Lyser din skola i regnbågens färger än?

(Det tog Darin 16 år att ”komma ut ur garderoben”) Och hur nära är vi att lyfta och  synliggöra det i skolan? (Vi hör fortfarande om elever som blir mobbade, slagna eller utfrysta pga annorlunda genusuttryck eller sexuell orientering.) Inte konstigt att psykisk ohälsa är vanligare bland HBTQI-personer än bland andra grupper.

Friskförklaring eller avkriminalisering av homosexualitet och lika rätt att gifta sig är en av de mest effektiva åtgärderna ett land kan göra för att förbättra sin folkhälsa. Det är egentligen inte förvånande. Att vara homosexuell eller könsöverskridande i ett land där det anses konstig, sjuklig eller till och med straffbart skapar naturligtvis en extrem psykisk stress för en människa. Det är lätt att hamna i ett känslokaos när man utsätts för omgivningens nedsättande eller hotfulla beteenden; att riskera allvarlig skada om man visar sin kärlek till ”fel” människa. Det är inte konstigt att oro, depression, ångest, flykt genom droger eller självmord följer i kölvattnet. I ljuset av det blir det logiskt att hälsostatistiken förbättras nar skammen lyfts bort och rättigheterna ökar för 5-15% i en befolkning!

Tänk om samma sak gäller i skolan? Skulle vi se en förbättring i elevhälsostatistiken om alla i skolledningen tydligt signalerade HBTQI-elevers självklara plats och värde i skolan? Ja, varför skulle inte samma logik gälla här? Elever lever i en barn- och ungdomsvärld där språkbruket kan vara grovt, grupptrycket kan vara hårt, och behovet att passa in är stort. Långt ifrån alla elever har vuxit upp med toleranta och vidsynta föräldrar. Långt ifrån all skolpersonal är bekväm med eller villig att arbeta med HBTQI-frågor. Det är inte många år sedan jag hörde om ett EHT som diskuterade att hissa regnbågsflaggan under Pride, men avstod eftersom man trodde att föräldrar kunde reagera negativa på det. Det är inte decennier sedan jag mötte skolpersonal som ville, men inte riktigt visste hur de skulle hantera en pojke som hade ett ”uppenbart feminint” (vad det nu betyder) beteende. Jag kan lova er att eleverna känner av sådana signaler. Deras HBTQ-acceptansradar är känsligare än försvarets signalspaningsutrustning.

För runt ett år sedan blev hela elevhälsan i gymnasie- och grundskoleförvaltningen HBTQ-certifierade och har nu i uppdrag att sprida kunskapen ut i skolorna. Arbetet ska vara färdigt 2021, lagom till World Pride och Gaygames som ska hållas i Malmö och Köpenhamn i augusti.

Om ni inte har hunnit börja på din skola blev du kanske lite stressad nu. (Lite annat har ju kommit emellan det här märkliga året…) Men misströsta inte. Jag tror att skolan med små medel kan underlätta för många elever att öppna upp för samtal som kan leda till bättre mående och bättre självkänsla.

Så, hur bygger vi en kultur i skolan där acceptansen är så självklar att den känns bara vi kommer innanför dörrarna? Där vi hör det på sättet det pratas i lärarrummet, där vi ser det genom sättet eleverna bemöter varandra i korridoren? Kulturer förändrar man inte i en handvändning, men så här skulle ni kunna börja medan ni bygger vidare på HBTQ-kompetensen mer strukturerat.

Hissa regnbågsflaggor som stolt vajar på skolgårdarna under Pride-veckan. Klistra upp regnbågsmärket vid rektorsexpeditionen och elevhälsan. Lägg fram flyers som tipsar tonåringar om HaBiTat Q i Malmö. Sätt upp bilder med kända personer som står upp för HBTQ-rättigheter. (Albin Ekdahl, Emma Green och prinsessan Victoria är bara några) Eller, kanske allra bäst!, nämn din egen egen HBTQ-kusin, kompis, barn, förälder, bok eller film du sett i samtal eller lektion med dina elever. (Bara så där i förbifarten.) Jag lovar – sådana signaler går inte obemärkt förbi. Svårare än så behöver det inte vara. HBTQ rättigheter är mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter vill vi ha mycket av i skolan.

Stödmaterial till arbetet med HBTQ frågor på din skola finns Här.

Lyssna gärna på (eller spela upp) Malmötjejen Isabellas Nielsens fina sommarprat för Malmö Kulturskola om sin bror, om HBTQ och om psykisk ohälsa här.