara en synlig jude. De reaktioner som detta skapar, till allra främsta del nyfiket positiva, men visst förekommer det också negativa, hanterar Peter med sin mjuka och empatiska lärarstil. Peter är också en resurs och bjuds in att hålla lektioner när lärare ska tala om judendom och olika judiska identiteter. Som barn till överlevare från Förintelsen bjuds han också in att hålla lektioner om Förintelsen. Särskilt då om sina egna föräldrars och deras närmaste familjers öden, före, under och efter Förintelsen, men också om den antisemitism som fortfarande finns i vårt samhälle. En antisemitism som Peter själv har direkta upplevelser av.

– Hur fick ni idén till utställningen? Vad har den för bakgrundshistoria?

– Det fanns tre tavlor här som var upprinnelsen till utställningen. Det började med en historielärare här på skolan, Birgitta, som genom att hon var gift med en judisk man hade kommit att bli nyfiken på mottagandet av flyktingarna från koncentrationslägren 1945. Den här läraren hittade en faksimil från Sydsvenskan som skrev om att Borgarskolan hade varit reservsjukhus under den här tiden.

Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra av den här informationen. När några flickor kom och frågade efter idéer till specialarbete föreslog Birgitta att de skulle skriva sitt arbete om skolans historia som sjukhus och gav dem faksimilen. Nu slumpade det sig också så att några av flickorna var judiska och de blev såklart extra intresserade. Flickorna gick till arkiven och hittade flera spännande uppgifter bl a sjukhusets matlista som vi har här på skolan. 

Parallellt med flickornas arbete så fick Birgitta veta att en man och en kvinna hade besökt skolan nyligen, där mannen faktiskt var en av patienterna från tiden 1945. När Birgitta undersökte saken fick hon reda på att den som besökt sjukhuset var Ivan Neumann (se berättelse här intill). Flickorna med specialarbetet fick hela berättelsen om Ivan av Malmö museum och även det nummer av Lyckoslanten där Ivans syster berättat om deras erfarenheter från Ravensbrück. Källmaterialet från detta specialarbete ramades in och hängdes här i korridoren. 

Ivan Neumans berättelse

Ivan blev som tioårig pojke deporterad från Ungern tillsammans med sin mamma och syster Gladys. De var amerikanska medborgare och fördes därför 1944 till koncentrationslägret Ravensbrück där Ivans mamma dog. När de vita bussarna från Sverige kom för att rädda skandinaver i Tyskland fick Ivan och hans syster följa med tillbaka till Sverige. Ivan var sjuk och placerades därför på Borgarskolans fältsjukhus. Efter att han blivit frisk adopterades barnen av en familj i Småland. Långt senare, på 90-talet, försöker Ivan få sin bakgrund som överlevare från Ravensbrück verifierad. Som överlevare har han rätt att kräva skadestånd från Tyskland. Men domaren tror inte på Ivan och menar att han hittat på hela historien. Gladys är sedan många år död så Ivan måste ensam få fram bevis.

Efter att ha sökt efter spår i Tyskland och Ungern får han kontakt med Lena Milling vid Malmö museum. Tack vare hennes ihärdiga detektivarbete finner de den familj som tog hand om honom och hans syster. Dessutom kan familjen ge skriftliga bevis. Ivans syster Gladys skrev om sin och broders upplevelser i ett brev till tidningen Lyckoslanten som publicerade hennes berättelse. Familjen i Småland har kvar tidningen och kan skicka den. Äntligen blir Ivan trodd och får sitt förflutna verifierat. Ivan besöker Borgarskolan samtidigt som läraren Birgitta gett sina elever i uppgift att forska om skolan. En märklig slump!

Redan före jag kom hit, berättar Peter, hade Martin Roth flera gånger läst på tavlorna och funderat på om det inte skulle gå att göra något mer, kanske forma en utställning. När jag kom till borgarskolan hade Martin redan tagit kontakt med stadsarkivet och Malmö museum. Hösten 2019 började vi skissa på idéer om hur utställningen skulle se ut. Själva liggaren till sjukhuset med alla namn fick vi från Karin Sjöberg på Stadsarkivet och så kom corona och jag blev fast hemma. Jag utnyttjade tiden med att leta efter vilka som suttit på sjukhuset och var de fanns idag. Med hjälp av judiska församlingen kunde jag hitta de första, och så fortsatte det. Jag fann flera personer och ringde upp dem eller deras efterlevande, presenterade mig och berättade om utställningen. 

Peter berättar om hur han genom hårt arbete och ibland genom till synes slumpartade sammanhang spårar upp flera av de som togs emot på reservsjukhuset. Utifrån en uppgift om trettio spädbarn lyckades Peter, med hjälp av Karin Sjöberg på Stadsarkivet, hitta norskan Turid Edén. Turid var barn till en norsk kvinna och en tysk soldat. Efter förlossningen hade hon skickats till Tyskland. Som ariskt barn skulle hon placeras i en tysk familj inom det projekt som kallades Lebensborn. När tyskarna förlorade kriget fanns det ingen som kunde göra anspråk på barnen. Turid adopterades av en familj från Stockholm men fick aldrig veta varifrån hon kom. Som vuxen sökte hon efter sitt ursprung och Peter kunde ge henne en viktig pusselbit. 

Utställningen I livets väntrum är drabbande med sina berättelser. Borgarskolan kommer under 1945 att utgöra en skärningspunkt för alla dessa livsöden. I utställningen får vi möta Förintelsen i form av efterverkningarna för de som faktiskt överlevde. Här utspelar sig tragedier men det berättas också om vänskap, om lycka och även komiska episoder som när Charlotte Touqette Jackson visade hur man tillagar grodlår hos Greve Thott i Skabersjö.

– Vilken reaktion har ni fått från elever? 

– Elever känner att platsen är en del av historien att reservsjukhusets patienter, överlevare från nazisternas framfart, fanns just här på denna plats. De blir också berörda av de många öden och livsberättelser som ingår i utställningen. Och det är väldigt olika öden bland de tusen som togs emot här, många har judisk bakgrund men inte alla. Vi har de som varit med i motståndsrörelser, inte minst från Frankrike. Och så har vi en del från Norge och Danmark. Några av de Skandinaver som skulle räddas genom de vita bussarna. Men, som det skulle visa sig, blev så många fler från så många andra länder också.

– Vad ska man tänka på innan man kommer hit

– Att börja tala om Förintelsen här är kanske inte så lyckat. Man bör som lärare ha berättat om Förintelsen och även de vita bussarna, inte mycket, men åtminstone ett koncentrat. Iallafall så att eleverna får ett sammanhang.

– Men hur kan man som lärare få tillgång till utställningen? Är det möjligt att boka dig?

– Javisst, så är tanken. På sikt behöver vi nog utbilda någon mer som ska berätta om det här, men nu är det mig man bokar. 

Peter skrattar och säger att det behövs nog fler Peter Vig på sikt. Och vi håller med, om det är någon vi skulle vilja att det fanns fler av är det Peter.

Björn Westerström och Rebecca Stucker 

Vill ni boka in er på ett besök under höstterminen så kontakta Chris Munsey: chris.munsey@skola.malmo.se alternativt 040-346704

Det finns ett pedagogiskt material till utställning som vi på Pedagogisk Inspiration tagit fram. Detta hittar ni här.