Lyhördhet, respekt och ett uns mod

Sockerbruksskolan är en grundsärskola och Rönnens resursskola en grundskola, det som är gemensamt är att eleverna har diagnos autism.

Kulturcentrum Skåne (KC) är ett utåtriktat regionalt centrum för musik, teater och konst. De har aktiviteter för personer med intellektuella eller kognitiva funktionsvariationer i alla åldrar och deras pedagoger har både konstnärlig och pedagogisk kompetens. KC erbjuder dels en treårig eftergymnasial kulturutbildning, en öppen verksamhet och erbjuder arbetsplatser i form av daglig verksamhet inom kulturområdet för sin målgrupp.

Efter att ha fått träffa de båda skolornas personal och kartlagt deras behov och önskemål för eleverna, sattes två olika team av pedagoger ihop. Till Rönnen kom det två musiklärare och en filmpedagog och till Sockerbruksskolan kom det en musiklärare, en bildlärare samt en hantverkspedagog.

Sockerbruksskolan och sinnesrummet

Efter att lärarna hade fått prova det eleverna skulle möta på en kick-off byggdes ett sinnesrum upp på Sockerbruksskolan. Rummet innehöll former och ytor som gav ifrån sig olika ljud, skapade olika sinnesförnimmelser vid beröring och genererade olika färgintryck genom ljus och trampplattor. I förväg skickades också en presentationsfilm av KC:s personal ut till eleverna och en ljudfil med musiken som skulle spelas i rummet. KC levererade också åtta lådor som innehöll det mesta av det material som sedan fanns i rummet, så att eleverna skulle få känna och klämma på detta i förväg.

Efter deras vecka på Sockerbruk kontaktar jag musiklärare Hanna Ringdahl från KC för att få höra hennes reflektioner kring mötet Sockerbruksskolan.

– Vårt gemensamma förarbete och kommunikation med lärarna har gjort att både vi och lärarna har kunnat känna oss trygga med våra roller i rummet. Det har gjort det lättare för oss att kunna följa barnen och kommunicera med dem som varit öppna för det, men också bara kunnat finnas i rummet för dem där det känts bättre. Vid något tillfälle gick vi också ut ur rummet. Deras lärare har varit en fin mellanhand mellan oss, materialen, barnen och upplevelsen.

Hur tog sig eleverna an rummet?

– Några barn har varit inne och vänt snabbt medan andra inte velat gå när tiden är slut. Någon har legat i det stora röret och rullat fram och tillbaka eller bara känt på tyget inuti medan några andra stått på det och balansera eller låtsats att det varit ett djur. En pratade om planeter och sommarskuggan, gjorde hinderbana och byggde ett lysrör och en bollbana. Några har spelat in ljud i rummet med en loopmaskin och många av barnen har pillat, känt och tittat lääääänge på vattenkulorna i cylindrarna. Till och med haft fotbad i det.

Bubbelplasten har lett till höga skratt och de stora golvplattorna har flyttats runt och använts på många fler möjliga vis än vi någonsin hade kunnat ana. Förutom att de gått fram och tillbaka, hoppat, rullat och känt på dem har det varit instrument och byggplattor. Vi har dansat, hoppat och kritorna har ritats med men också varit instrument, kastats, gömts och ibland också smakats på lite.
Det känns fint att få lämna kvar rummet till dem som inte kunnat ta del av rummet ännu och till dem som vill dit igen.

Ja just det, ett önskemål från skolan var också att skapa något som kunde få leva kvar efter projektets slut. Dessa elever behöver ofta en lång startsträcka och även om de fått filmpresentationer och fått känna på materialen i förväg så var rummet ändå en ny upplevelse när de mötte det under projektveckan. Genom att lämna kvar allt materialet som eleverna kan skapa med så ges de möjlighet att i sin egen takt ta sig an de olika uttrycken och utforska dem vid flera tillfällen. Något som en del av lärarna återkommer till i sina utvärderingar.

– Som pedagog tar jag med mig behovet av sinnesstimulering för mina elever och att skapa förutsättningar för att få skapa på sitt sätt utan färdig riktning och mål.

Rönnenskolan och metoden devising

Devising är en processmetod som ofta används inom scenkonsten. I korthet kan man säga att den går ut på att man producerar i en gemensam utforskande skapandeprocess som inte styrs av ett färdigt manus. Allas idéer och tankar ges lika mycket värde. Sedan redigeras det gemensamma materialet till en färdig produkt exempelvis en utställning, föreställning eller film.

Med utgångspunkt i temat jag-vi-tillsammans och metoden devising fick eleverna på Rönnens resursskola skapa enkla men identitetsrika berättelser om sig själva som de fick uttrycka genom sång, dans, djembespel, porträttmålning, skrivande och digitalt skapande. Allt det eleverna skapade paketerades av pedagogerna från KC och mynnade ut i en gemensam interaktiv tvärkonstnärlig upplevelse i form av utställning, sång/dans och film.

Jag frågade utbildningsledare och musiklärare Christel Nilsson Ringdahl hur de förberett detta projekt med skolan.

– För att på bästa sätt kunna genomföra en sådan här typ av interaktivt och kreativt arbete med en grupp elever krävs det förberedelser av olika slag. Syften och mål är viktiga och det är bra att kunna träffa den personal som ska vara med från skolan. Vi kan då dela med oss lite från båda håll kring hur vi kan förhålla oss till de processer som kommer att ske under träffarna.Vår första träff innan projektstarten hade vi således med de lärare som skulle delta i projektet. Vi hade möjlighet att presentera och berätta om Kulturcentrum Skånes verksamhet och våra grundläggande förhållningssätt när det gäller pedagogiskt och konstnärligt arbete med och för elever med funktionsvariationer. Jag tror att det lugnande dem en smula. Att de förstod att vi hade erfarenhet och också verktyg för hur vi kan arbeta med eleverna.

– Vi kunde också få lite inblick i hur de arbetar på Rönnen och om det var något speciellt de ville att vi skulle ta hänsyn till. Således ett viktigt ”förmöte” där vi kunde dela med oss av hur vi tänker kring kommande träffar.

Hur landade metoden och projektet hos eleverna?

– Några spontana reaktioner från lärarna var att deras elever aldrig har kunnat göra något i så stor grupp förut, några av eleverna har aldrig målat något men gjorde nu hela stora porträtt. Några av eleverna ville inte vara med initialt men i och med att vi har erfarenhet av liknande situationer så kunde vi också ”lirka” och få med några av dem vilket lärarna nog var lite förvånade över.

– Lärarna berättar också att de tagit med sig metoder in i sin egen undervisning som t ex att föra och följa, och att de låtit sig inspireras av att arbeta ämnesövergripande i musik och bild. Och det är ju då Skapande skola är som bäst tycker jag, när det blir fortbildning för läraren också.Vi som haft det här Skapande skola-projektet har lång erfarenhet av att arbeta pedagogiskt och konstnärligt för och med barn med funktionsvariationer och en av de mer angelägna utgångspunkterna i ett sådant arbete är att kunna vara flexibel och öppen för det som händer i nuet, vara uppmärksam på och ha verktyg för hur du kan följa elevers signaler/impulser/reaktioner.

Det salutogena förhållningssättet, att utgå från elevens styrka och kompetens – det som de visar att de kan och sedan utveckla därifrån, är avgörande för hur väl det går att på så kort tid skapa en relation med eleven. Här krävs det att pedagogen har siktet inställt på att söka styrkan hos varje elev och fånga det i stunden när de skapar tillsammans, så att eleven känner att de vill och blir sugna på att vara med och prova saker de inte gjort förut.Lyhördhet, respekt och ett uns av mod krävs för att ge utrymme till det oväntade. Våga följa elevers idéer och ha många kreativa verktyg för detta. Samtidigt som du håller i den röda tråden.