Intersektionalitet

Förra gången vi sågs gick vi snabbt igenom vad vi betat av under kursens gång och fick möjlighet att välja ut ett av begreppen samt motivera vårt val. Därefter diskuterade vi tillsammans och formulerade vars en frågeställning för att sedan två och två fundera kring hur vi kunde gestalta det begrepp/ord vi valt i form av en staty. Dessa statyer mynnade sedan ut i en form av kroppslig gestaltning som symboliserade begreppet. Det intressanta var att även vår egen process kom att gestaltas och tillsammans levandegjorde vi i huvudsak två olika pedagogers tankar kring samma begrepp, nämligen intersektionalitet.

Även jag valde just det begreppet men fastnade i huret. HUR kan vi arbeta med intersektionell genuspedagogik på vår förskola? HUR kan vi kritiskt synliggöra skillnader och motverka normer som skapar ojämlikhet och utanförskap i förskolan mer konkret? Vid närmare eftertanke och då jag fått lite mer distans till alltihop slog det mig att så länge vi pedagoger diskuterar begreppet, pratar kring vikten av att motverka dessa normer och att inte fastna i ett kompensatoriskt tänk utan faktiskt ta det ett steg längre, så har vi kommit en bra bit på väg.

På min arbetsplats har vi det väl förspänt då vi arbetar med pedagogisk dokumentation. Tar vi genusglasögonen på, enas om ett särskilt fokus och försöker synliggöra flera olika tolkningar samt bestämmer oss för att hitta/titta på de olika maktordningar som finns, däribland föreställningar och normer kring kön, kan vi också utmana dessa normer och se vilka möjligheter som finns och inte finns. Det svåra är bara att få detta fokus att vara som en naturlig del av våra reflektioner för att föra projekten vidare och se vilken process barnen befinner sig i.

Men vi skulle kunna lägga ut det som en uppgift, genom vår chef, att kontinuerligt ha med det perspektivet i våra tolkningar. Med dessa observationer till grund kan vi då förhoppningsvis skapa nya möjligheter för barnen att uttrycka sig och positionera sig själva på olika sätt som inte begränsas av kön.

I nuläget har jag börjat uppdatera vår genusplan på förskolan (som jag upprättade för ett år sen och som är en del av likabehandlingsplanen) där jag ställde frågor och även tog upp intersektionalitetsperspektivet för att diskutera vidare i våra reflektionsgrupper. På det viset uppdaterar vi våra kunskaper och belyser ”problemen”.  Dessa tankar beskriver väl var jag är i min genusprocess på något vis.

Nu vill jag verka för vi ska fortsätta att belysa och problematisera våra och barnens föreställningar och tankar kring kön och andra maktordningar i våra reflektionsgrupper, i våra dokumentationer, i våra barngrupper och på våra arbetsplatsmöten. Nu vill jag finna olika verktyg, t.ex. filmer och övningar som är lättillgängliga, konkreta, som engagerar och får igång dessa tankeprocesser. Då tiden alltid är knapp är det viktigt att hitta kärnan och sätta igång en process hos oss alla så att ett genustänk blir en naturlig del av vår profession.

Förra helgen, på en 40-årsfest, träffade och pratade jag med en trevlig människa där vi diskuterade huruvida samhället har gått tillbaka när det gäller uppdelning av kläder, leksaker osv mellan könen jämfört med när vi växte upp på 70- och 80-talet. Känslan är att det har blivit mer polariserat, som att behovet av att positionera sig rätt som pojke och flicka, man och kvinna blivit viktigare på ytan. Åtminstone försöker företag slå mynt av en traditionell könsuppdelning på ett tydligare sätt än när vi var små om jag inte helt missminner mig.

Exempelvis har klädesaffärer pojk och flick-avdelningar med tydliga skillnader i storlekar och färger och leksaksaffärer har förpackningar där det indikeras om leksaken i huvudsak är till en pojke eller till en flicka. Då är det inte särskilt konstigt att barnen på förskolan pratar om kill- och tjej-färger och vad respektive kön kan leka med och ha på sig men framför allt vad de enlig dem INTE kan leka med eller ha på sig!

Det var här hen sa något som fick mig att fundera mera. I en tid, i en värld då det är extra otryggt tenderar människan att gå tillbaka till det gamla, invanda, trygga som exempelvis traditionella könsroller. Vidare tänker jag att dagens samhälle innebär så otroligt många val, val av elleverantör, val av telefon och internetleverantör, val av skola, val av vårdcentral och läkare osv. Listan kan göras lång. Med detta i åtanke är det möjligen en lättnad när valen minimeras och när samhället hjälper till på den fronten oavsett vad som samtidigt går förlorat? Dock har vi alla ett ansvar där.

Jag antar att det är just detta ansvar som också beskriver var jag är i min genusprocess. Tidigare hade jag mina käpphästar som jag använde mig av i diskussioner och det är fortfarande ett faktum att fler flickor vill ha bekräftelse på att de är fina i sina kläder och fler pojkar söker uppmärksamheten genom ett utagerande beteende men det är inte riktigt så enkelt. Vi ser det vi vill se och förmodligen stänger vi då ute andra faktorer som spelar roll.  Men vi kan inte bara utgå från kön, självklart spelar andra faktorer in så som ålder, nationalitet, funktionalitet, sexuell läggning osv.

Intersektionalitetsperspektivet var något av en sista pusselbit i vår kurs, i min/vår process. Så nu återstår alltså hur vi gör för att få en samsyn, en förståelse som når ut, utan pekpinnar i kollegiet. Kommer det av sig själv när vi utmanar varandra och diskuterar detta i våra reflektionsgrupper, har genusglasögonen på i våra observationer och pedagogiska dokumentationer? Det är min förhoppning. Lyckas vi med det kan vi göra skillnad, på riktigt, och få till stånd ett genusarbete som leder någonstans och som inte begränsar barnen utan öppnar upp för flera möjligheter. Hjärnan går på högvarv och jag är taggad!

/Jonna Fransson