Min morfar var statare

Två smutsiga händer hålls fram.
I en garderob därhemma  står min morfars läderportfölj. Den är fylld med lönekvitton och Lantarbetareförbundets fackföreningskontingenter, från strax före andra världskriget och några decennier därefter, prydligt sparade i små pärmar av papp.

Två av de stora händelserna i hans liv var när han fick sin första lön och när han långt senare vann en SAAB 99 på A-lotteriet. Morfar var lantarbetare i Kalmar län, men det var inte förrän i 30-årsåldern som han blev lönearbetare. Dessförinnan stod han under tjänstehjonstadgan och arbetade mot stat. Först som hästkarl, men sedan när traktorerna hade slagit igenom efter kriget, som lönearbetande traktorförare.

På ofjädrade säten plöjde han åkrar och förstörde sin rygg som plågade honom livet ut. Alltid skjorta och slips under helgerna och som pensionär oftare än så. Promenad efter lunch, och sedan köpte han Aftonbladet som lästes omsorgsfullt och noga under eftermiddagen. Jag tror att hans ordningssinne grundlades av en känsla av uppåtstigande, att han som så många andra i hans generation upplevde att de hade rest sig ur den trångbodda och förnedrande smutsen och eländet.

De hade genom arbetarrörelsens landvinningar fått människovärdet åter och det manifesterade morfar genom att värdera och markera sitt medborgarskap och sin självständighet på sitt eget personliga sätt. Han fick dessutom uppleva hur hans barn och barnbarn fick möjlighet att gå i skola i ett utbildningssystem som ständigt byggdes ut och blev mer och mer jämlikt och tillgängligt för alla barn och unga oavsett inkomst och bakgrund.

Mordet på Olof Palme och en del andra orosmoln kastade dock sina skuggor även över morfars utkikspunkt under de sista åren av hans liv. Det gick liksom inte på socialdemokratisk räls i Sverige längre. Det hade börjat knaka och krackelera i fogarna. Sett i retrospektiv hade det ”svenska folkhemmet” inte varit särskilt inkluderande även under de tidigare decennierna. Gästarbetarna från Finland, Italien och Jugoslavien upplevde guldåren efter kriget annorlunda än morfar och deras barn fick säkert sin dusör av främlingskap under skoltiden. Men det var inte något som bekymrade morfar.

I Western Cape i Sydafrika står daglönarna från Malawi, Transkei och Zimbabwe och väntar på att bli upplockade för en dags arbete av en förman i ”bakkie” (bil med flak) när det är dags för skörd. Barnen till arbetslösa alkoholiserade Cape-coloureds sniffar lim, röker tik och dagga i kåkstäderna utanför städerna och i byarna utanför farmerna. Här står ambitiösa utbildningspolitiska satsningar och målsättningar i skarp kontrast mot verkligheten och livet så som det gestaltar sig bland de fattigaste av fattiga.

I Jordanien och Libanon strömmar de syriska barnen ut och in genom flyktinglägren för att arbeta, köpa och sälja, och på så vis försörja familjerna inne i lägren. I Qatar riskerar byggnadsarbetare livet i den snabba uppbyggnaden av arenor som just nu pågår inför fotbolls-VM 2022. Där råder Kefalasystemet över gästarbetare från Asien och övriga Mellanöstern. Det gör dem nästintill livegna. Gästarbetarna knyts till en arbetsgivare som står för deras visum och som har fritt förfogande över deras kroppar och muskler. De är extremt utsatta och sårbara. Fackföreningar är inte tillåtna och vid minsta klagomål riskerar gästarbetaren att bli avskedad och därmed också utvisad ut ur landet.

I Latinamerika finns de så kallade Maquiladora-industrierna där kvinnor sitter hemma i byarna och sätter samman elektronikprodukter för export till Europa och USA. Fackliga fri- och rättigheter är långt ifrån en självklarhet i vår omvärld, inte minst i Kina och andra asiatiska frihandelsliberala lyckoriken, dit många av våra västerländska tillverkningsindustrier, inte minst de svenska, har funnit en produktiv miljö med lydiga och effektiva arbetare. Antalet slavarbetare i vår värld är större än någonsin tidigare i historien. Enligt ILO handlar det om minst 21 miljoner, men det är förmodligen en siffra i underkant.

Inte heller i Sverige kan vi ta fackliga och mänskliga rättigheter för givna. Arbetsmarknaden har under de senaste decennierna förändrats. Relationerna mellan arbetsgivare och anställda har i allt större utsträckning individualiserats, villkoren i sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen har blivit tuffare och arbetslösheten har legat på en stabilt hög nivå sedan krisen i början på 1990-talet.

Klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. Det hårda klimatet i Sverige leder till att försörjningsmöjligheterna är begränsade för många av de människor som har flytt krig och förtryck och sökt sig till Sverige. De flesta av dem har få eller inga erfarenheter alls av facklig verksamhet. Ibland kanske det är frågan om negativa erfarenheter från korrumperade fackliga organisationer som är gula och knutna till företagen eller politiker i hemlandet. Deras utsatta situation leder till att många av dem tar arbeten mot villkor (lön, arbetstid, arbetsmiljö) som den ”svenska” arbetskraften aldrig skulle acceptera. En del av dem vistas illegalt i landet och vågar inte annat än att acceptera det som erbjuds.

Jag minns plötsligt en kurdisk man som bodde några dagar hos oss i en lägenhet som jag och några kompisar hyrde i Göteborg i början av 1990-talet. Kan se hans ansikte framför mig. Han jobbade på en pizzeria vid Linnégatan och fick betalt i använda rikskuponger. Han kom från en bergsby i de kurdiska delarna av Turkiet och visste inte mycket om vad han hade rätt att kräva. Han kunde ingen svenska och nästan ingen engelska alls. Han hade lämnat sin fru och sina barn hemma i byn och kunde naturligtvis inte bidra med någonting från Sverige.

Många inom det så kallade prekariatet arbetar under slavliknande villkor också i Sverige. Det rör sig om en arbetsmarknad helt vid sidan av den ordinarie med arbetare som tjänar kring tio kronor i timmen och med arbetstider uppemot 12 timmar om dygnet. Villkoren är inte helt fjärran från Gulfstaternas Kefalasystem med våld och hot, beslagtagna pass och osäkra utbetalningar av löner. Antalet papperslösa kan idag vara uppemot 50 000 och många av dessa arbetar inom arbetsmarknaden vid sidan av. Till denna grupp kommer asylsökande som förmodligen också i stor utsträckning befinner sig i arbete under mer eller mindre prekära och tillfälliga former.

Sitter just nu och läser en alldeles ny artikel av Anna Lundberg och Michael Strange, “Struggles over human rights in local government – the case of access to education for undocumented youth in Malmö”, Sweden (Critical Policy Studies, 2016). Här diskuteras mänskliga rättigheter och barns rätt till utbildning i relation till statsmaktens strävanden att upprätthålla kontroll över migrationen. Funderar över hur och i vilken mån våra politiker och skolstrateger har tänkt sig att likvärdigheten i den svenska skolan ska kunna upprätthållas.

Tänker på de asylsökande nattarbetarna från Syrien, Irak, Palestina och Sudan, som masterstudenten Filipa Pestana vid Centrum för Mellanösternstudier och Lunds universitet har intervjuat bland annat här i Malmö. Men jag tänker också på nattarbetarnas, de papperslösas och asylsökandes barn som har rätt till skolgång och samma förutsättningar som alla andra elever. Vad händer med likvärdigheten, kvalitén och lärandemiljön och hur ska vi göra för att upprätthålla den?