Känslor på Högaholm

När jag kliver inpå Högaholmsskolan känner jag mig väldigt välkomnad. Man vet om att jag ska komma, det känns varmt, nyfiket och inbjudande. Atmosfären är lugn, några barn sitter och äter frukost i matsalen och idag inleds skolans Skapande skola-arbete.

Temat, eller egentligen uttrycket, för årets Skapande skola är tecknade serier. Startskottet är skolans återkommande bokdag som lägger grunden och inspirerar till det resterande arbetet. Hela skolan arbetar den här dagen med serieböcker eller liknande och jag får vara med på en lektion på mellanstadiet som utgår från Anette Herzog (författare) och Katrine Clantes (illustratör) bok Pssst! Boken handlar om tolvåriga Viola som lever mitt i tonårsblivandet och har många frågor. Vem är jag? Vad vill jag? Vad händer med min kropp? Boken är i collageform med både rena serierutor och med blandteknik. Boksamtalet som klassmentorn Eva Nilsson leder utgår från inspirerande öppna frågor. Vad ser du? Vad får ni för känslor? Klassen får efter samtalet en uppgift att själva arbeta i collageteknik och skapa vykort utifrån frågor om identitet och ursprung. Var tror ni att ni fanns innan vi föddes? Var vi Någon innan vi blev till?

Nästa gång jag kommer till skolan är det dags för alla elever att möta de serietecknare som man har anlitat inom ramen för Skapande skola. Jag följer med Adrian Malmgren till en av skolans f-klasser. Vita papper med tre serierutor delas ut. Adrian pratar om att när man gör serier är det viktigt med enkla, tydliga budskap. Han pratar om känslor och hur man enkelt kan visa en karaktärs känsla. Arga ögonbryn och glada munnar visas på whiteboarden. Gruppen får testa själva och rita en figur som har en känsla. I nästa serieruta händer det något som sedan figuren reagera känslomässigt på. Adrian pratar också om pratbubblor och hur dessa fungerar.

Sista gången vi ses får klassen en ny uppgift av Adrian där de ska skapa en figur, en karaktär, som kan uttrycka olika känslor. Mihaela Jabir, klassens mentor, förklarar för klassen att de ska ge sina figurer liv. Det är en lugn, fin och fokuserad stämning i klassrummet, tre vuxna och Adrian går runt och svarar på elevernas frågor och hjälper till att komma vidare. Lärarassistenterna kan hjälpa elever på både urdu och arabiska. När jag pratar med Mihaela berättar hon att de har arbetat mycket med det sociala och hon ser att det gett resultat i en väl fungerande grupp. Hon berättar också att efter första tillfället med Adrian har klassen arbetat vidare med begreppet pratbubbla och övat att skriva i dessa, inte helt lätt när man går i f-klass. Lektionen med Adrian avslutas med att han själv tecknar en figur för klassen som är hans egen, som heter Adrian.

Jag lämnar Högaholmsskolan smittad av skolans lugn med en positiv känsla.