Inkluderande arbetssätt och BFL

OECD kom just ut med en rapport om Sveriges ekonomi och med rekommendationer för svensk skola. Mycket kort kan sammanfattas två saker gällande skolan: resultaten förbättras men likvärdigheten försämras. När man i rapporten pratar om likvärdighet handlar det i första hand om skolval och den bristande likvärdigheten mellan olika skolor. Det som OECD bland annat föreslår bland åtgärderna är en fortsatt satsning på kollegialt lärande. Detta har iakttagits även av Skolkommissionen som i sitt slutbetänkande för drygt ett år sedan ville framhålla vikten av systematiska strukturer för fortbildning och för att utveckla undervisningen.

En faktor som påverkar elevers lärande i mycket stor utsträckning är just socioekonomisk bakgrund – men läraren kan inte påverka elevens bakgrund och har vidare mycket svårt att påverka skolans socio-ekonomiska profil. En annan stor framgångsfaktor är själva undervisningens karaktär. Lärarna måste därför fortsätta att förbättra sin undervisning och identifiera åtgärder som ökar lärandet hos eleverna för att vidare satsa i större utsträckning på dessa åtgärder.

Att hålla kvar målet och att samtidigt släppa sargen

När vi ser stora problem vill vi gärna leverera stora, och helst nya, lösningar. Men de förbättrade skolresultaten visar att vi varit inne i goda spår. Så låt oss se över dessa, och låt oss med arbetsro och tilltro fördjupa utvecklingen av skolans kvalitetsarbete.

Lärarens utveckling har liknats vid att försöka reparera flygplansmotorn när planet är i luften; det ska ske parallellt med att arbetet samtidigt genomförs.

Det svåraste med att förbättra sin undervisning är nog inte att ta till sig nya idéer. Det är att sluta med tidigare invanda klassrumsbeteenden som inte påverkar tillräckligt många elevers lärande i tillräckligt positiv riktning. Och det är att våga släppa sargen på i alla fall något utvalt område – trots att flygplanet är i luften.

En utbildare jag träffade uttryckte det: “Vi måste få redan duktiga lärare att sluta göra vissa saker som de är bra på, och som är bra för några elever, för att få dessa lärare att i större utsträckning göra fler saker som är bra för alla elever”. För att läraren ska mäkta med detta måste det göras i mycket små steg, i ett kollegialt lärande, och över tid. Det är nämligen så att det inte alltid är det som är bäst, som är det som vi mäktar att göra. Resultatet av detta i sin tur är paradoxen att det blir en klyfta mellan vad vi vet är bra, och vad vi faktiskt gör.

Skolan och den enskilde läraren måste arbeta mer med likvärdighet och utökad inkludering. För läraren som befinner sig i den smala kontexten som klassrumssituationen utgör, nås detta genom formativt förhållningssätt, språkutvecklande arbete och med nytta av effektiva analoga och digitala verktyg. (Det är inte antingen/eller utan både/och.)

Exempel på inkluderande undervisning

Vad kännetecknar en inkluderande undervisning? Utmaningen i klassrummet kan se ut enligt följande: några elever ha koncentrationssvårigheter, några har problem med avkodning av text, någon en begränsad språklig kod, samtidigt som någon helt annan har svårt att lyssna och anteckna samtidigt. Dessutom pågår ett brus från sociala medier, händelser från korridorvärlden eller elevens privata sfär. Vid sidan om lektionsplaneringen måste läraren därför ha en plan B, och kännetecknande för en erfaren pedagog är att den redan är listigt invävd i plan A.

Hur kan undervisningen se ut för att inkludera alla dessa elever oavsett behov?

Vi måste kunna släppa sargen genom att våga ändra på delar av vår rutin och satsa på metoder för att göra något som är ännu bättre än bra. BFL ger oss genom sina nyckelstrategier många sådana metoder som till exempel:

• Tydliga och överblickningsbara mål, inte bara för kunskapsområdet utan också för lektionen. Gärna på en dagordning på tavlan så eleverna ges kontroll över situationen. (Hur många gånger har du inte varit på konferens och känt dig lättad över att få dagens program inklusive fikapauser presenterat för dig innan dagen startar? Hade du ens velat delta i en fortbildning som du inte såg syftet med?)
• Variation mellan envägskommunikation och dialog så att inte bara information delas ut, utan också bearbetas med läraren som handledare. Gärna med hjälp av frågor som utmanar elevernas tänkande. (Hur vet man att “skrapa” är ett substantiv? Vad är skillnaden mellan “its” och “it’s”? Höjs vattenytan i ett glas med isbitar när isen smälter?) För detta behöver läraren vässa både sina digitala och analoga metoder.
• Vändpunktsfrågor eller utcheckningsövningar som ger läraren möjlighet att avgöra vad som är nästa nödvändiga steg i undervisningen genom ögonblicklig och överskådlig bild av var eleverna befinner sig. (För uppslag om vändpunktsfrågor, se här.)
• Gruppvis eller enskild reflektion kring kunskapandet vilket leder till utvecklande av både metaspråk och metakunskap.

Vi måste också acceptera att vi inte kan bli bättre på allting på en och samma gång. Men vi kan börja i att bemästra några enstaka knep, som vi vet gör stor skillnad. Minska klyftan mellan vad vi vet och vad vi gör.

På så vis blir utvecklingen av undervisningen att hålla fast vid våra fastlagda mål, men också att släppa sargen i någon del av vår yrkesutövning. Genom det kollegiala lärandet tror jag att vi kan ha det modet.

Bildkälla: Pixabay