Jobbskuggning på skola i Barcelona

Del ett.

Resan och boendet finansierades av Erasmus. På skolan går barnen från tre års ålder upp till klass sex. Väl på plats jobbskuggade vi olika lärare under tre arbetsdagar och vi fick en möjlighet att få en inblick i deras vardag, pedagogiska arbete och utbildningen de erbjuder barnen.

Inför resan ska egna mål formuleras utifrån förste förskollärares uppdrag, vad man vill undersöka närmare och olika delar kring sitt eget ledarskap som man vill försöka förstå och utveckla vidare.

Jag hade i förväg funderat kring detta:

1. Hur ser deras Varför ut på skolan?
Jag ville försöka få syn på deras pedagogiska kompass, om det fanns något tydligt
gemensamt fokus som alla arbetar efter och samtidigt motiveras av?

2. Hur kommer det att upplevas för mig att vara i ett annat språkligt utbildningssammanhang där allt sker på ett språk jag inte behärskar? Vad kommer jag förstå, hur kommer jag göra mig förstådd? Hur kommer min kommunikation med barnen se ut?

Sen hade jag andra fokusområden med:

• Balansen mellan när pedagogen och barnet ska styra?
• Hur ser deras dokumentation ut?
• Deras syn på och strukturer för vårdnadshavarnas delaktighet?
• Hur ser deras pedagogiska miljöer ut?

När jag satt och förberedde mig inför resan så trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka därifrån med så pass många svar på det ovan. Eller ja, det var inte bara svar utan även många nya frågor som snurrar!

Av det jag fick syn på dessa dagar så fanns det igenkänning i delar utifrån hur jag själv har arbetat och hur jag tänker kring förskolan som plats och dess potential, sen fanns det andra delar där det kändes som att mattan under mina fötter drogs undan helt – med den brännande frågan i huvudet vad har jag/vi hållit på med egentligen alla dessa år?! Det var framförallt en häftig känsla att vara med om det sistnämnda.

Det kommer behöva gå längre tid för att smälta alla intryck, problematisera och fundera mer. Jag kände bara ett brådskande behov att skriva ner och få ur mig lite av det som jag samlade på mig dessa dagar. Därför kommer nu denna texten till Pedagog Malmö!

Jag hoppas att det finns delar här som kan vara givande för fler som på olika sätt arbetar med och för Malmös barn och unga.

I nästa del kommer ni få läsa kort om själva skolan och min första dag av jobbskuggning.

Del 2.

Escola Congrés-Indians startade för 14 år sedan och är en kommunal skola. Det var till en början fyra lärare som var med i processen. De drevs bland annat av en vilja att skapa en skola som blir som ett andra hem, där barnen kan vara sig själva. De samlade på sig inspiration från olika pedagogiska tänkare såsom bland annat Pestalozzi, Dewey, Montessori och Malaguzzi. Men skolan är inte uttalad till någon särskild pedagogisk filosofi utan såsom rektorn också beskrev det till oss så har de “plockat olika delar som de tyckte var det bästa från många olika håll”.

Det står mycket om deras pedagogiska ställningstaganden på deras hemsida för de som vill läsa mer. Det jag vill lyfta fram är deras principer för att jag tycker det ger en bra översikt kring skolans pedagogiska kompass [min översättning]:

Skolans principer
– Omsorgen för alla människor som är en del av utbildningsgemenskapen

– Skolan som ett område för barndomen, vilket startar från flickor och pojkars ögon, deras autentiska behov och kultur
– Skolan som en miljö förenlig med barns livsprocesser
– Skolan som en plats av balans mellan känslornas pedagogik och lärandet och kunskapens pedagogik
– Erkännandet av barn som medborgare i nuet, med barndomens behov
– Ackompanjemang till lärande som överensstämmer med barnets sätt att lära
– Praktiserandet av den lyssnande och respektfulla dialogen
– Uppskattandet och accepterandet för olikheter
– Den delaktiga skolan med koppling till samhället
– Lärarnas egna lärande upplevs som ett personligt och professionellt ansvar
– Kvalitén, funktionaliteten och känslan för miljön, material och estetiken
– Skolan som en levande organism, en plats för samlevnad och mänskliga relationer. En miljö där du tänker, diskuterar och arbetar med viljan att förena det du vet med det du inte vet.
– Skolan som öppnar dörren till livet, som förhåller sig till naturen och som förstärker relationen mellan skolmiljön och den sociala miljön.
– Ett demokratiskt, transparent och deltagande Center Educational Project, engagerat i människor, fokuserat på ett gott klimat och en hög nivå av delaktighet, med möjligheten att transformera konflikter till möjligheter för reflektion, för växande och utveckling av människan.

Men då är frågan, blev dessa principer synliga under vårt besök? Senare inlägg i denna serie kommer jag att gå igenom mer om bland annat skolans förutsättningar, strukturer och olika andra områden som snurrar i mitt huvud i efterhand.

Men nu är det dags att berätta om den första dagen.

Dag 1 av jobbskuggning på en sexårsavdelning

Vi går upp för stentrapporna på väg till den avdelning där vi ska vara. I de långa korridorerna på varje våning ser vi hur det ligger flera avdelningar. De yngsta åldrarna är längst ner och de äldsta eleverna är högst upp i huset. I trapporna möter vi barn i olika åldrar som rör sig fritt. Vi kommer till klassrummet där vi ska vara och hälsar på läraren som arbetar där. När vi kommer in sitter och ligger cirka 20 barn på en matta. De arbetar med bokstäver och skriver ord på små ritblock. Just nu är de inne på bokstaven C. Ett barn säger efter en liten stund stolt “Cerveza!” (öl).

Ett barn sitter och målar på ett bord bredvid. Det kommuniceras mellan barnen för fullt. Läraren går runt i lugn och ro i närheten och vattnar blommor samtidigt som hon till och från är delaktig i det som pratas om på mattan. Från toaletten utanför kommer ett barn in som verkar ha ont någonstans i munnen och är ledsen. Läraren sätter sig ner vid mattan och möter henne med fullt fokus, ögonkontakt och värme. Barnet sätter sig i hennes knä och får tröst medan de samtalar.

Några barn kommer fram till mig och min kollega. Deras försök att kommunicera med oss sätter igång direkt. Jag gör också ett försök, vilket kunde gått bättre!

Jag tänkte säga “Hej, jag heter Alex. Vad heter du?”.
Istället blev det “Hej, jag heter Alex. Jag älskar dig.”

“¿Cómo te llamas?” blev på något sätt i min hjärna (som var ordentligt trött på grund av dålig sömn) till “Te amo”. Barnen dog av skratt. Och min kollega.

Okej, nu fortsätter vi.

Nu blev det dags för påfyllning av energi. Barnen hämtade sina matlådor och började äta olika saker de hade med sig, såsom bröd, jordgubbar och korv. De pratade med varandra i små grupper medan de åt. Några barn hittade snabbt ett sätt att hjälpa mig förstå lite katalanska. Ett barn berättade vad kudde, bord, stol, matlåda, ost, skinka, matta och skägg hette. För att underlätta lånade hon min anteckningsbok och skrev ner orden.

Det jag inte märkte när detta pågick var att läraren förberett stationer på borden i rummet. Hon berättade för barnen om vilka stationer det finns att välja på efter de ätit färdigt. Det fanns spel, ritstation, schack, konstruktionshörna med mera. Barnen får välja själva vad de vill göra och hur länge. Ett barn drog med mig till spelen. Det ena var ett spel där man ska följa färgkombinationer på bilder och snabbast ställa sina färgpjäser i den ordningen. Det andra ett klassiskt tärningsspel där man hoppar runt på väg till mål och där olika rutor man hamnar på kan antingen göra man får hoppa framåt, stå över eller trilla bakåt.

På grund av att jag hade spelat liknande tidigare var det inte svårt att vara med i den aktiviteten. Vid något tillfälle gäspade jag och ett barn frågade mig något som jag inte förstod. Där blev första exemplet på betydelsen av att använda sin kropp som hjälpmedel i kommunikationen för att underlätta förståelsen hos den andra. Barnet upprepade sin fråga igen och lutade sitt huvud i sina båda händer, det var nu tydligt att hon undrade om jag var trött vilket jag då kunde bekräfta.

Senare på dagen öppnas dörren till andra avdelningen. Nu är det fullt av förberedda stationer på de båda avdelningarna. Barnen samlas kort på mattan och läraren går igenom vad barnen kan välja på att göra nu. Ett bord handlar om månaden mars och datum, konstruktionshörna med kaplastavar och naturmaterial, det finns undersökande skrivuppgifter kopplade till en bilderbok, matematik-bingo (med en riktig Bingo-snurra i metall!) och ett ljusbord. Och några förberedda bord till.

Det pågår kommunikation vid alla bord och samarbete mellan barnen. Läraren rör sig i rummet och sätter sig i stunder vid olika bord. Hon sprider ett lugn i rummet, och får till flera en-till-en samtal med barnen om stationens innehåll. Ett äldre barn från någon annan klass kommer ner och pratar med läraren. Det är ett fint möte med mycket glädje mellan dem. Min tolkning är att det är ett barn som tidigare haft henne som lärare och nu ville visa något eller be om hjälp.

Det är nu det börjar bli klart för mig hur läraren jobbar. Hon har en enorm tillit till barnens förmåga. Jag sitter vid ljusbordet och observerar allt som pågår i rummet. De sitter barn vid varje bord och är fullt engagerade i sina aktiviteter. Några barn leker i en liten stund någon form av mer fartfylld lek runt ett bord. De skojar och skrattar ihop. Jag tänker då att deras rörelse och ljud borde påverka de andra barnen eller läraren. Men det är ingen som reagerar alls. Alla samtal mellan barnen och aktiviteter pågår oavbrutet.

En kort stund senare är det klara med den fartfyllda leken och sätter sig vid böckerna. De har fått röra sin kropp, fått ur sig lite rörelsebehov och haft en glädjefull stund tillsammans. Ingen vuxen har varit där direkt och stoppat den. Jag börjar tänka kring stationerna som erbjuds, de känns som de både är tydliga men också intellektuellt stimulerande vilket kan påverka barnens vilja och möjlighet att vara fokuserade. Som ett exempel vid ett bord satt barn och jobbade med koordinatorer över var olika dinosaurier fanns i en bok.

De jämförde bilden på en dinosaurie, letade upp var och skrev exempelvis A9. Det fanns förberedda mallar att jobba med som grund i flera stationener (som exempelvis Bingo-lappar för deltagare och en sifferlapp för den som ansvarade för hjulet och utropen). Delar som underlättade rent praktiskt för att det sen kunde ske kommunikation, lärande och samarbete vid borden.

Vissa av stationerna ändras under tiden. Det kom fram färgkritor vid ett bord. Jag fick se ett barn som annars inte pratade så mycket, gå dit och visa mig att man med hjälp av fingrarna kan gnugga ut färgen på pappret. Det blev lite dimmiga färgnyanser som resultat vilket var vackert.

Läraren förberedde barnen en stund innan stationerna skulle plockas undan. Det var dags för nästa energipåfyllning och barnen plockade i ordning efter sig, hämtade sina matlådor och satte sig vid mattan. Där pågick samtal mellan barnen, någon satt med vindruvor i varje kind, något barn delade med sig av sina äppelbitar till en annan. Ett barn satte en bok på katalanska i min famn och det samlades snabbt ett gäng barn runt. Jag läste, eller jag försökte att läsa, men tror att det och bilderna ändå kunde ge dem någon insyn i vad som pågick i berättelsen.

Lite senare kom en lärare från grannavdelningen medan vår lärare var i någon annan grupp. Hon lät barnen rösta mellan två böcker där hon sedan läste den som vann omröstningen och med mycket inlevelse i berättandet. Hon avslutade stunden med att sjunga en sång där några barn i mitten av samlingen dansade med i tystnad.

Medan hon sjöng, ungefär kvart i två, kom en hjälpare till klassrummet med lunchen och började lägga fram dukar på borden. Klockan två är det också dags för lärarna att äta och sen vid kl. 15-16.30 måndag till torsdag har de planeringstid (mer om det senare).

När denna första observationsdagen var slut kände jag mig helt färdig i huvudet. Men jag lyckades skriva ner detta:

“Läraren pratade med barnen om något hänt eller om någon var ledsen, guidade hela gruppen för att hitta fokus tillsammans, barnen pratade i helgrupp eller i små grupper hela dagen. Jag tyckte det kändes som barnen ägde sina stationer, att de var tydliga och intellektuellt stimulerande aktiviteter.

Jag kände av en varm respekt i luften mellan barnen, mellan barnen till läraren och mellan läraren till barnen.”

Nu vill jag lägga till att jag också märkte av en respekt gentemot materialet och miljöerna, där barnen visade omsorg genom att vara rädd om det i sin användning men också lägga det tillbaka på rätt plats så att nästa kunde använda det.

Dags att gå hem och vila inför dag två.

Jag längtade tillbaka.

Del 3.

Denna dag kommer vi till deras samling kl. 09. Läraren ställer fram stationer vid borden, barnen pratar med varandra och lite med oss besökare. När läraren pratar inför gruppen använder hon rösten som ett pedagogiskt verktyg. Jag förstår inte vad som sägs men man hör hur hon förstärker ord, ställer öppna frågor, har en lekfullhet men också tydlighet, fångar in barnen med sin röst och får dem att lyssna samt ger svar på deras frågor eller kommentarer.

Denna dagen är det sex stationer över två avdelningar som erbjuds, och den ena avdelningen är iväg så finns extra mycket uttrymme för barnen i vår grupp idag. Det är liknande stationer som igår och läraren berättar återigen om alla alternativ som finns att välja på och rotera kring. Barnen sprider sedan ut sig till olika bord och sätter igång. Två barn väljer att sitta kvar vid mattan. I den vevan kommer två yngre praktikanter in på avdelningen och läraren guidar dem till mattan för att sitta och läsa varsin bok för de två barnen som är kvar där.

Jag sätter mig i ett hörn och tänker passa på att titta lite extra på miljöerna. Det finns flera större bord på avdelningen, ett litet bord och hyllor. Ingen dokumentation alls på väggarna förutom på några platser i korridoren utanför avdelningarna. Jag tycker det känns skönt för hjärnan med färre intryck där inne. Det finns en hylla med penslar, färg och papper tillgängliga i mitten av avdelningen. Barnen har olika namnade lådor och pärmar där de kan samla skapelser eller annat de arbetar med. Stationerna är tydliga, på några sitter exempel uppe och på andra inte. Mycket av möblerna är ljust trä, överlag mycket ljusa färger.

Läraren rör sig i miljöerna och jag ser fina möten och fokuserade samtal med flera barn. Jag ser hur hon ställer nyfikna frågor om det som de är inne i. Samtidigt pågår det kommunikation, självständigt utforskande och samarbete mellan barnen på de bord där hon inte är. Barnen rör sig mellan olika aktiviteter utifrån vilja och intresse. Ett barn som gillar djur mycket springer till läraren med ett lejon han vill visa upp.

Vid det här tillfället får jag ännu en insikt utifrån det jag ville undersöka under resan. Barnen är igång överallt och jag hör hur de språkar för fullt. Den här morgonen sökte de inte kontakt med mig lika mycket inledningsvis och jag ville inte heller störa dem i deras aktiviteter. Jag förstod vad de gjorde men jag förstod inte vad som sägs. Ett barn som byggt något vill berätta om byggnaden men ger upp när han förstod att jag inte kunde förstå honom. Jag fick en liten känsla av utanförskap, som jag tror kom från att inte förstå eller kunna göra mig förstådd.

Men då kom ett annat barn fram till mig, hälsade med ett leende och kramade om mig. Jag frågade hur hon mådde och hon svarade bra.

Det ögonblicket kändes bra hos mig med. Även om vi inte kunde prata samma språk med varandra så finns det ett mänskligt språk vi kan ta till. Vi kan peka, använda andra gester, ansiktsuttryck, en kram och leende för att visa att vi ser och bryr oss om varandra. Jag tänkte tillbaka på de barn och vårdnadshavare man möter på förskolor i Malmö som inte behärskar det svenska språket ännu, hur viktig vår icke-verbala kommunikation är för att skapa välmående och förståelse för varandras tankar och behov. 

Vid kl. 10.30 fick vi följa med en grupp barn några våningar upp då de skulle träffa engelskläraren. Hon växlade språk mellan katalanska och engelska. Där handlade det om förändringen till våren som de firade den veckan vi var där, vad man behöver ha på sig när det är vinter och när det är vår. Sexåringarna får träna på engelskan ungefär en timme i veckan med drama, berättande, bilder, allt är mer verbalt medan de äldre på skolan jobbar mer utifrån texter.

Jag pratade lite med engelskläraren och det kändes skönt att kunna samtala på ett språk jag behärskar. Jag började efteråt tänka kring den så kallade “Youtube-engelskan” som många barn i förskolor i Malmö använder för att kommunicera och leka med varandra när inget annat gemensamt verbalt språk ännu finns. Jag tänker om det mänskliga behovet av att leka och mötas, av att förstå och bli förstådd, kan vara en drivande faktor bakom uppkomsten av ”Youtube-engelskan” som ett kommunikationsmedel som barnen då tar till?

Tillbaka på vår avdelning var det dags för mer energiintag och nya ord för mig att lära mig, såsom vindruva, penna och muffins. Våra anteckningsböcker användes av barnen återkommande för att rita teckningar, förklara ord och skriva namn. Vid ca kl. 12.30 var det bokläsning om årstiden vår. Sen var det olika stationer igen tills barnen samlades upp igen innan lunchen.

Skolan är full av strukturer och en tydlig organisation som jag bara fångat upp delar av.

De yngre barnen besöker regelbundet vissa lekplatser, de äldre barnen åker iväg varannan vecka till naturen med hjälp av kollektivtrafiken. Ibland har de med sig något material dit, ibland inte. De vill ge erfarenheter till barnen av att ta ett “naturbad” på platser såsom vid strand, berg och skog. Det jag också tyckte lät intressant var att de väljer ut samma tre platser för hela året att återkomma till för att barnen ska få uppleva och få syn på hur årstidens förändringar påverkar platsen.

En sak som verkligen blivit synlig i dessa första två dagar är tilliten till barnen och deras möjlighet att vara sig själva, ta gemensamt ansvar och visa hänsyn till varandra. När barnen plockade undan stationerna inför samlingen var det några barn som tog ut penslarna från avdelningen och gick till toaletten för att tvätta dem. Deras lärare gick inte ut för att kontrollera dem. Utanför avdelningen ligger en lång korridor vilket är en plats som ofta säger något till ett barn, oftast “här vill du springa”.

Och vi som var inne på avdelningen hörde att de barnen sprang i korridoren för fullt. En kort stund senare är alla andra barnen på plats på mattan och de som varit ute på toaletten för att tvätta penslarna (och sprungit av sig lite innan) kommer in med andan i halsen. Ingen har skadat sig och alla är tillfreds med att nu sitta ner och fokusera på samlingen. De hade också med sig glasburkar med samtliga penslar rengjorda och som hittar till rätt plats vid färgen. De sätter sig vid samlingen och läraren (som fortfarande är lugnet själv) tackar så mycket och sätter igång bokläsningen.

Jag tänker att barnens behov av inflytande och kontroll över sina liv blir mött varje dag här, så när läraren bestämmer något så är alla med på tåget. Den vuxnas ansvar blev synlig exempelvis när de hanterade de få konflikter som skedde. Jag kunde se att det fanns ramar men också en stor frihet inom dessa samt även en trygghet hos barnen att våga röra sig utanför (så länge det inte drabbar någon annan). Det kunde också handla om när det skulle plockas undan, när vissa barn skulle gå till olika aktiviteter, när läraren i något tillfälle bestämde vilka barn som skulle börja på vilken station eller om något barn behövde ta det lite lugnare under samlingen när hon läste boken.

Men det var bara någon enstaka gång det sistnämnda hände och jag hörde aldrig henne höja rösten. Barnen lyssnade på varje ord hon sa när hon sa det med sådan värme men också tydlighet. Och framförallt så märktes det att hon trodde på barnets förmåga att själva lösa problem, kommunicera, be om hjälp vid behov av andra barn eller av henne. Med det stödet och förväntningarna i ryggen blir det enklare för barnen att lyckas och lära sig nya saker tänker jag. Det var tydligt att barnen på skolan får möta detta redan från tre års ålder när de börjat på skolan och får möjlighet att utveckla dessa förmågor varje år, anpassat till åldersgruppen och utifrån ett progressionstänkande. 

Denna dagen väckte många fler tankar och frågor men jag samlar alla dem till sista delarna av denna texten.

Först ska jag berätta om den sista dagen på skolan.

Del 4.

Idag började vår sexårsgrupp i gympasalen. Deras lärare hade tid för andra administrativa arbetsuppgifter kl. 9-12 så de var andra vuxna med dem den tiden. Där lekte de hinderbana, drog igång många grupplekar, klättrade i klätterställningar etc. Jag fick höra av en annan som varit där senare som sett hur de också fäktades med plaströr i något moment. Alla visste att det var på rören som de skulle träffa och inte på varandra. Det var definitionen av fullt ös, hög ljudnivå och liv där inne men ingen skadade någon.

Alla visste sina egna gränser och andras, alla barnen kände till sin kropp och varandras rörelsemönster. Alla hade fått träna och utforska varandras gränser, göra fel, få kanske lite ont fysiskt eller på insidan av att råka göra någon annan illa, men utvecklats som människa av de erfarenheterna och fått med sig det framåt i sitt kommande agerande och förhållningssätt.

Med en god tanke att vi vill skydda barnen från att skada sig själv eller andra så har jag själv gjort det och sett många andra pedagoger hemma i Malmö som stoppat barnen från olika fysiska lekar eller utforskande i miljön inne och utomhus. Men det som jag nu tänker och som blivit synligt här är ju att när vi gör det ökar vi risken på sikt att de kommer råka skada sig själv eller andra. Alltså precis tvärtom av det vi önskar. De får en mindre chans att utforska sin egen kropp, egna och andras gränser, möjligheter att vara nära och leka med mycket energi men samtidigt omsorgsfullt om den andre. De lär sig inte om de inte får träna på det. Men bara så det också blir sagt så tänker jag att det kan behövas en vuxen närvaro i den processen framförallt för de yngre barnen och utifrån hur väl man vet att barnen klarar av liknande fysiska lekar just nu.

Efter de varit i gympasalen så kom de ut på gården för att äta lite mellanmål och sen leka. Gården höll på att renoveras delvis så det fanns lite mindre yta att leka på än vanligt. Det fanns plantering, träd, vattenstation, en tunnel och klätterställning, mycket grönska, rep man kan svinga sig i och en gunga, en ritstation, griffeltavla, spelet UNO och sandleksaker. Ett barn band fast ett hopprep i ett galler och ville att jag skulle rotera det så han kunde hoppa. Kort därpå var det en kö med barn som hoppade medan vi räknade. Efter en stund satte jag mig mot husväggen för att bara kunna observera allt som pågår på gården och barnen tog över min uppgift.

Gården fylldes på efterhand av barn från sex år och uppåt. Det var många barn där under en period men det var otroligt att bara observera. Det var som en pågående dans. De som gungade kunde i teorin lätt gunga på någon annan men de väntade in exakt när de passade att svinga iväg sig. Barnen hittade varandra till olika aktiviteter överallt, även om det såklart också var några som gled runt själva. Även om det var trångt (på grund av renoveringen) så skedde inga konflikter förutom någon enstaka utan det låg ett lugn över gården. Med ett lugn menar jag inte att det är tyst utan det pågick mycket rörelse, samtal, samspel och skratt.

Det var också här jag också fick syn på ett fint vardagligt exempel på rektorns arbete. Hon berättade tidigare dagar för oss om skolans pedagogiska arbete och vad de tycker är viktigt i mötet med barnen. Jag såg nu hur ett barn var ledsen och gick tillsammans med en anställd på skolan. Rektorn går ner på knä och möter barnet under en längre stund, öga till öga, med en utsträckt hand för att verkligen lyssna in och samtala. Så mitt på gården, mitt i allt annat som pågår där, så tar sig rektorn tid till kanske det viktigaste som finns i själva kärnan av skolans arbete – bemöta ett barn i sina känslor, upplevelser och tankar.

Ledare inom utbildning tycker jag måste vara nära verksamheten och är alltid också kulturskapande i sitt agerande; att leva som man lär, att bara säga det man menar. Precis som resten av lärare och andra anställda nära barnen på skolan, upplevdes också efterleva på ett sådant imponerande vis. 

Efter kl. 12 gick barnen in och då var deras vanliga lärare tillbaka. Då var det dags för ämnet fysik, där det i olika perioder fokuseras på ljus, elektricitet eller eld. Just nu var det fokus på ljus. Läraren hade förberett olika ljusstationer där de fick skapa och undersöka ljus/skuggor på olika sätt, nu var barnen i tvärgrupper från andra sexårsavdelningen. Hon berättade på samlingen om en mer avancerad version av en ficklampa, hur den fungerar rent tekniskt och visade. Sen beskrev hon stationerna, valde vilka stationer barnen skulle börja på och berättade att de skulle få cirkulera efterhand. Det här blev ytterligare en intressant stund att observera. Barnen upplevdes så nöjda med både aktiviteterna, materialet och antagligen också att de visste att de skulle få prova allt.

Alla gick till sina platser och satte igång. Det kom en till lärare eller annan pedagogisk personal till avdelningen denna stunden. Det blev så häftigt för vi kunde se (alltså jag och en kollega från ett annat förskoleområde som var där under veckan) hur de två vuxna kunde ge tid till ett barn som behövde lite extra stöd, fånga barnets personliga intresse och väva in det i utforskandet med ljuset. Medan de två vuxna satt där var alla andra igång med sitt och pratade med varandra på sina stationer.

När det var dags att byta fixade barnen på lerstationen snabbt och lätt i ordning sin lera till kuber/bollar inför när nästa gäng skulle komma dit. Allt flöt på återigen i ett flöde där läraren fanns som stöd vid behov och höll lite i den övergripande strukturen men inte behövde vara inne i alla sammanhang eller aktiviteter utan det var barnen som själva tog ansvar och också hjälpte varandra. Det gjorde det möjligt för två vuxna att i en stund lägga ett harmoniskt fokus på bara ett av barnen i rummet som behövde lite extra stöd i början.

Denna observation satte igång saker i min hjärna som kliade som att jag håller på att lära mig något nytt. Jag tänker nu att jag i mitt yrkesliv många gånger kan ha sprungit på alldeles för många bollar på en dag på förskolan, att jag försökt vara en del i alldeles för många sociala sammanhang och processer som barnen är inne i. Jag har nog velat både ha kontroll samt vara ett nära stöd till barnen i många rutiner, praktiska moment eller i stunder där barnen leker tillsammans. Jag tänker att det har grundat sig i att jag har velat förebygga konflikter/missförstånd och vill att alla barnen på förskolan ska må bra i sig själva.

Men hur når man egentligen dit på ett hållbart vis och vad är bäst för barnen? Absolut, och framförallt för de yngre barnen, är pedagogens närvaro ett viktigt stöd i utvecklingen och vardagen tänker jag tillsammans med de andra barnen och vårdnadshavarna. Men har jag tappat bort en pusselbit i perioder som handlar om styrkan och resurserna barnen kan hitta i sig själv och hos varandra i detta? Jag tror att det finns likheter med det jag pratade tidigare om den fysiska leken. Vi vill inte att barnen ska skada sig själv eller någon annan och därför får de inte göra en viss aktivitet. Men risken att de skadar sig vid ett annat tillfälle (som vi kanske inte ser) ökar istället då de inte från tidig ålder fått träna på att använda sin kropp och lära sig andras gränser.

Jag tror att man kan göra en koppling till den övergripande känslomässiga och sociala utvecklingen hos ett barn. Jag tänker att det finns stunder när jag som förskollärare har känt en inre press att röra mig in i och förebygga problem tidigt i barnens lekar och sammanhang (ibland flera olika samtidigt) då jag kan ha råkat göra de barnen mer beroende av att använda mig som vuxen i dessa sammanhang. Samtidigt som jag då också har känt mig otillräcklig för det går inte energi- och tidsmässigt att vara involverad i så mycket utan att det känns splittrat eller som punktinsatser.

Man kan tänka sig det som en ond cirkel där du som pedagog medvetet eller omedvetet intalar dig att du behöver vara ett nära stöd för barnen i så många olika sammanhang under en dag att behoven då också blir verkliga. Du råkar i den strävan göra det svårare för barnen att få möjlighet att träna på att lära sig behärska olika delar av livet på förskolan tillsammans och därav blir också din arbetsbelastning mer påfrestande än vad den hade behövt vara. Och då kanske du känner ett starkare behov och efterfrågan av att vara överallt och samtidigt ingenstans…

Jag kommer smälta dessa tankar vidare, vi får se vad de hamnar. Jag tänker att inget handlar om det ena eller andra hållet i någon extrem tolkning. Jag tänker att det finns situationer där vuxna behöver vara nära och vara ett direkt stöd för att hjälpa barn att få förutsättningar att dela en stärkande erfarenhet med varandra eller känna sig trygga. Det borde också finnas andra situationer där det ger mer för barnens utveckling om inte den vuxna är för involverad utan visar tillit till att de själva kan hantera situationen, i en trygg miljö där de vet att det går att be om stöd av en vuxen vid behov.

Del 5. 

Så, då är vi framme på den femte och sista delen i den här texten. Här kommer mer information om skolans förutsättningar, struktur och några saker jag tyckte var särskilt intressant. Det är ingen komplett bild utan bara en liten inblick i det jag snappade upp i samtalen med rektorn och lärare. Jag hänvisar till deras hemsida om man vill läsa mer.

Samarbetet med vårdnadshavare

Det går 500 barn på skolan från tre års ålder till klass sex. För treåringarna är det öppet för de föräldrar, som vill och kan, att vara med inne på avdelningen mellan kl. 9-10 varje dag.

Två bestämda tider under veckan finns även möjligheten för föräldrar eller någon äldre släkting att vara delaktiga. Kanske finns det någon som gillar att sjunga eller spela instrument som vill hålla i en musikstund med en barngrupp? Eller skapa något särskilt tillsammans med barnen?

Ett stor skillnad gentemot i Malmö är att alla deras inskolningar sker i september varje år istället för utspritt över året. Första tre dagarna kortare dagar, sedan mindre grupper för att turas om att lära känna lärarna. Man är också på en mindre utegård till en början och håller sig på sina egna avdelningar under tre månader. Vårdnadshavaren måste vara med i en vecka men skolan har gärna längre introduktion, men det kan se olika ut utifrån barnets behov.

Utöver detta verkar det finnas många andra samarbeten och möjligheter för familjen att vara en del av skolans arbete, barnens utbildning och olika firande.

Lärarens förutsättningar

Skolan är öppen mellan kl. 8-17.30, där lärarnas planerade undervisningstid är från kl. 9-14. Det går 22 barn per lärare på skolan men det finns även specialpedagog, andra specialister inom olika ämnen som engelska, musik m.m. och anställda som de kallar för hjälpare som jobbar praktiskt och nära barnen. Lärare för de äldre barnen hjälper även kollegorna som har de yngre vissa tider.

Lärarna i Katalonien har sju timmars förtroendetid varje vecka, alltså arbetstid som de själva får disponera med hänsyn till sina arbetsuppgifter, oberoende av om de undervisar i skolan eller på förskolan. Utifrån lärarbristen i regionen kan läraren inte välja var den vill jobba utan man söker sig till regionens utbildningsförvaltning och blir sen placerad utifrån behov. 

Mellan kl. 15-16.30 varje dag sker möten och reflektioner mellan lärare på skolan. Det planeras aktiviteter för olika årsgrupper inför kommande vecka, pratas om de enskilda barn, är öppet för utvecklingssamtal med föräldrar, de förbereder praktiskt material etc. Allt detta ligger rullande varje vecka på bestämda dagar.

Som nyanställd får du en introduktion över ett år, och de första dagarna får du gå bredvid en annan lärare. “Om du mår bra så mår barnen bra”, förklarade en i deras ledning när hon pratade om stödet för personalen.

Projekt, ämnen och den röda tråden

Hela skolan arbetade med olika projekt vissa tider under veckan, där någon avdelning exempelvis höll på med byggnader i världen. Men utöver det så arbetade man mer med ämnen – såsom matematik, språk, skapande, fysik.

På de förskoleavdelningar jag besökte såg materialet liknande ut men det var mer och mer avancerat desto äldre barnen blev. Det som verkligen slog mig under besöket vilket utarbetat tänkande de har kring progression, att stegvis utmana barnen under åren utifrån en tanke kring vad de behöver och klarar av under den tiden i livet.

Jag tänker på de yngsta barnen på förskolorna i Malmö. På skolan vi besökte började de när de var tre år men i Sverige är det som bekant ofta vid ett år. Som en klok medresenär sa så behöver vi kanske tänka om en vända kring projekt för de yngsta barnen i förskolan. Deras behov och fokus är i den åldern, till högre grad än för äldre barn, något som är riktat mot “här och nu”. Er avdelnings projekt kunde därför handla om att introducera barnen till förskolans material, till förskolans miljöer och att vara tillsammans. Över en lång tid, låta barnen möta allting stegvis i lugn och ro, vara med om rutiner och testa verktyg och olika material, det räcker så.

Att ge allting tid ökar också chansen att man tidigt kan få med sig att vårda materialet och miljöerna. Det kommer ske massor av sånger och bokläsning, lekar och äventyr. Och massa gråt, förkylningsvirus och en härlig återhämtning. Glöm inte mat på pannan och ett skrapsår på knät. Allt som ingår i förskolepaketet kommer också att ske. Eller att ett barn lånar en kamera och fotar en fågel på promenad. Men introduktionen till förskolans värld kan vara själva projektet för de yngsta. Det man tillför saker till och ser hur barnen svarar på. 

Den röda tråden kan vara själva introduktionen till en barndom som nu påbörjas på just er förskola.

***

Hoppas det var något här som var intressant för dig som läste och som väckte nya tankar. Jag är mycket tacksam över att vi fick besöka skolan och hur de släppte in oss med så öppna armar. Vi ser fram emot att ses i Malmö någon gång!!

På sista dagen på vår avdelning var det ett barn som hade lånat min bok sista stunden och ritade i den. Jag bad läraren berätta för barnen att det var sista dagen och att vi skulle åka tillbaka till Sverige dagen efter. Vi fick några kramar och de vinkade. Det kändes sorgligt men samtidigt också fint.

Barnet gav tillbaka min bok och detta nedan var vad hon hade ritat. Det är så jag kommer minnas barnen jag mötte i skolan. Jag kommer minnas deras kraft man såg i deras ögon och den kärleken de visade till varandra.

Det är inget de inte kommer kunna göra i framtiden, oavsett om det handlar om att flyga över havet på en flotte eller stå upp för en mänskligare värld.

Ara és aquí la primavera!
Nu är våren här!