Inspirerande författarbesök på Nydalaskolans Litteraturfestival

Jag hade förmånen att var med på Nydalaskolans litteraturfestival och delta när klass 3B fick besök av författaren Minoo Niosha, som skrivit böckerna om Maryam som klassen var mitt uppe i att läsa. Första boken i serien om Maryam heter Maryam och mormorsmålet (mormorsmål var ordet Maryam använde för modersmål) och handlar om när Maryam kommer till Sverige och börjar i åk 2. Hon vägrar att prata svenska, ett språk som hennes älskade mormor inte kan.

Under besöket läste författaren ett avsnitt ur första boken, först på svenska och sedan på persiska. Det senare var ett språk som inte många av oss i rummet förstod. Men det var det som var hela poängen – att få känna på hur det var för Maryam när hon kom till Sverige utan att kunna ett enda ord svenska.

Många berättelser

Besöket bjöd på många härliga berättelser. En elev i klassen räckte upp handen och berättade stolt att hon höll på att skriva en egen bok. Hennes enda hinder? Hon hade ingen häftapparat för att sätta ihop sidorna. Vilken tur att skolan har en lösning på det problemet, sa läraren. Boksidorna kan tas med till skolan och berättelsen kan då sättas ihop till en riktig bok. Författaren delade också med sig av en fantastisk berättelse från sin tid som lärare. En av hennes elever hade lånat ut sin farmor till en klasskompis som varken hade farmor eller mamma. Jag håller med författaren om att det bara är barn som kan komma på den briljanta idén att låna ut sin farmor.

Fantasi och ord viktigast

När Minoo Shams frågade vad man behöver för att skriva en bok, visade eleverna att de hade full koll på skrivregler – mellanrum, punkt, stor bokstav på namn. Efter en stunds funderande kom de också fram till det allra viktigaste, enligt författaren: fantasi och ord. Hur får man då ord och idéer? Genom att läsa, förstås. Författaren uppmanade eleverna att slå Maryams rekord på 143 lästa böcker under en tvåårsperiod. Eleverna var tveksamma till en början och undrade om det verkligen är möjligt att läsa så många böcker. Med matematiska beräkningar visade Minoo att det visst går.

En annan fråga som engagerade klassen var hur de skulle kunna välkomna en ny elev som inte talar svenska. ”Jag kan arabiska!” sa en elev och räckte upp handen. ”Men om eleven talar vietnamesiska då?” frågade Minoo vidare. ”Jag kan hämta någon som kan det!”, svarade en annan. Författarens poäng gick nästan förlorad – på Nydalaskolan verkar nämligen alla världens språk redan finnas.

Elevernas egna berättelser

Läraren visade stolt upp elevernas affischer som snart skulle ställas ut på skolan. Eleverna hade skrivit berättelser på svenska och sedan översatt dem till både engelska och sitt modersmål. Författaren blev så imponerad av elevernas affischer och arbete att hon sa att hon gärna skulle vilja ta dem med sig till Stockholm för att ställa ut dem i biblioteket där hon arbetar. Först ska de visas på skolan, så att föräldrar får möjlighet att se barnens fina arbeten. Därefter får barnen själva bestämma, sa läraren, ifall de vill behålla sina affischer eller skicka dem till dig.

Köade med autografhäften

När det var dags för autografer radade barnen upp sig med sina snygga autografhäften, där de planerat att samla autografer från alla författare som skulle besöka litteraturfestivalen. Tålmodigt väntade de på sin tur när författaren tog sig tid att uppmärksamma och se varje elev. Själv fick jag ett fint ögonblick när jag i kön passade på att prata turkiska med en flicka som berättat att hon kunde språket. Hon blev så överraskad att hon först inte fick fram ett ord, utan bara gapande av förvåning.

Men snart kom ett leende, följt av en nyfiken fråga: ”Hur kan du turkiska?” Jag berättade, och sedan ställde jag samma fråga till henne. Att dela ett språk skapar en speciell gemenskap och en känsla av samhörighet.

Tack Nydalaskolan, för att ni öppnar dörren till litteratur och språk på ett så inspirerande sätt och för att jag fick vara med. Ser nu fram emot kvällsprogrammet med fler berättelser och möten.