Med ett orangefärgat badkar i vår historiekultur

När jag var sexton år gammal ägde jag en segelbåt. Den påminde obehagligt mycket om ett orangefärgat badkar, men jag älskade den. Båten skulle komma till användning, kalkylerade jag, den då acnebeströdde ynglingen med långt hår och runda solglasögon, genom att jag med den skulle kunna imponera på min nya bekantskap, den coole Magnus från Kävlinge.

Dagen då jag äntligen skulle få imponera på Magnus blåste det 10 m/s och naturligtvis gick allt åt pipsvängen. Ut kom vi eftersom det var frånlandsvind, men när vi skulle tillbaka uppstod problem. Det gick inte att vända båtskrället. Min far som hade stått och betraktat debaklet kom till undsättning i sin egen båt (en större och tuffare version av mitt badkar) och förnedrad till oigenkännlighet fick jag finna mig i att bogseras till stranden med en föga imponerad Magnus vid min sida.

Innan jag fortsätter tänkte jag bara tacka för de fina mejl jag fått! Det är smått surrealistiskt att tänka sig att det finns människor där ute som faktiskt uppskattar vad jag skriver. Känslan att läsa era mejl var nog lite samma som SETI-programmets sista tappra kommunikatörer kommer att erfara den dag de får kontakt. Jag har fått beställning på att fortsätta beskriva historical thinking, men också frågor på hur det kan knytas till historieanvändande och källkritik. Därför tänker jag börja med att beskriva hur jag arbetar med historiebruk för att i nästa inlägg beskriva det första konceptet, historisk relevans (historical significance).

Men mer om det senare och tillbaka till min berättelse.

Som ni alla kan förstå så hade jag den där blåsiga dagen i juni gett min pappa en finfin present genom att så totalt misslyckas i mitt försök att visa mig på styva linan. Historien om min misslyckade båtfärd blev en viktig berättelse vid vårt matbord och den kunde vid behov alltid omformas efter vad situationen krävde. Under min sena tonårstid använde min far berättelsen för att illustrera hur obetänksam och styrd av mitt behov att få uppmärksamhet från mina vänner jag var.

När jag blev äldre och själv steg in i rollen som familjefar förändrades berättelsen. Istället för att jag var driftkucku blev den stackars Magnus från Kävlinge det. Berättelsen kom istället att fylla ett slags gemensamhetsskapande funktion mellan mig och min pappa eftersom vi tillsammans kunde skratta åt Magnus.

Jag hoppas att ni inte finner mig alldeles för morbid nu, men låt oss tänka att jag imorgon ramlar nerför en trappa och bryter nacken. Kanske skulle då berättelsen återigen förändras för att istället fylla funktionen av epitaf. Pappa skulle använda berättelsen för att visa vilken bra människa Björn var när han levde.

Berättelsen om min båt är en av de ingångar jag använder när jag ska förklara historiebruk för mina elever i historia 1b. Båthistorien illustrerar hur vi skapar berättelser av händelser i det förgångna som svar på behov vi har i samtiden. För att berättelserna ska kunna få någon bäring måste de ha ett symbolvärde. De måste vara kända av dem de är ägnade för och gärna kunna appellera till våra känslor.

Historiebruk är alltså något som skapas i samtiden av material från det förgångna för att vi vill åstadkomma något i framtiden.

Berättelsen om mig och min bångstyriga segelbåt plockas upp av min pappa ur en bank av gemensamma berättelser. De här gemensamma berättelserna kallas för historiekultur. Varje gång min pappa aktiverar berättelsen sker det i en situation i samtiden och allt eftersom samtiden förändras så förändras berättelsen och dess funktion. Historiekultur är inget begrepp som uttalat ingår i styrdokumenten för vår historieundervisning, men eftersom vi har i uppdrag att förklara hur historia används är det ett nödvändigt begrepp för att ge eleverna en full förståelse för sammanhanget.

Men varför är det så svårt för eleverna att förstå historiebruk och hur ska vi göra för att hjälpa dem att förstå? Till att börja med måste vi själva förstå vad historiekultur och historiebruk innebär. Och där är vi tyvärr inte än.

Om vi vänder oss till presentationer av historiebruk för högstadiet och gymnasiet i läroböcker och på nätet så framställs historiebruk som en exceptionell ofta avgränsad företeelse. Den är avskild från senare eller tidigare genomgångar av “riktig” historia som referenskunskap. Ofta får lite spektakulära saker illustrera vad historiebruk är som dolkstötslegenden, George W Bushs tal om korståg mot terrorism.

Men i detta finns en fara för historiebruk är inte bara enstaka dramatiska eruptioner av kuriost värde som lättvindigt låter sig sorteras i olika fack. Historiebruk är allt historieanvändande! Varenda gång en referens görs, en historisk berättelse återges så sker ett historiebruk. Vår kultur är genomsyrad av historiebruk, och att få eleverna att förstå detta är en utmaning.

För att detta ska bli möjligt och för att eleverna ska få en riktig förståelse måste historiebruk bli en återkommande företeelse som ständigt närvarar genom kursens/kursernas moment.

Historiebruk får inte presenteras som ett avgränsat moment för hur ska eleverna då lära sig att historiebruk inte är en företeelse enbart för nutiden. Om vi vid varje moment låter historiebruk vara en aspekt av momentet kommer eleverna att se hur samtiden kan varieras.

I våras skapade jag en mall för bedömning av förståelse för historiebruk. Den har sina brister, men har fungerat väl. Den kan med fördel användas för att också förklara historiebruk för eleverna. Men var försiktiga: en mall kan lätt bli något mekaniskt, som de källkritiska kriterierna ofta blir, något som eleven blint applicerar på problem utan att reflektera kring användbarhet och kontext.

Min mall innebär att fyra steg på något vis ska finnas i en elevs beskrivning av ett historiebruk.

Det första steget innebär att det eleven noterat att det finns en samtidssituation som skapat ett behov av bruket. En samtidssituation är när min pappa på 90-talet upplever mig som provocerande oansvarig. Det uppstår därför ett behov att förmedla detta till mig och andra.

Det andra steget innebär att eleven ser att den berättelse som brukaren valt ut möter detta behov. Båtfadäsen blir ju med rätt detaljer en fungerande berättelse för att illustrera min ansvarslöshet.

Det tredje steget är att eleven ser att berättelsen valts ut även för sitt symbolvärde. Symbolvärde innebär att händelsen kan kännas igen av andra, att den är en så tydlig del av historiekulturen att vi kan referera till den och bli förstådda. Symbolvärde kan också innebära att en händelse har en emotionellt laddning för flera personer. Båtincidenten får för varje gång den används ett allt tyngre symbolvärde. Det blir allt lättare för pappa att referera till den.

Det fjärde steget innebär att eleven ska kunna se att användandet pekar framåt mot framtiden. I fallet med mitt haveri till sjöss så använder min pappa händelsen för att få mig och andra att förstå hur farligt oansvarig jag kan vara. Framtidsperspektivet är alltså att förmedla en kunskap till andra.

I det här inlägget har jag presenterat hur jag lyfter historiebruk i min undervisning. Det är mycket möjligt att jag har försökt öppna redan öppna fönster, eller hissa segel på redan segelsatta skepp. I så fall är ju ingen skada skedd. Har jag lyckats hjälpa någon till en lite djupare insikt är jag stormlycklig. I nästa inlägg ska jag beskriva det första konceptet i historical thinking, historisk relevans, och visa hur detta koncept utöver andra kvalitéer även kan hjälpa eleverna till bättre förståelse för historiebruk.